För exakt sex månader och sjutton dagar sedan befann jag mig på en operationsavdelning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, där jag fick elektronik för en kvarts miljon inopererat i huvudet. Den där elektroniken har fullständigt vänt upp och ner på mitt liv – på ett alldeles fantastiskt sätt. Så fantastiskt att jag skulle kunna skriva en mindre roman, med enbart superlativer. En sådan roman skulle dock, antagligen, bli lite väl långrandig och istället tänkte jag försöka vara lite mer konkret.
Sjutton dagar senare – för exakt 181 dagar sedan, således – blev jag inkopplad, som det kallas. Den dagen – den 21:a september, 2017 – skulle komma att förändra mitt liv för all framtid. På ett sådant radikalt sätt som jag egentligen inte ens i mina vildaste fantasier trodde var möjligt.
Tid kan ibland upplevas på helt olika sätt. Jag minns tydligt när jag hade gått och väntat ett halvår på kallelsen till operationen – som aldrig ville dyka upp – och det kändes som en hel evighet. Plus moms. Nu när jag sitter och skriver detta, så är det alltså på dagen sex månader sedan jag kopplades in. Det är så jag får nypa mig i armen, samtidigt som man undrar var den tiden tog vägen. Sex månader. Det känns som det var förra veckan jag var på inkoppling.
Jag kan redan nu fastslå att min ”ljudresa” ännu inte är avslutad, inte på långa vägar. Det händer fortfarande att jag hör helt nya, i brist på bättre ord, ljud. Mer om det lite senare. Men, vad som alltså hänt under de här sex månaderna är så fullständigt fantastiskt, att jag inte riktigt kan sätta det hela på pränt. Man skulle kunna säga att jag fått en ny livsgnista. Livet 2.0, skulle man kunna säga. För en oinsatt förstår jag att det här kan verka helt stolligt. ”De har implanterat elektronik för en kvarts miljon i din skalle. Jaha?”. Ja, hur får man en normalhörande att förstå hur stort det här är, för mig? Jag vet inte ifall det går, men får göra ett försök, och det kommer troligen krävas en och annan metafor – och läsaren bör antagligen ha en ganska stor portion fantasi, för att det ska vara möjligt att greppa vad jag pratar om.
Om man följt med någorlunda i bloggen, har man nog också fått en hum om att jag behövt träna en del, för att uttrycka det väldigt milt. Vissa ljud, som inte CI:t ”begriper” – det har alltså mest bara uppträtt som något jättekonstigt syntetiskt ljud inne i skallen – har jag fått fråga en vän, eller kollega, ”vad är det jag hör?”. Efter några upprepningar har hjärnan ”lärt sig” (det här är väldigt svårt att förklara, som sagt) att koppla ihop det hela och således vet jag vad det är för något. Vissa andra ljud har klockrent trillat på plats på en gång. Något jag blev varse så sent som för ett par veckor sedan, när jag stod och väntade på en buss. Helt plötsligt hörde jag ett väldigt hackigt staccatoljud – mycket riktigt, jag hörde en hackspett! Inte nog med det, hjärnan ”begrep” ljudet omgående. Det här var så fantastiskt häftigt att jag nästan höll på att missa bussen som kom. ”Hackspett. Ok?”. Ja, nu var vi där igen. Jag kan inte minnas när jag hörde en hackspett senast, och det beror inte på att jag befunnit mig i en betongbunker – utan helt enkelt för att jag inte hört några hackspettar. Det här var verkligen vansinnigt häftigt, och jag själv såg antagligen ut som en veritabel fågelholk, bildligt talat, resten av dagen. Hackspett. Fy sjuttsingen vad häftigt! Ungefär där och då slog det mig att jag antagligen kommer få uppleva en hel symfoni av fågeläten ju närmare våren kommer, och det är något jag verkligen ser fram emot. ”Du menar att du vill bli uppväckt klockan halv fyra en lördagsmorgon av ett helt gäng kvittrande fågelskrällen?”. Ha, där har jag en stor fördel – jag sover inte med CI på mig, och kommer följaktligen inte störas det allra minsta! Det finns faktiskt fördelar med att vara hörselskadad, även om de förmodligen kan räknas på ena handens tumme.
Sedan jag skrev senast har jag även varit på några möten hos CI-pedagog, M.E., där min utveckling har diskuterats och jag har blivit grillad med hörselträning. Jag ”kuggar” fortfarande lite ord/meningar här och där, men på det stora hela fortsätter hörseln att utvecklas – och det är ju det viktigaste av allt. M.E. är antagligen en sån där person som besitter hur mycket tålamod som helst – ifall jag varit pedagog så hade jag antagligen kastat ut patienterna och bett dem höra av sig (no pun intended) när de fått fason på sin hörsel. Det är tur att jag är ingenjör, och inte pedagog, således. M.E. är hur som helst en riktigt bra pedagog och min stora idol.
Men, så här har det hållit på mer eller mindre hela tiden. Dagarna kommer och går, och allt som oftast poppar det upp nya ljud, som man ibland får brottas lite med innan de trillar på plats. Helt fantastiskt, även om jag märker att jag fortfarande har en del invanda ”rutiner” att avvänja mig vid. Som för ett par veckor sedan, när jag på jobbet skulle kontakta en projektledare som jag träffar ganska ofta. Min vana trogen halade jag upp telefonen ur byxfickan och satte igång att skriva ett sms. När jag skrivit ungefär halva meddelandet kom jag på mig själv, och tänkte ”vad fasen sysslar jag med? Ring honom!”. Sagt och gjort, jag raderade sms:et och ringde upp vederbörande istället. Samtalet gick, mer eller mindre, som på räls. Jag hade egentligen inte väntat mig annat heller, men det är typiskt såna där saker som jag behöver vänja mig av vid. Mindre sms och mer samtal således. Turligt nog tycker jag det är hemskt kul att prata i telefon, något en av mina bättre vänner har fått uppleva en och annan gång. Senast förra veckan, då jag skulle ringa honom för att träna lite. Ett par timmar senare insåg vi båda att det hela hade avlöpt som en dans, det hade endast blivit ett par ”god dag, yxskaft” under de två timmarna. Helt fantastiskt, som sagt!
För några veckor sedan träffade jag kirurgen, för att helt enkelt följa upp hur saker och ting gått. Han tittade på ärret och det blev dessutom en del samtal. En av hans frågor var ifall jag har någon form av känningar/biverkningar fortfarande. Det har jag, i princip, inte längre. Smaklökarna kan någon gång spela mig ett litet spratt, men det känns som att det blir mer och mer sällan det inträffar. Däremot hade jag någon vecka tidigare upptäckt en riktigt rolig feature, som jag också berättade för honom. Den består i av att ifall jag petar mig i örat med ett finger, så får jag metallsmak i munnen. Metallsmaken försvinner omgående så fort jag tar ut fingret igen. Behöver jag tala om att han såg ut som han precis sett ett UFO för första gången i sitt liv? Tänkte väl det. Han kunde inte riktigt förklara det hela, men troligast är att någon känselnerv och en smaknerv hamnat lite för nära varandra, och att signalerna på något märkligt sätt överförs dem sinsemellan. Han trodde dock att detta borde försvinna med tiden, och jag märker själv av att det minskat en hel del sedan jag upptäckte fenomenet. Kul feature, som sagt. Ett riktigt partytrick, som dock enbart jag själv har något nöje av.
I måndags var jag hos hörselingenjören/audionomen för sexmånaderskontroll. A.S. var dock sjuk, så jag fick hålla till godo med B.J., som jag träffat förut. Det blev en hel del samtal om hur saker och ting går, B.J. gjorde lite justeringar i processorn och sedan var det dags för hörseltest.
Normalhörande tror jag inte kommer i kontakt med hörseltester så vansinnigt ofta, så jag tänkte försöka förklara ovanstående bild litegrann. För att tydliggöra saker och ting har jag ritat in lite extra grejer, som också kommer förklaras. Den övre linjen, som har massa x i sig är alltså hörseltest med CI inkopplat. Det rosamarkerade området (0-20dB) motsvarar ungefär den region en människa med fullt friska öron ligger i. 0dB är alltså ”knäpptyst” och 20dB är ”fruktansvärt lågt ljud”, ungefär. Även om man inte är speciellt insatt i det hela så tror jag man inser att mitt hörseltest var riktigt bra, som hamnade precis utanför ”normal hörsel”. Jag höll själv faktiskt på att få en chock, för jag trodde inte resultatet skulle bli fullt så här bra. Otroligt!
Det är problem med webbhotellet för tillfället, och jag kan just nu inte ladda upp bilden. Den kommer upp så fort som möjligt!
Det gröna området motsvarar ungefär nivåerna på normal samtalston. Man brukar säga att det ligger i regionen kring 60-70dB, ungefär. För att tydliggöra skillnader så har jag ritat in min senaste hörselmätning, före operation. Det är den rosa linjen, som alltså är mätt utan hörapparat (tyvärr har jag inte tillgång till mätning gjord med hörapparat), och man får kanske en hum om hur fruktansvärt dålig hörsel jag faktiskt hade. Eller, har rättare sagt, för hörselkurvan på mitt högra öra – som inte har implantat – är ungefär likadan. Väldigt förenklat kan det hela alltså förklaras med att om jag före operation, utan hörapparat, stod ungefär en meter från en människa, så kunde jag alltså i princip inte ens uppfatta alls att människan överhuvudtaget pratade. Man kan ju undra varför jag till slut insåg att implantat var vägen att gå.
Sex månader har förflutit sedan inkoppling. Det har hittills varit en helt fantastisk resa, som jag med glädje och spänning ser fram emot att fortsätta.
Det hela kan sammanfattas med att jag lånar mitt lärosätes – Chalmers – valspråk och motto: Avancez!