Har du hittat Sveriges äldsta – och mest okända – blogg? Nej. Du har däremot hittat en blogg, vars innehåll främst kommer handla om Cochleaimplantat (”CI”, i vardagligt tal. Man kan läsa mer här) – och min resa fram till (och efter) CI-operation. Du kommer således med låg sannolikhet få läsa om resor till exotiska miljöer, selfies bredvid nån B-kändis, eller dylikt. Däremot kommer du – inte helt otippat – få läsa om hörsel och dito nedsättning. Förmodligen kommer du även lära dig en hel del nytt; liksom jag, då vissa delar ännu är outforskade av mig. Det kan komma att förekomma en del tekniska buzz words, och jag kommer i möjligaste mån förklara dessa så enkelt som möjligt. Det kan också vara på sin plats och förtydliga att bloggen skapades den 22 maj 2016, men jag har tagit hjälp av kalendrar och liknande, för att i möjligaste mån även få med själva bakgrunden till det hela. Varför det blivit som det är, och så vidare.

”TNI”? En av mina vänner sa en gång ”Du kommer ju bli en Cyborg sen, skithäftigt!”. Där någonstans började jag associera till ett album av Front Line Assembly som heter Tactical Neural Implant – TNI – och bloggens namn var fött.

Så, vem är jag? Jag är en pojkvasker, född tidigt 70-tal (blogginläggets datum anspelar på unixtid och inte min födelsedag, se länk, mest bara för att kunna sätta ett datum), och som upp till cirka 9 års ålder hade en helt normal hörselkurva. Där någonstans började den dala lite försiktigt; dock så pass försiktigt att ingen egentligen märkte av det. Förutom vid de tillfällen när man gjorde hörselkontroller, vilket man gjorde hos skolsköterskan en gång om året. Ifall jag minns rätt; det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess. Hur som helst; när jag var runt fjorton hade det, enligt läkarvetenskapen, blivit så illa att min öronläkare, helt utan finess, propsade på att jag minsann behöver hörapparater. Detta är ingenting man (i alla fall jag) vill höra när man befinner sig mitt i puberteten, med allt vad det innebär av identitetssökande, utformning av ens personlighet, smygröka, anse att ens föräldrar är fossiler från Jura-tiden, och liknande. Jag slog helt sonika bakut och totalvägrade. Envis som en åsna kan man också kalla det – även om jag delvis är det fortfarande, så är det på ett mer raffinerat sätt numera. Men, hörseln var vid den här tiden tillräckligt bra för att jag kunde flyga under radarn och klara av skolgång och liknande ändå utan större problem. Det var först när jag var i slutet av tonåren som jag började märka av det hela på riktigt, i brist på bättre ord, att jag faktiskt började få lite småsvårt att hänga med i diskussioner i vissa miljöer och liknande. Åsnan satt dock fortfarande kvar, så jag fortsatte totalvägra hörhjälpmedel (sett i backspegeln var det naturligtvis ett fullständigt genomkorkat beteende). Jag hade dock mjuknat så pass att jag hade fått ett par hörapparater utprovade, och jag provade dem faktiskt hemma i smyg. Att använda dem offentligt fanns inte på min karta, och de stackars hjälpmedlen låg mestadels i sina förvaringsaskar med oförrättat ärende. Samtidigt som hörseln blev sämre och sämre. Jag inser ju, trist nog, så här i efterhand att jag antagligen ”bränt” en hel del relationer (både vänskapliga och partners), och det har jag förståelse för också; vem fasen orkar umgås med en halvdöv människa som inte ens försöker förbättra sin situation? Det hann gå ända till 2003, innan jag till slut lyckades få till en deal med mig själv att ”nu jävlar” (ska jag börja använda hörapparater), vilket också skedde. Jag skulle antagligen kunna skriva en bok om det, men jag låter bli och hoppar istället fram till nutid – alltså de senaste 3-4 åren, för det är verkligen här som det börjat hända saker och ting. Till att börja med har jag min dåvarande sambo att tacka mycket för – då hon både pushade (att ta tag i saker och ting, för att förbättra min livssituation vad gäller hörseln) och stöttade mig. En helt fantastiskt människa, som tyvärr inte finns kvar i mitt liv. Det var i alla fall någonstans här som det diskuterades CI på en mer seriös nivå, även om jag just där och då mentalt sköt det på framtiden, eftersom det kändes så förbaskat läskigt. Borra i min skalle, kan det va’ nåt, liksom? Nej, det var ingen lockande tanke alls, just då.