tni:~$ apt-get –force-yes –host-architecture HumanBrain install CIborg-extension
Reading package lists… Done
Building dependency tree
Reading state information… Done
The following NEW packages will be installed:
CIborg-extension
0 upgraded, 1 newly installed, 0 to remove and 0 not upgraded.
Need to get 242 kB of archives.
After this operation, 101 Mega-neurons of additional brain space will be used.
Get:1 ftp://advancedbionics.com/pub/tactical_neural_implant/NaidaQ70/unstable/universe_CI-borg-extension_HumanBrain 0.2.42-1.1 [242 kB]
Fetched 242 kB in 0s (101 GB/s)
Selecting previously unselected package CIborg-extension.
(Reading brain database … 100,000,000,000 neurons currently installed.)
Preparing to unpack …/CIborg-extension_0.2.42-1.1_HumanBrain.deb …
Unpacking CIborg-extension (0.2.42-1.1) …
Setting up CIborg-extension (0.2.42-1.1) …
tni:~$

Idag var det dagen med stort D; dagen då jag skulle kopplas in. Av outgrundlig anledning sov jag helt absurt illa inatt. Förmodligen på grund av förväntan och lite nervositet. Men jag sov som ett litet barn natten före operationen. Hur märkligt som helst, verkligen, men det var ju bara att gilla läget. Lyckades nog skramla ihop åtminstone fyra timmars sömn inatt, och det är ju mycket mer än ingenting alls.

Nå, plats för dagens göromål var förstås SU, dit jag anlände vid 08:45 – en kvart före utsatt tid. Med till mötet hade jag tvingat med två av mina bättre vänner – tack för stödet, L och M! – som mentalt stöd. Fast de påstod själva att de följde med helt frivilligt, eftersom de var lika nyfikna som jag på hur det hela skulle bli.

Jag registrerade mig i sedvanlig ordning och blev ombedd att sätta mig i väntrum D. Sagt och gjort, och vid niosnåret kom en kvinna till väntrummet och ropade upp mitt namn. Det visade sig vara min hörselingenjör, AS, och vi följde med till hennes kontor. AS gav mig lite allmän information om saker och ting, innan det var dags.

Dags att gå online. Jag var ett tag helt säker på att jag skulle kissa i byxorna. Inte av nervositet; men av en uppspelt nyfikenhet. Tankar som ”nu jäklar!” och ”fy ämlarns vad spännande!” passerade mina synapser i ett rasande tempo.

AS berättade att hon i början kommer köra test-toner, där volymen stegvis ökar. På en skala från ”hörs ingenting” till ”för starkt!” så skulle jag säga till när jag uppnådde ”starkt”. Test-tonerna som hördes påminde litegrann om något utflippat ljud från en synthesizer, i brist på bättre ord. Hon körde fem, tror jag det var, olika test-toner i olika frekvenser. Detta upprepades två gånger innan hon var nöjd. Sedan var det dags. Dags att blanda in processorns mikrofon i matchen. Hur skulle det här bli?

Svaret är; det går inte beskriva. Alls. Ljudet jag hörde var så surrealistiskt abstrakt och udda, och påminde egentligen inte om någonting jag hört någonsin i hela mitt liv. AS började picka med fingrarna i bordskivan och om jag ens ska göra ett försök till att förklara hur det lät, så skulle jag vilja säga att det lät som man klinkar på ett piano, men ”tonen” hade ingen som helst efterklang (inget ”eko” alltså). Först tänkte jag ”vad sjutton är det här?” i mitt stilla sinne, innan jag började skratta. Skratta för att det just där och då kändes helt absurt att min hjärna ska lyckas extrahera det där ”plinkandet” till att faktiskt låta som ett knackande finger. AS fortsatte att picka med fingret i bordsskivan, och började prata litegrann. Återigen brast jag ut i skratt, för hennes röst lät inte som någon röst. Den lät som, jag vet inte vad. För att, återigen, försöka beskriva så skulle jag nog vilja säga att det lät litegrann som en kvittrande fågel kombinerat med en sådan där flöjt vars toner man ändrar genom att dra en stång inåt eller utåt (ni som vet vilken typ av flöjt jag menar, säg gärna till). Talet lät alltså litegrann som en fågel som pratar, kombinerat med ett ”huuuuiiitt”-ljud. Som sagt; absurt svårt att förklara i text. Måste upplevas! Efter nästan två timmars manglande hos AS, där jag även fick lite allmän information om min processor, hur man byter batterier och liknande, så var det dags för en bensträckare och lite frisk luft innan besök hos specialpedagog, ME.

ME har jag träffat tidigare, och sånt underlättar ganska mycket i sådana här situationer. En riktigt varm och bra människa som jag känner stort förtroende för. Vi satt och pratade om lite ditten och datten, hon frågade mig bland annat hur jag mått efter operationen och liknande. Faktum är ju att jag har mått helt oförskämt bra mest hela tiden, så där hade jag ingenting alls att anmärka. Mitt CI var påkopplat hela tiden, och helt plötsligt tar ME fram en kortlek och säger ”nu ska jag läsa upp kortfärgerna och du ska upprepa dessa”. För att ”lära” CI (eller, rättare sagt, hjärnan) ”hur det låter” så fick jag först lyssna med båda öronen medan hon läste upp. Därefter fick jag koppla ur hörapparaten, så enbart CI var igång. I mitt stilla sinne tänkte jag ”hur i helskotta ska det här gå? Jag hör ju inte ens vad hon säger” (mer än att hennes röst hade samma fågelkvitterkaraktär, med inblandad ”stång-flöjt”). När hon läste upp första kortet, som jag tror var klöver, så hände något märkligt. Någonting extremt märkligt. Jag hörde nämligen inte alls att hon sa ”klöver”, men någonstans långt inne i skallen så kändes åtminstone satsmelodin, i brist på bättre ord, för ordet ”klöver” igen och jag upprepade vad hon sagt. På det här sättet rabblade hon igenom 10-15 kort, och jag svarade helt sonika ”hjärter”, ”ruter”, eller vad det nu var för färg på kortet. Jag fick givetvis inte titta på hennes ansikte, för att kunna utläsa ansiktsuttryck eller läpprörelser, heller. Jag hade noll fel.

Alltså. NOLL fel. Vad i hela hel…te? NOLL FEL!!! Alltså, det här är ju fasen helt omöjligt! Det går inte. Alls. Jag hörde ju inte att hon sa kortets färg, men ändå lyckades hjärnan mixtra ihop det här till användbar information.

DET HÄR ÄR HELT SJUKT! Jag satt och gapade som en fågelholk, allra minst.

Därefter plockade hon ut alla A-5 ur kortleken, där essen representerade ”ett”, och hon satte igång. ”Tre”. ”Tre”. ”Ett”. ”Ett”. Och så vidare. Jag missade ett enda kort, och det var en femma. Mer om det här strax.

Återigen satt jag som en fågelholk. Låter det konstigt? Betänk då det här; jag har mer eller mindre inte kunnat höra ord om jag inte samtidigt haft möjlighet till läppavläsning på säkert 15-20 år. Här sitter jag med frånvänt huvud och svarar ”tre” som simplaste saken i världen.

DET HÄR ÄR HELT SJUKT!

Nu skulle hon göra det riktigt knepigt för mig, och hon läste upp både färg och valör (fortfarande A-5 det handlade om) på kortet, och jag skulle upprepa. Jag missade tre av de fyra femmorna, men annars hade jag alla rätt.

Alltså, VAD I HELA %¤&!#? Det här går är ju omöjligt. Det här kan inte hända, men lik förbaskat hände det! Det här är nog, utan konkurrens, det överlägset mest abstrakta, och häftiga, jag varit med om. Jag saknar verkligen ord!

Efter manglingen hos ME var det dags för mig att åka hem. ”Träna så mycket du orkar, så ses vi i morgon”. Sagt och gjort, så fort jag kom innanför dörren så satte jag igång att tända/släcka lampor, spola på toaletten, sätta igång köksfläkten och gå och mumla lite för mig själv. Givetvis utan hörapparat på det andra örat, det här är CI-träning. Efter någon timma insåg jag att jag kunde höra min egna röst. Fel, jag hörde egentligen inte rösten, men ändå kunde jag höra vad jag precis hade sagt. Rösten lät som en blandning mellan en synthesizer och en robot med talsvårigheter. Men i alla fall, hjärnan snappade faktiskt upp vad som sades. Jag saknar verkligen ord. Men, jag inser att det kommer krävas enormt mycket träning, antagligen i flera veckor/månader, innan det fungerar smärtfritt. Detta är någonting som jag blivit inpräntad flera gånger under utredningens gång, så jag är väl medveten vad som väntar. Fel, jag är nog inte alls medveten om det, men jag förstår att det kommer krävas en hel del träning. Men, skam den som ger sig! Nu är min hjärna helt matt av trötthet, så resten av kvällen ska jag ägna mig åt att vila upp mig inför morgondagen. Som har snarlikt upplägg som idag.

Fy fanken vad det här är coolt!

Ciborg

I morgon blir det nytt besök på SU – den här gången för att kopplas in, som det kallas. Jag har, hittills, egentligen inte gått och tänkt så värst mycket på det hela, men nu börjar det kännas ganska påtagligt. I morgon ska det alltså ske – i morgon börjar mitt nya liv som tvättäkta Ciborg. Spännande är ju bara förnamnet! Hur kommer det hela bli, egentligen? Kommer jag höra någonting alls? Hur kommer jag höra? Tankarna har svävat ganska fritt idag, och i morgon kommer jag troligen få svar på en del av frågorna som poppat upp i min skalle.

Jag vet vad som kommer ske i morgon, men samtidigt har jag verkligen inte en susning. Motsägelsefullt? Självklart, men samtidigt inte. Jag ska försöka förklara, men till att börja med kan man titta på det här YouTube-klippet (det är drygt 2 minuter långt).

Normalt sett transporteras alltså ljud via hörselgången till trumhinnan; denna sätts i svängning, och påverkar i sin tur hammaren, städet och stigbygeln. Dessa tre enheter skapar en rörelse, som får hörselhåren inne i snäckan (cochlea) att röra sig. Dessa rörelser registreras av hörselnerven, som transporteras vidare till hjärnan och registreras som ”ljud” i någon form.

Inneröra (stulen bild)

Med ett CI fungerar det lite annorlunda. Ett ljud registreras av processorn, som i sin tur omvandlar ljudet till en elektrisk signal och skickar denna vidare till implantatet, som sitter inopererat. Från implantatet skickas sedan signalen vidare till elektroden, som sitter inuti cochlea, och elektroden skapar elektriska retningar på hörselhårens ”hårsäckar” (ungefär, jag beskriver det lekmannamässigt, eftersom jag inte är läkare), och dessa retningar skapar alltså signaler som sedan skickas vidare till hjärnan via hörselnerven. Lite skämtsamt kan man alltså säga att jag framöver inte kommer höra ljud; jag kommer höra elektricitet (elektriska impulser är antagligen mer korrekt).

Cochleaimplantat, principskiss (bilden är stulen från Wikipedia)

Och det är just det där sistnämnda jag går omkring och grunnar på hur det kommer bli. Att det hela fungerar (många gånger väldigt väl) vet jag redan, då jag träffat ett flertal människor som har CI. Men hur det hela kommer fungera för min del vet jag, förstås, inte i dagsläget – men jag kommer antagligen få en liten hint om det i morgon.

När man kopplas in sker detta i flera steg, och jag skulle tro att det bland annat beror på att man stegvis höjer volymen. Detta för att inte skapa fullständigt kaos i hjärnan, eftersom man antagligen kommer höra en hel del ljud man aldrig någonsin hört, eller kanske hört för väldigt länge sedan. I morgon är alltså ”steg 1”, skulle man kunna säga. Steg 2 sker på fredag (i övermorgon), steg 3 på fredag nästa vecka och steg 4 sker i slutet av oktober.

Jag är just nu så exalterad att jag antagligen kommer ha problem med sömnen inatt. Är ni det också?

Igår var det tio dagar efter operation, och det var dags att rycka bort tejpen som sitter över snittet. Jag insåg ganska snabbt att det kanske inte var lika enkelt som jag först trodde. Rycka tejp är inga svårigheter i sig, problemet låg i att jag inte skulle kunna se ifall det började blöda eller något liknande. Då tog jag beslutet att vänta med det hela, och istället besöka min lokala vårdcentral idag – och låta dem göra jobbet.

Sagt och gjort, i morse traskade jag iväg till vårdcentralen och frågade ifall de hade möjlighet att hjälpa mig. Det var inga som helst problem och jag satte mig i väntrummet i väntan på min tur. Jag behövde inte sitta särskilt länge innan en SSK ropade upp mitt namn, och jag fick följa med.

Tejp

Tejpdragningen förflöt utan problem och jag fick hjälp med att göra rent där tejpen suttit. SSK:n upptäckte omgående att det fortfarande fanns kvar en liten bit av suturen, men denna vågade hon inte rycka, eftersom det såg ut som den fortfarande satt kvar i huden. Tråden som använts här är någon form av självsöndefallande tråd, så man ska alltså således inte behöva ”plocka stygnen”, som man gjorde förr i tiden. Nåväl, jag bad henne låta suturen bero, eftersom jag är övertygad om att den kommer försvinna av sig självt. I annat fall får jag väl helt enkelt göra ett återbesök hos dem.

Tejp, no more

Det var en fantastiskt skön känsla att efteråt kunna tvätta håret för första gången på 11 dagar. Jag är visserligen ganska korthårig, så skatorna hade inte hunnit bygga bo, men man kände sig ändå lite ofräsch i håret. Det passade dessutom alldeles perfekt eftersom det också är fredag. Helgen kunde definitivt inte börjat på ett trevligare sätt!

Idag har jag varit en Ciborg i prick en vecka. Sexhundrafyratusenåttahundra sekunder, ungefär, har förflutit sedan jag transformerades från människa till cyborg – förlåt, ciborg. Det som främst slår mig är hur otroligt snabbt tiden faktiskt har gått, för veckan har verkligen bara svischat förbi. Jag är inte den som tycker det är särskilt kul att gå hemma sjukskriven, främst för att tiden ofta går så fruktansvärt långsamt. Att jag i samma veva inser att det gått en vecka tror jag mestadels beror på att jag sov en hel del förra veckan. Inte för att jag mådde dåligt; snarare för att kroppen inte riktigt var i skick att ”studsa runt”. Före operationen var jag relativt väl medveten om vilka biverkningar/komplikationer som ibland kan uppstå, och i den vevan känns det fantastiskt tacksamt att det – hittills, bör väl tilläggas, för säkerhets skull – inte inträffat någonting alls utöver det vanliga.

Min tunga känns fortfarande lite konstig, känslan är fortfarande ungefär som när tandläkarbedövning håller på och släpper – i brist på bättre ord. Den är inte bortdomnad, men smaksinnet är en smula skojigt. Jag prövade i helgen att dricka en öl. Det såg ut som öl, och doftade som en öl, men det smakade definitivt inte som öl. Om jag ska försöka mig på att förklara smaken så är nog ”kolsyrad metall” det närmaste jag kan komma. Tilläggas kan att även Coca Cola smakar ungefär detsamma; någonting obestämbart kombinerat med metallsmak. Hur, eller varför, det här uppstår vet jag inte, men min gissning är att det är kolsyran som ställer till det hela. Apelsinjuice smakar apelsinjuice. Åtminstone i princip. Att smaksinnet kan vara satt ur spel ett tag är dock någonting jag vetat om, mer eller mindre, hela tiden – och enligt kirurgen är detta också någonting som kommer upphöra efter ett tag. Vad ”ett tag” innebär i praktiken har jag inte en susning om, men det lär definitivt visa sig framöver.

Jag var på släktträff, skulle man kunna säga, den gångna helgen – och jag upptäckte ganska fort att jag nångång i timmen behövde lämna sällskapet för att uppsöka ett tyst rum en liten stund, eftersom jag blev relativt trött av att lyssna på diskuterande människor. Inte för att de på något vis är tråkiga, utan helt enkelt för att det blev information overload för min stackars hjärna. Det är nog å andra sidan inte det minsta konstigt, eftersom jag just för tillfället endast har ett fungerande (med nedsatt hörsel) öra.

Tinnitusen har, tacksamt nog, faktiskt minskat allt eftersom. Jag får fortfarande ”attacker” av tinnitus, men de är ofta ganska kortvariga, och inte särskilt störande heller.

Men, ingen blogg utan lite gnällande, så gnälla måste jag förstås passa på att göra. Min frisyr ser verkligen helt förskräcklig ut – och på grund av att ingreppet är gjort ”under” örat, så har ju örat svullnat upp lite och pekar dessutom nästan rakt ut. Det känns som ett riktigt praktexemplar av blomkålsöra, men kirurgen har försäkrat mig om att detta kommer återgå till normalt tillstånd, så fort svullnaden lagt sig. Det återstår förstås att se, för just nu är jag övertygad om att mina arbetskollegor skulle kikna av skratt ifall de såg mig – jag ser nämligen inte klok ut!

Nu har det förflutit ganska prick tre dygn sedan mitt huvud blev begåvat med ett CI. Som jag skrivit om tidigare så blev jag hemskickad i tisdags eftermiddag, och det är här hemma jag befunnit mig hela tiden sedan dess. Tiden har fördrivits med slumra i soffan, titta på TV, byta slummerställning, puffa kuddarna och läsa nyheter i telefonen. Efter arbetstid har jag även haft flickvännen här, vilket ökat livskvaliteten med flera hundra procentenheter. Allra minst.

Det har känts lite läskigt att duscha tidigare, så först idag duschade jag för första gången efter operationen. Inte håret, dock, eftersom jag inte hade minsta lust att fippla med skyddsplast och liknande över såret – så jag duschade helt sonika ”axlarna och neråt”. Frisyren ser således fortfarande helt förfärlig ut, men jag doftar åtminstone inte lika illa längre. Hoppas jag. Flickvännen påstod igår kväll att jag nästan inte doftade någonting, men jag tror inte riktigt på det där.

Det trillar till och från in lite sms från vänner och kollegor, som undrar hur man mår – och faktum är att jag mår oförskämt bra, och har hela tiden gjort. Det känns nästan lite konstigt, med tanke på att de faktiskt varit inne i min skalle och rotat, men så är det i alla fall, och jag hoppas verkligen inte att det kommer någon form av bakslag framöver.

Så här några dagar efter operation, så har jag kunnat konstatera några saker;

1. Såret har börjat klia, stundtals ganska rejält. Det är verkligen fruktansvärt irriterande, när man vet att man inte får klia – med risk att riva upp såret. Samtidigt är det ju ett gott tecken, för det tyder på att såret läker som det ska. Det sistnämnda är dock lite svårt att tänka på när kli-attackerna är som allra värst.
2. Tinnitusen på det opererade örat verkar bestå. Den är dock, tacksamt nog, inte konstant, och – viktigast av allt – den är på en hanterbar nivå. Med andra ord; den irriterar litegrann, men inte mer än så. Hittills, bör väl tilläggas, men jag hoppas verkligen att det stannar på den här nivån också.
3. Tungan känns fortfarande lite avdomnad. Ungefär som den kan kännas efter ett tandläkarbesök med tillhörande bedövning. Tacksamt nog är det på en ganska mild nivå, så det känns mer som en kul grej än som något irriterande.
4. Det stramar till och från ganska rejält runt ärret, så istället för att vrida huvudet så får jag vrida hela överkroppen. Inga problem alls, mest bara ovant.
5. Min frisyr ser fortfarande helt bedrövlig ut. Nu har även flickvännen blandat sig in i diskussionen, och menar på att jag kommer se ”asgrym ut!” med rejält snaggad skalle. Jag har mina rimliga tvivel, och är så gott som helt säker på att hon konspirerat tillsammans med kirurgen. Jag är fullt medveten om att frisyren måste rättas till – för så här kan jag ju inte se ut – men jag får ta mig en funderare över detta.

Halv mohikan är det nya svarta.

Jag har fått frågor på temat ”-Hör du bra nu?”, och tänkte kommentera det lite kort. Inkoppling – alltså när man blandar in processorn i matchen – sker först några veckor efter operationen. Vad som händer just för tillfället är alltså att allting helt enkelt måste läka ihop – dels ska själva implantatet växa fast i skallbenet, dels ska elektroden, som sitter i min cochlea, också ”fastna”. Jag är alltså stendöv på det opererade örat, och så kommer det vara ända fram till inkoppling, som sker om ett par veckor. Därefter börjar resan på riktigt.

När den här meningen skrivs, har jag haft avancerad teknologi inopererat i min skalle i nästan exakt tre dygn. Det är faktiskt rätt coolt.

Jag var lite för trött för att orka sätta mig ner igår kväll och skriva om dagen som gått, så jag tänkte istället göra det nu.

Jag och flickvännen anlände SU strax före den utsatta tiden, som var 08:00. Blev ganska omgående insläppt och inlagd, som det kallas. Vid 08:30 trillade min ena bror in, som ytterligare support – det var verkligen guld värt! Jag fick byta kläder, till landstingets sjukt heta outfit, och jag fick även en venkateter placerad på min vänsterarm. Det var sagt att operationen skulle börja vid 11, så det var hemskt skönt att ha lite sällskap under tiden. När klockan närmade sig 11 insåg jag rätt snabbt att det antagligen skulle bli lite fördröjt.

Venkateter

Vid 11:45, tror jag ungefär, kom en man som skulle köra iväg mig till operation. Mitt sällskap fick följa med till en liten väntesal, precis utanför själva operationsavdelningen. Jag är osäker på tider här; ”en stund” kan lika gärna varit 2 minuter, som det var 17. Hur som helst, efter en stund kom en operationssköterska ut och berättade lite i grova drag vad som skulle hända, att jag skulle få ”något kul, som gör dig lite snurrig” i venkatetern innan de gav mig narkos. Hon försvann iväg och det blev återigen lite väntan. Men, 12:32 rullade de in min säng på avdelningen, dit mina besökare inte fick följa med. Strax utanför Operationssal 7:3 fick jag kliva ur min säng och för egen maskin gå och lägga mig på sängen som stod inne i operationssalen. Helt plötsligt myllrade det av folk där inne, operationssköterskor, narkosläkare och allt möjligt. Festligt som tusan, synd jag inte hade med mig kameran där inne. De tejpade fast plattor för EKG, satte nån klädnypeliknande manick på ena fingret och kollade mitt blodtryck. Jag hade varit lite smånervös hela dagen, men nu kände jag mig helt plötsligt kolugn, av okänd anledning. Tankarna for omkring ganska hejvilt, men sansat, och det enda jag egentligen minns var ”nu är det fasiken dags, äntligen!”. Någonstans i den vevan hade de förberett mig klart, kuddar på rätt plats, kirurgen hade kommit med påpekanden om hur mitt huvud skulle vara placerat och liknande – och jag kände mig helt plötsligt ganska snurrig. Jag minns att jag låg och stirrade upp i operationsbelysningen, men ifall det var i 2 eller 17 sekunder har jag verkligen ingen som helst aning om. Jag har i efterhand fått reda på att kirurgen ringde min bror klockan 16:32 och meddelat att allting gått enligt plan, och eftersom de hade satt igång vid 13:30, så tog den alltså cirka två timmar.

När jag slog upp ögonen låg jag i ett helt annat rum – som jag antar var uppvaket. Jag har ett vagt minne av att två sköterskor hjälpte mig till toaletten, för det var mycket viktigt att kissa efter narkos. Jag frågade varför, men minns inte svaret. Eller så hörde jag inte svaret, jag var ganska mosig i skallen vid den här tidpunkten. På något sätt lyckades jag genomföra den bravaden på egen hand – något jag har svårt att begripa idag, för jag var verkligen rejält väck. Jag skulle tro att det här måste varit runt 17:30-snåret. Jag pendlade mellan vaket och ”utslagen” tills strax efter 18, då jag fick besked om att jag strax skulle köras tillbaka till mitt rum på vårdavdelningen.
Jag kom dit vid 18:30, tror jag, och väl där möttes jag av flickvän, lillebror och en av mina allra bästa vänner; Lina. Vilken fröjd för ögat! Även om besöket inte blev så vansinnigt långt så var det himla skönt att se lite välkända ansikten.

Post-op

Framåt åttatiden – när besökarna åkt hem – började jag känna mig en smula hungrig, och jag frågade en sköterska ifall det fanns möjlighet att skaka fram åtminstone en macka. Det visade sig inte alls vara några problem, för det stod redan kvällsmackor och kaffe/te uppdukat i dagrummet. Turligt nog var det inte så lång bit att gå till dagrummet, kanske 20 meter, för det var en smula snurrigt i huvudet. Jag hade glömt hur gott en ostmacka med strimlad paprika kunde smaka! Jag tittade litegrann på TV innan jag gick tillbaka till rummet. Väl där låg jag och läste lite, och slocknade – uppenbarligen – eftersom min lampa fortfarande var tänd när jag vaknade vid halv sextiden i morse. Jag slumrade till en stund och vaknade av att någon grejade med min arm. Det visade sig vara en sköterska som kopplade loss droppet.

Vid halv nio, tror jag, kom kirurgen förbi och kollade läget med mig. Han passade också på att ta bort bandaget jag haft på huvudet över natten – och nu insåg jag att de hade rakat bort ganska rejält mycket hår. Han tyckte att jag skulle gå till min frisör och göra samma sak på andra sidan ”så får du en jättecool frisyr!” Kul, verkligen! Själv tycker jag det ser ut som jag hamnat under en gräsklippare.

Snyggfrisyr

Hur som helst, kirurgen skulle fixa tid för skallröntgen – detta gör man för att verifiera att grejerna sitter på plats – sedan skulle jag kunna åka hem. Det lät förbaskat bra, tyckte jag, men jag fick vänta ända till klockan 14 för att bli röntgad. På röntgenbilden här nedan ses alltså själva implantatet på högersidan och det som jag markerat med rött är själva elektroden, som går ända in i cochlea. Det kan vara lite svårt att se, men bilden är klick-bar.

Skallröntgen

Kirurgen var helnöjd med vad han såg på röntgen, så vid 14:45 idag släpptes jag ut från avdelning 125, på Gröna Stråket 5, våning 4 och fick äntligen åka hem.

Det har bara gått ett drygt dygn sedan operation, så man ska kanske inte ropa hej ännu. Men, faktum är att jag, hittills, känner mig oförskämt pigg och fräsch. Det enda som skulle kunna beskrivas som ”dåligt” är att jag åkt på ökad aktivitet av tinnitus på det opererade örat. Det här verkar dock vara en relativt känd biverkning, så jag får försöka lära mig leva med det. Eller hoppas att den försvinner. Det är förstås lite ömt lite här och var, men bortsett det känns det riktigt bra. Vad som händer nu är att jag helt enkelt ska låta såret läka ihop, innan inkoppling – vilket beräknas ske om ungefär två och en halv vecka. Men, jag ska försöka skriva minst några stycken inlägg innan första inkopplingstillfället sker.

I morgon bitti klockan 08:00 ska jag läggas in på SU. Sedan ska jag rullas in för operation, klockan 11:00. Den beräknas vara klar vid 15-tiden, och SSK:n (sjuksköterskan) trodde att jag skulle komma tillbaka till avdelningen, från uppvaket, runt 17-snåret. -Hur känner du dig, just nu?, är en fråga jag fått ett par gånger under dagen. Svaret är att jag faktiskt – just nu, bör väl tilläggas – känner mig relativt lugn, och nyfiken på vad framtiden har att erbjuda. Men, jag skulle antagligen ljuga grovt ifall jag påstod att det inte känns det allra minsta pirrigt – för det gör det definitivt.

Vad som alltså kommer hända i morgon är att jag får hisklans dyr elektronik inopererat i örat, och som – förhoppningsvis – kommer förbättra min livskvalitet avsevärt, på alla sätt och vis. I dagsläget finns det lite drygt 2000 personer i Sverige som har CI, så det är inte direkt någon dussinvara. För den som fortfarande inte riktigt greppat vad det hela handlar om, kan med fördel ta en titt på den här extremt lättförklarade videon (den är dessutom bara 2 minuter lång); Hur Cochlea-implantat fungerar (videon öppnas i ny flik/fönster).

Jag ska försöka återkomma i morgon kväll, med intryck av (morgon)dagens händelser – men jag lovar ingenting, för jag vet just nu inte hur trött/pigg jag kommer vara, eftersom jag inte har någon egen erfarenhet av hur narkos fungerar.   Men, nu är det dags för en rejäl renskrubbning av kroppen, med hjälp av Descutan™, sedan ska jag (försöka) få lite sömn.

Idag var jag på SU för inskrivning, som det heter. Först ut var en träff med sjuksköterska som skrev in mig i systemet. Därefter väntade en snabbis (inte på det sätter, snuskhumrar) med en undersköterska, som kollade blodtrycket, längd samt vikt och avslutningsvis körde hon in en 2,5 meter lång nål – det kändes som det i alla fall – i armen, och tappade mig på 9 liter blod. Minst. Därefter var det dags att knalla iväg till operationsavdelningen, för ett snack med narkosläkare.

Borrmaskinsavdelningen

Mycket trevlig man, som fyllde i min anestesijournal, samt förklarade litegrann hur upplägget ser ut på måndag. Efter avklarat möte var det dags att knalla tillbaka till sjuksköterskan för att lämna in min ifyllda anestesijournal, och därefter åka tillbaka till jobbet.

Anestesijournal

Jag är osäker på ifall jag vill hälsa på här

Förra veckan hade jag ”kvartssamtal” med min chef på jobbet, där diverse saker avhandlades. En av sakerna var, det numera stående inslaget, hur det står till på operationsfronten. Där hade jag, som vanligt, inget nytt att förtälja. Veckan gick, helgen kom, försvann och så blev det måndag.

Idag, onsdag, på förmiddagen så fick jag ett sms, där det stod ungefär någonting i stil med: ”Hej TNI, jag har blivit ombedd att kontakta dig eftersom det finns tid för CI-operation nu på måndag den 4 september! [övrig info] Hör av dig!”

Behöver jag tala om att jag fick fullständigt hjärnsläpp? Det tog nog ett par minuter att samla sig, innan jag kontaktade min chef och berättade att landet hade flyttat sig en smula hastigt, väldigt långt framåt. Hans kortfattade svar var: ”go!” Sagt och gjort, jag meddelade SU ett ”ja, tack.”

Så, nu sitter jag här hemma, tio timmar senare och undrar lite vad sjutton det är som hänt.  Vad som alltså hänt är att jag idag, till slut, blivit erbjuden en operationstid. Med extremt kort varsel. Varför vet jag inte, men jag gissar att det är någon som lämnat sent återbud av olika orsaker. Men, i alla fall.

Måndagen den 4 september, 2017, blir jag en cyborg på riktigt. Eller, CIborg (ordvitsen är stulen), om man så vill. Fy. Fasen. Vad. Coolt. Och läskigt! Och jättespännande!

Nio månader alltså. Så många dagar sedan är det jag besökte SU senast, och ännu syns vare sig någon operation eller kallelse i sikte. Det här har gått och blivit lite av en följetång, vars story jag inte riktigt hade kalkylerat med. Det har nu dock gått så pass lång tid att jag nästan förträngt det hela. Förträngt var kanske inte helt igenom korrekt ordval; lagt det i mental malpåse överensstämmer nog bättre.

Jag har varit i kontakt med SU angående det här, främst för att höra hur landet ligger, och jag känner att jag haft en bra dialog med dem. Kortfattat kan man säga att de beklagar att det blivit som det är. De är väl medvetna om min, emellanåt ganska tuffa, situation på jobbet, men kan inte göra någonting åt det – möjligen mer än att just konstatera att de inte kan göra någonting åt situationen. Jag, å min sida, förstår mer än väl deras situation, men kan heller inte göra ett skvatt åt saken. Man skulle kunna säga att vi uppnått ofrivillig konsensus. 🙂

Vad jag tänker göra åt saken, just för tillfället, är att om en dryg vecka gå på semester, och sedan låta saker och ting ha sin gång. Jag kan således redan nu meddela att det kan dröja en och annan vecka innan det skrivs ett nytt inlägg, men ni som följer bloggen via Facebook behöver inte bry er, eftersom ni automatiskt får information när nytt inlägg finns. Tills dess önskar jag er en riktigt härlig sommar – må solen skina på er, den grillade maten smaka himmelskt och att semestern i största allmänhet blir riktigt ljuvlig!