Förutom att det är fredag, slår jag också på stort och firar att det idag är prick sju månader sedan mitt sista besök på SU. Sju månaders väntetid för någonting som skulle ta ”cirka sex månader”. Det är en smula enerverande, när jag tänker på det hela – så jag försöker att inte göra det, och istället försöka intala mig att gilla läget. Det kommer när det kommer. Ungefär.

Även en dag som denna försöker jag tänka och resonera på samma sätt; att det kan faktiskt lika gärna bli operation om ett par veckor, som det blir i oktober. Hoppas bara jag har kvar mitt jobb tills dess, för det är synnerligen påfrestande för huvudet (ni med nedsatt hörsel vet precis vad jag pratar om) att delta i möten och liknande. Men, som sagt. Sju månader, är det idag. Jävla svenska sjukvård!

Edit: Det bör kanske tilläggas att det inte är sjukvården i sig jag är irriterad över; de gör verkligen så gott de kan, utifrån sina förutsättningar – många avdelningar runt om i landet går på knäna, och jag lider verkligen med dem. Det är situationen som helhet jag helt enkelt tycker är helt uppåt väggarna.