Frågade en av mina bättre vänner för några dagar sedan. ”Öh, känner vadå?”, blev min motfråga till vederbörande. ”Ja, vad sjutton, att någon ska borra i ditt huvud och stoppa in massa coola grejer i skallen på dig!”, var svaret. Det var faktiskt en hemskt bra fråga. Det enkla, och korta, svaret är att jag inte känner någonting. Alls. Jag kan vara otroligt velig när det kommer till större beslut, oavsett ifall det handlar om inköp av någon dyrare pryl, eller som i det här fallet; att någon ska ”stoppa in grejer i skallen” på mig.

På den fronten – velighetsfronten gällandes större beslut –  har jag antagligen inofficiellt SM-guld. Men, när jag väl, till sist, tagit ett beslut så brukar jag släppa det mer eller mindre helt och hållet. Mitt svar var egentligen ganska kortfattat; ”Jag känner ingenting”. Dock med reservation att jag högst garanterat kommer känna någonting när det väl blir dags.

Men, just nu, känns det mestadels på behörigt och bekvämt avstånd, och således tänker jag i stort sett inte alls på det. Fel. Jag tänker ofta på det – CI i största allmänhet, hur slutresultatet kommer bli och så vidare – men jag sitter inte och ältar det ingående, eller hur man nu ska uttrycka sig. Alea iacta est, som en viss Julius Caesar kläckte ur sig innan han gick över floden Rubicon.