Kan jag definitivt inte titulera mig. Men, jag finns faktiskt på YouTube och det cinematiska underverket kan beskådas här nedan.
Vad det fantastiska Oscars-nominerade klippet alltså visar är undertecknad som sitter på en sten. Ute i skogen. Och lyssnar på fåglarna. Även om det snart är två år sedan jag opererades kan jag fortfarande bli alldeles hänförd av det enkla, och samtidigt helt fantastiska, i att bara sätta sig på en sten ute i skogen och lyssna på naturens ljud. Det är väldigt lätt hänt att man tar saker och ting för givet, vad det nu än månde vara, men jag skulle faktiskt rekommendera alla er normalhörande att någon gång faktiskt ta tillfället i akt. Tillfället att stanna upp en stund och lyssna, oavsett om ni befinner er mitt inne i en stökig storstad eller mitt ute på vischan. Lyssna. Sortera de olika hörselintrycken ni får, och skatta er lyckliga att ni inte är en av de cirka tjugo tusen (ja, du läste rätt) personer i Sverige (källa) som har grav hörselnedsättning.
Negativ domedagsprofet? Nej, det kan man knappast beskylla mig för. Jag vill mest bara belysa att jag tror vi människor i största allmänhet ibland är dåliga på att uppskatta vad vi faktiskt har – och istället lägger onödig tid och energi på vad man inte har, eller ibland till och med det som egentligen är rena struntsaker.
För tillfället sitter jag inte ute i skogen. Däremot sitter jag hemma med en kopp kaffe, altandörren på vid gavel och njuter. Av det fina vädret. Att jag är frisk. Att jag har semester. Att jag kan höra glada barn leka. Att jag kan höra skrikande måsar.