Idag har jag varit en Ciborg i prick en vecka. Sexhundrafyratusenåttahundra sekunder, ungefär, har förflutit sedan jag transformerades från människa till cyborg – förlåt, ciborg. Det som främst slår mig är hur otroligt snabbt tiden faktiskt har gått, för veckan har verkligen bara svischat förbi. Jag är inte den som tycker det är särskilt kul att gå hemma sjukskriven, främst för att tiden ofta går så fruktansvärt långsamt. Att jag i samma veva inser att det gått en vecka tror jag mestadels beror på att jag sov en hel del förra veckan. Inte för att jag mådde dåligt; snarare för att kroppen inte riktigt var i skick att ”studsa runt”. Före operationen var jag relativt väl medveten om vilka biverkningar/komplikationer som ibland kan uppstå, och i den vevan känns det fantastiskt tacksamt att det – hittills, bör väl tilläggas, för säkerhets skull – inte inträffat någonting alls utöver det vanliga.

Min tunga känns fortfarande lite konstig, känslan är fortfarande ungefär som när tandläkarbedövning håller på och släpper – i brist på bättre ord. Den är inte bortdomnad, men smaksinnet är en smula skojigt. Jag prövade i helgen att dricka en öl. Det såg ut som öl, och doftade som en öl, men det smakade definitivt inte som öl. Om jag ska försöka mig på att förklara smaken så är nog ”kolsyrad metall” det närmaste jag kan komma. Tilläggas kan att även Coca Cola smakar ungefär detsamma; någonting obestämbart kombinerat med metallsmak. Hur, eller varför, det här uppstår vet jag inte, men min gissning är att det är kolsyran som ställer till det hela. Apelsinjuice smakar apelsinjuice. Åtminstone i princip. Att smaksinnet kan vara satt ur spel ett tag är dock någonting jag vetat om, mer eller mindre, hela tiden – och enligt kirurgen är detta också någonting som kommer upphöra efter ett tag. Vad ”ett tag” innebär i praktiken har jag inte en susning om, men det lär definitivt visa sig framöver.

Jag var på släktträff, skulle man kunna säga, den gångna helgen – och jag upptäckte ganska fort att jag nångång i timmen behövde lämna sällskapet för att uppsöka ett tyst rum en liten stund, eftersom jag blev relativt trött av att lyssna på diskuterande människor. Inte för att de på något vis är tråkiga, utan helt enkelt för att det blev information overload för min stackars hjärna. Det är nog å andra sidan inte det minsta konstigt, eftersom jag just för tillfället endast har ett fungerande (med nedsatt hörsel) öra.

Tinnitusen har, tacksamt nog, faktiskt minskat allt eftersom. Jag får fortfarande ”attacker” av tinnitus, men de är ofta ganska kortvariga, och inte särskilt störande heller.

Men, ingen blogg utan lite gnällande, så gnälla måste jag förstås passa på att göra. Min frisyr ser verkligen helt förskräcklig ut – och på grund av att ingreppet är gjort ”under” örat, så har ju örat svullnat upp lite och pekar dessutom nästan rakt ut. Det känns som ett riktigt praktexemplar av blomkålsöra, men kirurgen har försäkrat mig om att detta kommer återgå till normalt tillstånd, så fort svullnaden lagt sig. Det återstår förstås att se, för just nu är jag övertygad om att mina arbetskollegor skulle kikna av skratt ifall de såg mig – jag ser nämligen inte klok ut!