Nu har det förflutit ganska prick tre dygn sedan mitt huvud blev begåvat med ett CI. Som jag skrivit om tidigare så blev jag hemskickad i tisdags eftermiddag, och det är här hemma jag befunnit mig hela tiden sedan dess. Tiden har fördrivits med slumra i soffan, titta på TV, byta slummerställning, puffa kuddarna och läsa nyheter i telefonen. Efter arbetstid har jag även haft flickvännen här, vilket ökat livskvaliteten med flera hundra procentenheter. Allra minst.

Det har känts lite läskigt att duscha tidigare, så först idag duschade jag för första gången efter operationen. Inte håret, dock, eftersom jag inte hade minsta lust att fippla med skyddsplast och liknande över såret – så jag duschade helt sonika ”axlarna och neråt”. Frisyren ser således fortfarande helt förfärlig ut, men jag doftar åtminstone inte lika illa längre. Hoppas jag. Flickvännen påstod igår kväll att jag nästan inte doftade någonting, men jag tror inte riktigt på det där.

Det trillar till och från in lite sms från vänner och kollegor, som undrar hur man mår – och faktum är att jag mår oförskämt bra, och har hela tiden gjort. Det känns nästan lite konstigt, med tanke på att de faktiskt varit inne i min skalle och rotat, men så är det i alla fall, och jag hoppas verkligen inte att det kommer någon form av bakslag framöver.

Så här några dagar efter operation, så har jag kunnat konstatera några saker;

1. Såret har börjat klia, stundtals ganska rejält. Det är verkligen fruktansvärt irriterande, när man vet att man inte får klia – med risk att riva upp såret. Samtidigt är det ju ett gott tecken, för det tyder på att såret läker som det ska. Det sistnämnda är dock lite svårt att tänka på när kli-attackerna är som allra värst.
2. Tinnitusen på det opererade örat verkar bestå. Den är dock, tacksamt nog, inte konstant, och – viktigast av allt – den är på en hanterbar nivå. Med andra ord; den irriterar litegrann, men inte mer än så. Hittills, bör väl tilläggas, men jag hoppas verkligen att det stannar på den här nivån också.
3. Tungan känns fortfarande lite avdomnad. Ungefär som den kan kännas efter ett tandläkarbesök med tillhörande bedövning. Tacksamt nog är det på en ganska mild nivå, så det känns mer som en kul grej än som något irriterande.
4. Det stramar till och från ganska rejält runt ärret, så istället för att vrida huvudet så får jag vrida hela överkroppen. Inga problem alls, mest bara ovant.
5. Min frisyr ser fortfarande helt bedrövlig ut. Nu har även flickvännen blandat sig in i diskussionen, och menar på att jag kommer se ”asgrym ut!” med rejält snaggad skalle. Jag har mina rimliga tvivel, och är så gott som helt säker på att hon konspirerat tillsammans med kirurgen. Jag är fullt medveten om att frisyren måste rättas till – för så här kan jag ju inte se ut – men jag får ta mig en funderare över detta.

Halv mohikan är det nya svarta.

Jag har fått frågor på temat ”-Hör du bra nu?”, och tänkte kommentera det lite kort. Inkoppling – alltså när man blandar in processorn i matchen – sker först några veckor efter operationen. Vad som händer just för tillfället är alltså att allting helt enkelt måste läka ihop – dels ska själva implantatet växa fast i skallbenet, dels ska elektroden, som sitter i min cochlea, också ”fastna”. Jag är alltså stendöv på det opererade örat, och så kommer det vara ända fram till inkoppling, som sker om ett par veckor. Därefter börjar resan på riktigt.

När den här meningen skrivs, har jag haft avancerad teknologi inopererat i min skalle i nästan exakt tre dygn. Det är faktiskt rätt coolt.