Var jag på igår. Kurs alltså. Utbildaren hette dock inte Kurt, men ett fint diplom fick jag i alla fall. Gu’ så kunnig jag kände mig efteråt! Efteråt kom jag att tänka på att jag några gånger fått frågan ”hur (dåligt) hör du?”, främst av vänner – så jag fick för mig att jag själv skulle hålla en liten kurs. Det blir eventuellt en ganska lång text, men vi lever i ett fritt land; du behöver således inte läsa ifall du inte orkar. Några diplom delar jag inte heller ut. Lika bra att slänga upp en disclaimer direkt.

Så, hur hör jag? Frågan är intressant, och inte det minsta enkel att svara på. Ett kort svar torde lyda något i stil med: ganska illa. Det är å andra sidan ett inte helt igenom uttömmande svar, och dessutom hemskt intetsägande. Jag ska göra ett bättre försök, men till att börja med är det kanske på sin plats med någon form av snabbgenomgång hur hörseln fungerar. Eftersom jag är ingenjör, och inte läkare, blir det på lekmannanivå, och därmed – förhoppningsvis – relativt lättbegripligt. Om någon läkare känner sig kränkt och vill gråta ut hos aftonblaskan, med foto där man visar #ledsen_min; gör inte det – kontakta istället mig och be mig rätta till de eventuella felaktigheterna.

Hörsel, alltså. Örat består av, som vi alla vet (om du inte vet kuggade du antagligen biologin i grundskolan, och bör skämmas en smula), ytteröra, mellanöra och inneröra. Ytterörat är alltså de där två lustiga utväxterna som sitter på vardera sida om huvudet. Mellanörat består av trumhinnan, hammaren, städet och stigbygeln. Innerörat består i sin tur av – det är nu det, i mitt fall, börjar bli spännande – en jäkla massa grejer, viktigast i det här sammanhanget är hörselsnäckan. I hörselsnäckan – cochlean, på latin (gick det upp ett ljus?) –  finns det en himla massa vibrationskänsliga sinnesceller, som logiskt nog kallas hörselhår. Ett friskt, oftast ungt, öra kan uppfatta ljud mellan ungefär 20Hz-20kHz. Hörselhåren är, listigt nog, just ungefär 20000 stycken till antalet, och lite grovt uttryckt kan man alltså säga att varje enskild sinnescell har ansvar för en viss frekvens. Skulle ett enda hörselhår skadas är det antagligen inte ens mätbart, men oftast berörs fler än så. Skador på hörselhåren kan vara lite olika till karaktären – man kan dra analogier till flintskallighet, eller misslyckad hempermanent för den delen. Hörselhåren behöver alltså inte trilla av, de kan lika gärna vara lite krokiga/missbildade. Hur det är i just mitt fall vet jag inte och det går antagligen heller inte ta reda på, mer än att det är någon form av skada på hörselhåren. Jag vet alltså inte ifall jag ”tappat håret”, eller om de är lite krokiga/missbildade, resultatet blir detsamma; nedsatt hörsel. Nedanstående bild visar en principskiss för örat och dess uppbyggnad. Bilden är, givetvis, stulen från internet.

Ett ljud, alltså en tryckförändring i luften, får trumhinnan att vibrera. Dessa vibrationer leds sedan – efter att de passerat hammaren, städet och stigbygeln –  in i cochlea och får hörselhåren att röra sig. De här rörelserna registreras och leds sedan vidare till hjärnan, via hörselnerven. Mellan tummen och pekfingret, bör väl tilläggas.

En vanlig missuppfattning är att hörselnedsättning är samma sak som att ”sänka volymen”. Kom ut ur garderoben och sluta skämmas, jag hade garanterat trott samma lika ifall jag var normalhörande. Men, så är nämligen inte fallet. I alla fall inte enbart. Främst handlar det om en kvalitetsförsämring. Det här är något som är ganska svårt att förklara, men jag har gett mig i kast med det hela och ska försöka göra det.

Innan dess, passar jag på att slänga in en, återigen, jättestulen bild från internettet, som visar det som kallas för talbanan – det har dock ingenting med talibaner att göra. Eller absurt kemikaliebesprutade guleböjar heller, för den delen.

Decibelskalan på talbananen anger hur starkt ett talljud hörs från en meters avstånd från talaren, vid normal talstyrka. Vokalerna hörs alltså betydligt tydligare än konsonanterna. Konsonanter brukar också kallas för språkbärare. Detta kan verka lite knepigt, men ett enkelt exempel är ordet huvudvärk. Plocka bort alla vokaler (minns någon Ipren-reklamen?) och resultatet blir: hvdvrk. Det går ändå lista ut ganska fort vad det står. Gör nu samma sak, men plocka istället bort konsonanterna – språkbärarna. Uuä. ”Eh, uschäkta va’ sa’ru?”

Nu är det inte så illa att jag inte hör några konsonanter alls, för det gör jag. Men, konsonanter är ofta de som först blir svåra att höra, så att säga, och det här resulterar i att min hjärna jobbar dubbla skift när det kommer till samtal. Primärt fungerar den som vilken hjärna som helst vid en diskussion; information når hörseln, transporteras via hörselnerven till hjärnan, där informationen registreras. Men eftersom det ofta, i mitt fall, uppstår luckor lite här och där i informationskedjan får hjärnan parallellt försöka fylla i alla tomma luckor som uppstått under transporten. Väldigt enkelt förklarat skulle man kunna se hela processen som en Enigma-maskin, där en rotor hela tiden snurrar fram och tillbaka och testar olika bokstavskombinationer, tills en (logisk) slutsats nås. Knepigt? Jag förstår det, så jag ska dra upp en anekdot från verkliga livet; För några år sen pratade jag i telefon med ett av mina syskon, då jag skulle dit på fika. Vid tillfället befann jag mig i föräldrahemmet, som ligger väldigt nära mitt ena syskons bostad, och innan vi la på kläckte vederbörande ur sig följande: ”Kan du ta med kaXXe?” (där X= f eller s). Eftersom jag hörde, i princip, hela meningen så kläckte jag snabbt ur mig ett ”Jajamensan, det fixar jag!” – utan att egentligen vara helt säker på vad som sades. Efter några sekunder kom min alldeles egna Enigma fram till att ”Kan du ta med kaffe?” som det mest troliga, för varför i hela fridens namn skulle jag ta med en kasse (titta på talbananen och tänk efter) dit? Mycket riktigt, fem minuter senare fick jag en kvittens på att det självklart var kaffe som åsyftades, då det var tillfälligt slut i syskonbostaden.

Exemplet ovan handlar om en enda mening. Då kanske det eventuellt blir lite enklare att förstå hur mycket hjärnan måste jobba övertid vid en hel diskussion. På grund av det här undviker jag i princip telefoni helt och hållet. Inte för att jag skäms – hey, jag har faktiskt bilringar också! – utan för att det helt enkelt tar så absurt mycket energi. Vid längre diskussioner är det heller inte säkert ”Enigma” klarar av att knäcka koden, eftersom det vid vissa tillfällen finns alldeles för stora luckor i informationsströmmen som når hjärnan. Öga mot öga är, utan tvekan, överlägset bästa sättet för min del att kommunicera. Men, även här kan det förstås gå käpprätt åt Korpilombolo emellanåt. Särskilt vid diskussioner där det hejvilt byts kontext under samtalets gång, är det ofta helt kört för min del. Man hasplar ur sig någonting i stil med: ”Jädrar vilken snygg frispark Glenn Strömberg gjorde igår!”, varpå 5-6 par ohemult förvånande blickar vrids mot en, och man hör en röst som förkunnar: ”Öh, vi slutade snacka fotboll för en kvart sen. Nisse satt just och beskrev hur han hade planat topplocket till sin Puch Dakota™.”. Jomensåatte…

”Vad vill karln ha sagt, egentligen?”. Jo, när man pratar med personer som har nedsatt hörsel, föredras det helst att man tittar på dem när man pratar. Vill du ställa en fråga till vederbörande; adressera väldigt gärna. ”Men, du, TNI, apropå getabockar!”. Tack, där har du fått min uppmärksamhet – snarare, min hörsels uppmärksamhet – och jag har radaranläggningen inställd på dig, och endast dig. Kontext är enormt viktig. Byter man ämne, säg gärna till, enligt samma resonemang som ovan. ”Apropå Glenn Strömbergs frispark, har ni sett hur jäkla snygg bil han har?”. Det här handlar nämligen om att jag vid diskussioner har en associationskarta framför mig (bildligt talat, i verkligheten ligger den förstås inne i hjärnan). Pratas det om bilar så är min Enigma inställd på bilar. Uttryck som: topplock, fälgar, växelspakar, vindrutetorkare, etc, således. Kläcker du, helt utan förvarning, ur dig ett ”vilka snygga brallor jag såg på NK igår!”, så har du ett komplett UFO framför dig.

Där sätter jag punkt för lektion nummer ett.