Remissen till vaccination trillade in för ett par veckor sedan, och idag var det dags. Väntetiden på den lokala vårdcentralen var försumbar, och jag blev snart inkallad till distriktssköterskan. Remissen hade också innehållit nånting om kolla blodtrycket – eftersom det, tydligen, hade varit ganska högt när jag var på SU senast. Sagt och gjort; vi gick ut stenhårt, med att sköterskan bad mig knäppa upp skjortan. Det är trots allt fredag och allt… Blodtrycket var fortfarande lite högt, även om det inte var alarmerande på något sätt, men jag fick tacksamt nog inga förmaningar – då hade jag säkert lackat ur fullständigt, och besökt närmaste pizzeria i ren protest. Klockan åtta på morgonen.

Däremot fick jag, väldigt otippat, komplimang för min ”snygga skjorta”. Jag är fortfarande osäker på ifall hon sa det för att lugna ner mig, eller ifall hon faktiskt menade det. Stor sak i det, jag väntade på att bli stungen av en riktigt vass nål. Till slut visade hon sin utrustning. Som jag inte såg. Men, jag antar att det var en 2cm tjock nål som var fyra meter lång, allra minst. Eftersom jag är en stor och stark karlakarl fällde jag givetvis inte en enda tår. Det som inte dödar, det härdar, sägs det ju. Resultatet ses här nedan. Kommer troligen behöva sjukskriva mig ett par veckor framåt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är i precis det här läget jag kan härma en pott-tränande småknodd, genom att säga ”fääää’di!”. I bemärkelsen att jag nu, bildligt talat, kan sätta mig ner och invänta kallelse till operation. Hela utredningen, som påbörjades i januari i år, är nu alltså klar, och det enda som återstår är just operationen. Just nu känns det faktiskt hemskt spännande, och jag ser fram emot det. När kallelsen väl dimper ner i brevlådan misstänker jag dock att känslorna, åtminstone i början, kommer vara precis tvärsemot vad jag påstår nu.