Grattis på 4-årsdagen!

Var det ingen som sa till mig idag. Men, fyraårsdag är det. Jag minns dagen väldigt väl, dagen då jag kopplades in och fick höra en himla massa konstiga ljud. Sedan utvecklades det hela i en rasande hastighet, då den mänskliga hjärnan har en helt fantastisk plasticitet – förmågan att anpassa sig – och efter bara några dagar började enskilda ord urskiljas.

Vi hoppar raskt fram fyra år, till dagens datum, och jag kan konstatera att jag numera knappt tänker på att jag har ett implantat i huvudet. Jag blir visserligen påmind om det varje morgon och kväll, då jag startar/stänger av processorn – men utöver det så tänker jag knappt på det. Vänner och bekanta verkar nästan – undantag finns – ”glömt av” att jag för bara några år sedan hörde helt fantastiskt uselt. Det kan dock, återigen, poängteras att man blir inte normalhörande, men jämfört med hur det var före så är det som att jämföra natt och dag, för att ta till en gammal klyscha. Om du som läser bloggen befinner dig i en sådan situation att ”normalt” vardagsliv är riktigt problematiskt så tycker jag definitivt du ska ta dig en ordentlig funderare på ifall det kanske är dags att ta steget och skaffa implantat. Resultatet är, som med det mesta annat, väldigt individuellt – men utifrån hur min situation såg ut då och nu, så är det troligen det mest överlägset bästa beslutet jag tagit i mitt liv.

Mitt Cochleaimplantat har verkligen gett mig livet åter, och trots att det är fyra år sedan så måste jag ibland fortfarande nypa mig i armen. Som sig bör ska det här givetvis firas, även om det är mitt i veckan.

Ett fyrfaldigt leve mitt CI; hurra, hurra, hurra, hurra!