Sjöng popgruppen Wham!, 1984. Vad har ”förra julen” med saker och ting att göra? Inte ett dyft. Men, lägger man till ett ”The” framför, och alltså pratar om den sista julen, så blir det lite mer spännande. ”Huh? Sista julen? Ska du konvertera till någon annan religion?”. Oh, nej, det är bara min – aningens märkliga, kanske – associationsförmåga som leker litegrann. Vad jag syftar på är helt enkelt att det här är sista julen som mitt vänsteröra får höra riktiga ljud, då det nästa år är syntetiskt. Ja, inte själva örat förstås, utan hörseln. Hur jag ställer mig till det här? Julskinkan lär smaka precis likadant även efteråt, men visst känns det ganska abstrakt på något vis. Det ska jag definitivt inte sticka under stolen med.

I övrigt har det inte hänt någonting nytt sedan sist, bortsett att ytterligare en månad har förflutit. En månad närmare operation, således. Även om jag inte blivit lovad något specifikt datum, så sa SU ”cirka sex månader” vid mitt senaste besök. Detta innebär början av april, ungefär. Hur det blir med den saken vet ingen, i dagsläget, men jag är mentalt inställd på att operation sker däromkring i alla fall. Om cirka 3,5 månader, med andra ord. Märkligt nog känner jag ingen nervositet alls inför det här. Än, ska väl tilläggas. Men, tankarna har allt mer börjat kretsa kring detta, och har gett upphov till åtskilliga kontemplationssessioner här hemmavid. Jag har googlat runt en hel del, och stött på folk som fått hemskt bra resultat. Detta leder till att man får ganska höga förhoppningar – och just det där med förhoppningar har SU flera gånger påpekat att man ska vara försiktig med, för det finns inga som helst garantier som säger ”du kommer höra minst så här bra”, eller liknande. Men, det är ju förbaskat lätt för deras del att kläcka ur sig – det är ju inte de som ska bli opererade.

Givetvis har det hänt både en och sju gånger att jag tänkt i banor som ”milde tid, jag kommer kunna prata i telefon igen!”, och liknande. Men, så ”får” jag alltså inte tänka, enligt SU. Förbaskade glädjeförstörare. Jag kommer självklart bli varse om det inom en snar framtid, men det hindrar lik förbaskat inte att hjärnan ibland går fullständigt i spinn. Någon stoppknapp finns förstås inte heller, det enda som finns att göra är att låta den spinna färdigt.

Men, nu är det juletider, vilket för min del innebär en vecka ledigt, som kommer innebära umgänge med familj och nära vänner. Jag har starka misstankar om att en och annan bit julmat kommer slinka ner i magen. Frosseri är dekadens när den är som bäst. Med det här sagt, önskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år, och på återseende nästa år. 2017, året då ytterligare en cyborg ser dagens ljus. Eller, CIborg, ifall vi ska vara vitsiga. Upphovet till det uttrycket är dock inte mitt, så höj mig inte till skyarna som någon slags mästervitsare, tack!