Hur sammanfattar man enklast en vecka som gått i abstrakthetens tecken – utan att skriva en roman i tre delar? Säg det, den som vet, men jag ska göra ett försök.
Jag har under veckans gång fått flertalet frågor över hur det går. Jättekul med folk som bryr sig, och faktiskt undrar hur det hela utvecklas. Svaret är att det utvecklas hela tiden, men jag skulle ljuga ifall jag påstod att ”allting är klart”, för det är det verkligen inte. Långt ifrån. Den som läst det förra inlägget minns kanske att jag nämnde både Pippi Långstrump och Hasse&Tage. Dessa har körts ganska mycket här hemma, även under veckan som gått. Anledningen är som jag skrivit om förut; att jag minns dialogerna relativt väl, och det tror jag är bra, för då har man en slags referens. Även hur själva dialogen går, men även hur rösterna låter.
Under veckan som gått har jag sett hela serien med Pippi Långstrump. Det var faktiskt riktigt kul att beta av gamla barndomsminnen, men serien är också bra i bemärkelsen att dialogerna är relativt tydliga mest hela tiden. Dessutom är tempot på talet ganska långsamt, vilket gör det enklare att hänga med i svängarna. ”Hur låter det då?”. Ja, hur förklarar man det på ett lättbegripligt sätt? Man är verkligen inne och snuddar på absurditeter när man ska förklara det här, men jag ska åtminstone försöka.
Enkelt förklarat kan man säga att min hjärna minns hur skådespelarnas röster låter, men det _låter_ ändå inte som deras röster. Hängde ni med? Bra, för det gjorde inte jag heller… DVD:erna har undertexter, och detta underlättar rejält. Skulle jag stänga av undertexterna så skulle jag antagligen tappa bort mig ganska omgående. Vad det hela handlar om är att jag läser texterna, läser på läpparna/kroppsspråket och samtidigt lyssnar på ljuden i CI:t. Ungefär. På något särdeles märkligt sätt hänger faktiskt hjärnan med ganska bra i svängarna, och lyckas flera gånger faktiskt att interpolera ihop den här informationen till något som skulle kunna kallas för hörselintryck. Nämnde jag att det här är ganska abstrakta grejer? Det har varit ungefär liknande erfarenheter med Hasse&Tage. Jämför jag med i fredags förra veckan, då hjärnan precis nätt och jämnt snappade upp ”indanae Ramon Indmn!” (lindansare Raymond Lindeman), så har det tagit många kliv framåt; för nu hör jag (ja, i någon slags märklig bemärkelse – jag hör inte på samma sätt som man gör med sin vanliga hörsel) stora delar av den sketchen. Mycket tack vare att jag minns dialogen förstås, men det känns ändå som det verkligen har tagit stora kliv framåt. Men, givetvis har jag väldigt många stora kliv kvar innan jag vågar anse att ”nu hör jag [bra]”, för dit är det en ganska bra bit kvar.
Det har varit lite tunnsått med socialt umgänge den här veckan, hittills, så CI har ännu inte fått testa riktiga förhållanden. Men, det kommer bli ändring på det redan idag, då en lunch med flickvännen står på schemat. Det är så spännande att man kan göra i byxorna! Och framför allt, hur tusan kommer hennes röst låta? Som en kväkande groda, som en hemskt berusad Darth Vader, eller som en digital flodhäst på helium? Det återstår att se.
Igår kväll skickade en tjejkompis en ljudfil till mig, av ren nyfikenhet hur jag skulle knäcka den nöten, antar jag. Svaret var – vansinnigt förvånande – att jag hörde (förlåt, ”hörde”, menar jag) första meningen, av tre, omgående. Efter ett par gånger på repeat så knäckte jag mening nummer två också, men den tredje gick jag bet på. I min värld är det här riktigt stort; för en månad sen hade jag antagligen inte hört mer än något enstaka ord, hur många gånger jag än hade spelat upp filen. Som sagt, det går framåt!
På måndag är det tänkt att jag ska börja jobba igen. Jag har redan börjat gruva mig lite grann för det hela, eftersom jag inser att det kommer bli en tuff tid framöver. Rent mentalt alltså. Men, skam den som ger sig – det finns, förhoppningsvis, ett ljus i slutet på den här tunneln också. Det är i alla fall så jag tänker, och jag känner mig lite lugnare till mods så länge jag fokuserar på den tanken. Innan operationen drog jag även upp det här för mina arbetskollegor, att de inte kan förvänta sig någon slags Stålmannen-hörsel den första tiden, eftersom hjärnan måste lära sig höra på nytt. Jag tror, och hoppas, att de har överseende med det också. Det ska, i vilket fall, bli skönt att komma tillbaka till jobbet igen. Jag ser faktiskt fram emot automatkaffet – då kan man nästan tänka sig hur ”kul” jag har av att gå här hemma.
