Det trillade in ett brev tidigare i veckan, med SU (Sahlgrenska Universitetssjukhuset) som avsändare.

Det visade sig vara en bekräftelse att de mottagit remiss från NÄL, där jag hittills gjort alla tester och liknande. Vad som händer nu är alltså att SU tar över utredningen. No more NÄL alltså. Tror jag, ska väl kanske tilläggas. Dagens lustighet går dock utan tvivel till SU. Att endast ange ett telefonnummer som kontaktinformation till någon som står på väntlista för CI-operation känns… tja, ganska lustigt faktiskt. Ett oerhört effektivt sätt, från deras håll, att slippa all form av försök till kontakt från min sida i alla fall. Till dig som skapat processrutinerna på ÖNH vid SU; använd hemskt gärna din hjärna nästa gång. Snälla?

Frågade en av mina bättre vänner för några dagar sedan. ”Öh, känner vadå?”, blev min motfråga till vederbörande. ”Ja, vad sjutton, att någon ska borra i ditt huvud och stoppa in massa coola grejer i skallen på dig!”, var svaret. Det var faktiskt en hemskt bra fråga. Det enkla, och korta, svaret är att jag inte känner någonting. Alls. Jag kan vara otroligt velig när det kommer till större beslut, oavsett ifall det handlar om inköp av någon dyrare pryl, eller som i det här fallet; att någon ska ”stoppa in grejer i skallen” på mig.

På den fronten – velighetsfronten gällandes större beslut –  har jag antagligen inofficiellt SM-guld. Men, när jag väl, till sist, tagit ett beslut så brukar jag släppa det mer eller mindre helt och hållet. Mitt svar var egentligen ganska kortfattat; ”Jag känner ingenting”. Dock med reservation att jag högst garanterat kommer känna någonting när det väl blir dags.

Men, just nu, känns det mestadels på behörigt och bekvämt avstånd, och således tänker jag i stort sett inte alls på det. Fel. Jag tänker ofta på det – CI i största allmänhet, hur slutresultatet kommer bli och så vidare – men jag sitter inte och ältar det ingående, eller hur man nu ska uttrycka sig. Alea iacta est, som en viss Julius Caesar kläckte ur sig innan han gick över floden Rubicon.

Idag låg ett brev från VGR (Västra GötalandsRegionen) i brevlådan, när jag kom hem från gruvan. Spännande! Hade jag vunnit på lotto, blivit delägare i en travhäst, ärvt en döv gammal farbror från Hörebro (pun intended)? Nej. Jag fick svaret från skiktröntgen (CT-röntgen) jag gjorde för en månad sen.

Inga Aliens™ i skallen, uppenbarligen. Choo choo!

”Okej, så konsonanter är kasst?” Hrm, ja, ungefär. Om man gillar att indela saker och ting i svart eller vitt. Men, som tidigare nämnts; saker och ting är inte svart eller vitt. Inte antingen eller. Det finns ett enormt mellanting, faktiskt.

”Det här var knepigt!” Jag inser att det är knepigt, men jag ska – återigen – göra ett försök.

Du minns tidigare inlägg om kvalitetsförsämring? Bra, mycket bra! Det här är nämligen essensen i det hela. Eftersom alla med hörselnedsättning har olika typer – hörselkurvan är alltså mer eller mindre unik, från fall till fall – tänker jag främst prata om hur det är i min värld, inte i generella termer. Med andra ord; let me show you the world in my eyes – eller ears, ifall man vill vitsa till det hela.

Den som är lite äldre minns säkert analoga radiomottagare, där man vred på en ratt för att få en visare att röra sig längs en frekvensskala. Då minns man också hur det gick till när man skulle hitta en ny radiokanal; man fick helt sonika skruva på den där ratten, för att leta rätt på stationen. När man väl hittat den brukade man alltid få finjustera lite för att få helt kristallklar återgivning. Ibland gick det inte ändå, och man fick dras med slumpvisa störningar, som oftast uppträdde i form av knastrande, eller att ljudet försvann för en kort stund. Exempelvis en väderleksrapport kunde då låta något i stil med:

”Och då var det dags för …! Ett ….tryck rör sig under kvällen ….ut över västra …land, och temperaturen kommer ligga kring … grader. I morgon bitti väntas det bli hård vindar, främst i östra delarna av …. och södra …land.”

Då ska vi se. De första punkterna torde ju vara vädret, men sedan? Högtryck? Lågtryck? Och trycket kommer röra sig, vart? Västerut? Österut? Vad fan, norrut? Nej? Jo! Nä, jag vet inte, men skit i det – vi vet i alla fall att ett tryck kommer röra sig i någon riktning på kvällen. I Svealand? Nej? Västra Götaland? Ingen aning. Och var tusan skulle det blåsa någonstans? Östra och södra delarna av… Skottland? Nej, det är ju inte Sverige. Säffle? Njae, det slutar ju inte på ”land”. Västergötland? Ja, det kan vara rimligt!

Hela stycket ovan är en ren syntes från min sida, men om du någon gång upplevt en knastrande radio vet du säkerligen vad jag talar om, även om jag i exemplet ovan ”knastrade” till det lite väl mycket. Här får alltså ”Enigma” (se tidigare inlägg) jobba övertid för att försöka få ihop det hela. Hjälper det att höja volymen? Nej. Det är just det jag vill komma fram till. Vad händer om man höjer volymen på en knastrig radiokanal? Just det; knastret blir högre, men man hör lik förbaskad inte vad som sägs – och det är faktiskt ungefär så det hela fungerar även i min värld. Om jag inte hört vad någon säger, så hjälper det alltså inte att höja rösten. ”Men, vad hjälper då?” Tackar som frågar. Upprepning är vad som hjälper. Givet att du faktiskt vill att informationen ska nå fram till min hjärna. Nog så viktigt att understryka är följande: upprepa det du sa exakt likadant som första gången. Oftast kan det vara endast ett enstaka ord som saknas för att sammanhanget ska bli helt glasklart för min del. Ändras ordföljden står jag alltså på ruta ett igen och det blir ett stort ”va?” av alltihop.

Exempel från verkligheten kan också nämnas. En fullsatt lunchrestaurang. Jag hör klart och tydligt att 50 personer sitter och pratar, men i princip aldrig vad som sägs. Det blir mest bara som ett sorl, där jag sällan (i princip aldrig) ens kan höra enskilda ord. Det här är svårt att förklara, inser jag. Men, tänk att du sitter på en restaurang i ett okänt land och där människorna pratar ett, för dig, helt okänt språk. Jag vet inte säkert, men jag gissar att du mestadels bara skulle uppfatta det som massa ljud. Man hör (och ser) att folk pratar, man hör ord från deras munnar, men eftersom man inte vet hur orden egentligen låter – eller vad de betyder, för den delen – så blir det just bara ett sorl av röster. Om du är med mig i tanken, och åtminstone på ett ungefär kan sätta dig in i vad jag försöker förmedla, så börjar det kanske klarna en smula över hur min vardag ser ut.

Men, jag delar inte ut några diplom. Den här gången heller.