Det har redan gått två veckor sedan operationen. Jag är lite osäker på vad som hände där, men det klassiska ”huitt” passar bra in, känns det som. Tejpen togs bort förra veckan, då jag även fick tvätta håret för första gången efter operation – fantastiskt härlig känsla, särskilt när det kändes ganska flottigt.

Men, det var då det, och nu är nu. Idag var det således dags för inkoppling på Sahlgrenska och det kändes rejält förväntansfullt när jag klev av spårvagnen och knallade bort till Gröna Stråket 5 och CI-enheten. Efter incheckning i kassan promenerade jag bort till väntrummet, men hann inte ens sätta mig, eftersom jag mötte hörselingenjör A.S. i korridoren och vi slog följe till vederbörandes rum.

Efter lite kallprat om ditten och datten så var det dags för inkoppling – jag kommer inte skriva om det i detalj då jag gjort det förut, och det kan man läsa om här – och det började förstås med testtoner. När detta var avklarat så var det dags för att ”gå online”, helt enkelt skicka in vanligt ljud in i implantatet.

Det här var för min del ett förväntansfullt ögonblick, eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Samtidigt visste jag ju det, eftersom jag varit med om det här en gång tidigare. För att få ett ofiltrerat intryck så kopplade jag ur processor nummer 1, så jag enbart skulle få ljudintryck från det nya implantatet. Jistanes så spänd jag var, trots allt! När jag märkte att ljudet började komma – när man startar processorn så är det inte maxvolym med en gång, utan det sker gradvis. Detta för att inte hjärnan ska få en fullständig chock – så märkte jag också att jag upplevde ljud betydligt starkare än första gången. Det var på gränsen till obehagligt till och med, så jag viskade när jag pratade med A.S. i början. Efter en minut, eller så, hade hjärnan vant sig litegrann vid ljuden och jag kunde börja prata. Insåg omgående att jag faktiskt hörde vad jag själv sa. När sedan A.S. svarade på en fråga, så insåg jag att jag även hörde A.S., och det där var jag definitivt inte beredd på! Men, jag inser att det här kräver sin förklaring. Jag hörde alltså ord och förstod innebörden, rösten däremot lät som en robot som talar inuti en plåthink. Ungefär. Min egna röst var inte ett dugg fagrare den, den lät dock snarare som en robot med nasal röst – plåthinken var inte alls lika tydlig.

Men, det är alltså lite det här jag hade gått och funderat på – hur hjärnan skulle hantera det nya CI’t. Jag har läst/hört att ibland, ganska sällan rent utav, så inträffar just det här – alltså att hjärnan knäcker koden mer eller mindre omgående. Det hade jag definitivt inte räknat med, utan var således helt inställd på att jag skulle få börja om från scratch, med allt vad det innebär när det kommer till ljud-träning. För förtydligandets skull kan jag ju tillägga att träna behöver jag förstås göra ändå, i mängder, just för att få bort robot-rösten. Men otroligt häftigt att jag kunde förstå tal mer eller mindre omgående – superhäftigt till och med!

Kvällen kommer ägnas åt ljudträning, och i morgon är det dags för ny batalj på Sahlgrenska – dags för ”steg 2” således och därmed dags för att även blanda in hörselpedagog M.E. i matchen. Jag kan knappt bärga mig!