Det är det idag. Antal dagar sedan jag kopplades in. Tre år således. Jisses vad tiden rusat iväg. Men, har det hänt något nytt sedan senast? Nej, egentligen inte. Mer än att jag fortfarande är övertygad om att det här antagligen är bland de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Egentligen utan konkurrens, för det har verkligen varit – och är fortfarande – en helt fantastisk ljudresa. Jag vet att jag sagt det vid otaliga tillfällen tidigare, men det tål verkligen att upprepas. Att jag vid tvåårskontrollen hade tappat litegrann i taluppfattning är bortglömt sedan länge. Det är ingenting jag ens märker av i det vardagliga livet, eftersom skillnaden är ytterst marginell.

Jag är fullt medveten om att det varit högst sparsmakat med blogginlägg senaste åren – det beror inte på att jag tycker det är tråkigt, utan snarare för att det inte händer så värst mycket längre. Hörseln har på intet sätt utvecklats färdigt, men med facit i hand så skedde den absolut största utvecklingen de första sex månaderna, ungefär. Det händer fortfarande att jag hör ”nya” ljud, men det sker inte längre tillnärmelsevis så frekvent som det gjorde den första tiden. Vilket inte är det minsta konstigt heller, egentligen.

Att Ciborg fyller tre år idag ska givetvis firas. I år blir det dock utan gäster, främst för att det är mitt i veckan – och de tilltänkta gästerna hade en smula svårt att komma loss från vardagsbestyren. Det är ingenting som hindrar mig, naturligtvis, så det får bli en brakskiva i egen regi och det är inte det allra sämsta. Särskilt inte när man har ettusen nittiosex skäl att fira! 🙂