Idag är det tre månader sedan jag ramlade ur garderoberna och blev en Ciborg fullt ut. I ett normalt hamsterhjulsliv brukar det inte hända så vansinnigt mycket grejer under tre månader. Veckorna avlöser varandra i ett, ungefär.

Det har förvisso varit ganska snarlikt hos mig själv också. Med ett undantag. Cochleaimplantat. CI. ”Cipp”. Kärt barn har många namn, och kärt är det definitivt. Så kärt att jag ibland får svårt att sätta ord på det. Jag skulle kunna sitta här och fylla en helsida med enbart superlativer, men då skulle folk antagligen tro att jag är mut…sponsrad av tillverkaren. Det är jag inte. Sponsrad alltså. Men, det är lik väl svårt att låta bli superlativerna. Innan den här texten fortsätter, kom ihåg främst en sak: det här är mina erfarenheter och mina intryck. Någon annan som befinner sig i exakt samma sits som jag själv har kanske inte alls upplevt samma resultat som jag. Eller har upplevt ännu bättre resultat. Utvecklingskurvan efter inkoppling är högst individuell och det finns inga rätt eller fel – och framförallt ingen tävling mot någon annan. Glasklart? Bra, då kan jag fortsätta.

Ibland kan jag nästan känna mig gråtfärdig, av lycka, hur det hela utvecklats för mitt vidkommande. För fyra månader sedan var det relativt vanligt att jag fick be en person upprepa sig titt som tätt, eftersom jag inte hörde. Att sitta i möten på jobbet var en riktig pina, men det var bara att ta fram det tjockaste pannbenet man hittade och försöka finna en lösning. Det gick sisådär, men på något magiskt under lyckades jag ändå få ihop ett relativt fungerande yrkesliv – och privatliv. Detta var för fyra månader sedan. Idag kan jag, i en lugn ljudmiljö, stå med ryggen vänd mot en människa och ändå höra det mesta personen säger. För fyra månader sedan, eller tio år för den delen, fanns inte detta i min begreppsbild. Alls. Att prata i telefon – mer än möjligen extremt korta samtal, som var av typen ”var är du?” ”på lagret” – var helt otänkbart. För ett par veckor sedan pratade jag i telefon med en av mina bättre vänner, som jag känt i tjugo år och aldrig någonsin pratat med i telefon. Vi pratade i ungefär en och en halv timme, och under denna tiden blev det ”god dag, yxskaft” 3-4 gånger. Behöver jag förklara den känslan? Tack, för den känslan kan jag inte beskriva med ord, men helt jäkla galet! sammanfattar det hela ganska väl.

Man utvecklas av utmaningar påstås det. Jag fick mail från en jobbkollega i Belgien för några veckor sedan, angående ett problemärende vi båda är inblandade i – och där hon undrade hur vi skulle komma vidare, för att lösa problemet. Vad jag gjorde? Bokade in ett Skypemöte förstås. Hon ringde upp på utsatt tid och problemet avhandlades under cirka en halvtimme – på engelska, eftersom hon är belgiska och mina kunskaper i flamländska är inte ens begränsade, de är non-existentiella. Trettiofem minuter senare var vi klara, och bortsett språkförbistring ett par gånger så förflöt mötet riktigt väl. Som grädde på moset hade jag självklart inte förvarnat henne innan om mina hörselproblem, och jag märkte under samtalet att det inte hade behövts heller. Lite spännande måste det ju vara, väl? Coolt är ett helt förfärligt torftigt superlativ, men det var just vad det var – fy Hälsingland vad coolt det var!

Förmodligen är det lätt att förledas att jag numera hör lika bra som Stålmannen. Så är det förstås inte alls, rent tekniskt är jag hörselskadad och kommer alltid förbli. Däremot märker jag att hjärnan konstant fintrimmar sig, så på något vis känns det som att man hör lite, lite bättre allt eftersom tiden går. Träning krävs fortfarande och kommer så också göra ett bra tag framöver. Främst tränar jag genom att lyssna på ljudböcker, men jag har även börjat utmana mig lite med att lyssna på radio. Jag blir fortfarande, så här tre månader senare, lite förvånad när jag inser att jag faktiskt hör det mesta de pratar om där inne bland transistorerna i radion. Tränar gör jag också genom att, mer eller mindre, regelbundet besöka hörselpedagogen, ME, som är en hejare på att utmana mig genom att läsa knasiga böcker och skitsvåra (rent hörselmässigt) ord. Ibland blir jag lite frustrerad, men det är bara att bita ihop och fortsätta. ME påstår åtminstone det i alla fall, och då är det ju bara att lyda. Fantastisk människa, en sån där man önskar att man kände vederbörande även privat.

I morgon gör jag årets sista arbetsdag, och det ska bli fantastiskt skönt att vila upp sig ett litet tag. Det har, milt sagt, varit ett händelserikt och omtumlande år för mitt vidkommande – och det känns som att just den här julledigheten är lite extra välbehövlig. Det har varit både högt och lågt i år, men operationen och efterföljande inkoppling utklassar, i princip, rubbet. Jag fick vänta länge på operationstid, men det var det värt. Det var definitivt värt väntan!

Jag önskar en god jul och ett riktigt gott nytt 2018!

Mvh, TNI