Igår var det, som nämnts tidigare, dags för steg två (av fyra) i inkopplingsprocessen. Jag var helt slut i hjärnan efteråt, därför kommer inlägget idag istället.

Dagens första möte var återigen hörselingenjör, A.S. och den här gången gjorde vi åtskilliga fininställningar på de sexton olika kanalerna. Detta resulterade i, för mig lite oväntat, att gårdagens ”jättehöga” ljud helt plötsligt blev riktigt behagliga. Efter närmare två timmars mangling var A.S. nöjd och det var dags för pedagog M.E. Då vi inte träffats på ett tag blev det först lite sedvanligt snack om väder, vind, livet och allehanda jätteviktiga kallpratssaker, innan det var dags att sätta igång träningen.

Precis som vid förra tillfället, för fem och ett halvt år sedan, startade M.E. med att dra upp slumpmässiga kort från en kortlek och läsa upp valör/färg. Jag fick naturligtvis vare sig möjlighet att läsa på läppar eller se kortet i förväg (vilket eventuellt inte hade varit särskilt mycket till träning. Ungefär som att be en kompis om lyfthjälp när man ska ta 100kg i bänkpress…). Hur som helst, M.E. gick igenom hela kortleken, inklusive jokrar, och jag missade ungefär sex stycken. Fem, tio och kung var tydligen en riktigt knepig match för CI – samtidigt får man betänka att jag endast hade varit inkopplad ett fåtal timmar, och jag var helnöjd med resultatet. M.E. lika så.

Därefter tog M.E. fram ett häfte och började läsa upp ett flertal slumpvisa meningar, som jag skulle upprepa – exempelvis lästes det upp: ”Idag är det soligt ute” (det var naturligtvis blyertsgrått, det är trots allt Göteborg vi talar om här) och jag skulle följaktligen upprepa vad jag hade hört. Eller trott att jag hade hört. Det gick hyfsat bra, även om jag fick be M.E. upprepa meningarna ett par gånger. Efter att ett flertal meningar hade lästs upp kom vi till meningen: ”Har du…” innan M.E. bröt ihop i ett fullständigt gapskratt. Jag förstod naturligtvis ingenting, och började undra ifall jag luktade illa, hade skräp mellan tänderna eller något annat lustigt. Något svar på detta fick jag inte, eftersom M.E. mer eller mindre låg dubbelvikt på golvet i skrattkonvulsioner. Skratt smittar som bekant av sig, så jag kunde förstås inte låta bli att börja skratta heller. Åt någonting, för mig, helt okänt. Roligt var det i varje fall! Efter en lång stund klarade M.E. av att fortsätta, och vi hoppade genast till nästa mening. När hela sidan var avklarad kom vi tillbaka till meningen som orsakade kaos, men den här gången gick det bättre. Den löd ”har du tomtar på loftet?”, och istället för att upprepa meningen svarade jag, givetvis helt sanningsenligt, ”ja” på frågan, vilket gav upphov till ny skrattattack. Så kan det gå!

Efter den här manglingen var det dags för mig att bege mig till Centralstationen, där ett tåg stod och väntade på mig. Fem minuter efter att jag hade satt mig så sov jag som en stock. Någon blev uppenbarligen helt slutkörd i hjärnan efter de närmare tre timmarnas intensiva batalj på SU. Men, ”Avancez!” som fransoserna säger. Eller ifall det var romarna. Hur som helst; ”Kör, bara kör!” kan det översättas till svenska. Om ett par veckor ska jag tillbaka till SU för ytterligare tester, justeringar och träning. Undrar ifall det blir skrattattack igen. Jag hoppas det. Gör ni också det?