Jag var nästan tvungen att nypa mig lite i armen. Idag är det exakt ett år sedan jag kopplades in, och det känns nästan lite läskigt. Jag menar, var tog den tiden vägen? Swisch, är ett utslitet begrepp, men det är precis så det känns – SWISCH, och så gick det ett helt år.

Det är säkert många som ibland får liknande känsla. Man undrar lite ”vad hände där?”, ungefär. För ett år sedan (se tidigare blogginlägg) satt jag och förundrades över alla konstiga ljud som spelades upp i min hjärna. Allting lät helt förfärligt konstigt, men jag tyckte ändå det var hur coolt som helst. Det var för ett år sedan.

Väl medveten om att det låter som en utsliten klyscha, men för ett år sedan förändrades mitt liv för alltid – till någonting hemskt mycket bättre. Jag är tillräckligt intelligent för att inse att normalhörande kan ha svårt att ta till sig det här. ”Du hör riktigt bra numera, grattis!”.

Jo, precis så är det ju. Samtidigt, förstår ni – normalhörande – hur fantastiskt det faktiskt är att kunna göra ”normala” saker, som att prata i telefon? Lyssna på radio. Titta på TV. Lyssna på musik. Sitta och prata strunt med en kompis, utan att behöva koncentrera sig på att försöka pussla ihop de få hörselintrycken man får – utan helt avslappnat kunna sitta och lyssna. Att höra fåglar kvittra på avstånd. Att kunna höra skummet i ett ölglas fräsa. Att kunna prata med barn i allmänhet, och syskonbarn i synnerhet, utan att behöva låtsas som man hörde/förstod vad de sa. Jag skulle kunna skriva om många fler ”normala, vardagliga situationer”, som en normalhörande tar helt för givet. För min egna del har det inte varit givet på över 20 år. Då kanske det åtminstone är lite lättare att förstå hur stort det här faktiskt är.

Dagen till ära bjöd jag på tårta på jobbet – det här är någonting som definitivt måste firas. En kollega frågade mig hur saker och ting känns nu, så här ett år senare. Jag var nära och svara att det var som att konstant gå omkring med en sockerdricksliknande känsla i kroppen – av ren och skär lycka – men då hade han väl antagligen trott att jag hade börjat knarka. Så, jag svarade istället ungefär som jag skrev ovan. Jag fick dock känslan av att han faktiskt förstod vad jag menade – inte enbart vad jag sa – och eftersom vi träffas fem dagar i veckan så har han ju definitivt märkt av de positiva effekterna.

Men, finns det ingenting som är negativt? Jodå, klart det finns mindre bra sidor också, inget snack om saken. Med CI har man, precis som med hörapparater, svårt för bullriga/stimmiga miljöer. Sitta i en grupp på en lunchrestaurang är riktigt knepigt, och det är något jag måste leva med. Eftersom jag, mer eller mindre, endast hör med ett öra – jag använder hörapparat på det andra örat, men CI är så otroligt dominerande, så den tillför inte särskilt mycket – så har jag svårt att riktningsbestämma ljud. Om någon ropar mitt namn på jobbet så kan jag ibland behöva snurra runt ett helt varv, för att lokalisera var personen står någonstans. CI tål, precis som en hörapparat, inte vatten – duscha fungerar således inget vidare. Det finns säkerligen fler nackdelar, som jag just nu inte kommer på – men min poäng i det hela är att jag istället väljer att fokusera på de bra sakerna, eftersom de är otroligt många fler. Jag menar, när man känner att man fått livet åter – ja, då spelar det inte mig så förfärligt stor roll att någonting kanske låter lite konstigt, jämfört med hur jag minns att det ska låta. Det känns som en bagatell i jämförelse.

Ett år. Trehundrasextiofem dagar. Det är värt att fira, vilket jag ska göra ikväll – tillsammans med en av mina bästa vänner – med rödvin, god mat samt Champagne. Sa jag att jag tycker det är värt att fira?

Avancez!