Kan jag definitivt inte titulera mig. Men, jag finns faktiskt på YouTube och det cinematiska underverket kan beskådas här nedan.

Vad det fantastiska Oscars-nominerade klippet alltså visar är undertecknad som sitter på en sten. Ute i skogen. Och lyssnar på fåglarna. Även om det snart är två år sedan jag opererades kan jag fortfarande bli alldeles hänförd av det enkla, och samtidigt helt fantastiska, i att bara sätta sig på en sten ute i skogen och lyssna på naturens ljud. Det är väldigt lätt hänt att man tar saker och ting för givet, vad det nu än månde vara, men jag skulle faktiskt rekommendera alla er normalhörande att någon gång faktiskt ta tillfället i akt. Tillfället att stanna upp en stund och lyssna, oavsett om ni befinner er mitt inne i en stökig storstad eller mitt ute på vischan. Lyssna. Sortera de olika hörselintrycken ni får, och skatta er lyckliga att ni inte är en av de cirka tjugo tusen (ja, du läste rätt) personer i Sverige (källa) som har grav hörselnedsättning.

Negativ domedagsprofet? Nej, det kan man knappast beskylla mig för. Jag vill mest bara belysa att jag tror vi människor i största allmänhet ibland är dåliga på att uppskatta vad vi faktiskt har – och istället lägger onödig tid och energi på vad man inte har, eller ibland till och med det som egentligen är rena struntsaker.

För tillfället sitter jag inte ute i skogen. Däremot sitter jag hemma med en kopp kaffe, altandörren på vid gavel och njuter. Av det fina vädret. Att jag är frisk. Att jag har semester. Att jag kan höra glada barn leka. Att jag kan höra skrikande måsar.

Jag var på ettårskontroll förra veckan, men har inte hunnit sätta mig ner och skriva förrän nu.

Besöket började med en träff med pedagog, ME, och som blev mer av typen kvartssamtal istället för läsövningar. Mest för att det inte längre behövs. Missförstå mig rätt; jag har ingalunda någon superhörsel, och hör verkligen inte precis allting vad som sägs, eller låter, runt omkring mig. Däremot har jag kommit så pass långt i utvecklingen att högläsning ur en bok helt enkelt inte längre behövs. Samtalet kom istället att handla om hur CI har påverkat mitt liv, eventuella nackdelar, hur det fungerar i stimmiga miljöer och liknande. Det var, som vanligt, ett väldigt givande samtal – och efter en timma var det dags att besöka hörselingenjören, AS, för lite tester.

Testerna var ”de gamla vanliga”, lyssna på pipljud och sedan den sedvanliga ”gubbjäveln” – talförståelse, således. Här inträffade dock något riktigt intressant, som jag inte riktigt var beredd på. Jag hörde nämligen en himla massa ord som mansrösten rapade ur sig, och följaktligen upprepade jag dessa i en rasande takt. Det missades förvisso en del lite här och var, men det var ändå något helt nytt för min del att jag faktiskt hörde så pass många ord. Efter testet var avklarat fick jag göra om testet, men med pålagt brus. Mycket riktigt, det var helt förbaskat svårt, men jag var ändå säker på att jag lyckades pricka in några ord här och där. Den här mangligen tog i runda slängar en timma, sen var det dags att sätta sig ner för utvärdering. Döm om min förvåning när AS hasplar ur sig att jag på taltestet (utan brus) hade 86%! Åttiosex procent! Jag har inte tillgång till all min historik, men det tidigaste taltestet jag fått ta del av är gjort i slutet av 80-talet, och då låg jag på i runda slängar 65%. Utan hörhjälpmedel, förvisso, eftersom den minnesgode läsaren kommer ihåg att jag vägrade dylika under en lång period. Här sitter jag nu, ganska prick 30 år senare och slår till med 86%, det var faktiskt läge för ett haksläpp där. Wow! Mätresultaten från själva hörseltestet var också riktigt bra, så i ren glädje måste jag dela med mig av dessa – vilka kan ses här nedan.

Det finns ett par saker som kan vara värda att nämna, och det är att vi som fått CI kan uppvisa relativt olika resultat, rent mätmässigt, vilket inte alltid speglar verkligheten. Lät det rörigt? Låt mig då förklara vad jag menar. Jag har träffat CI-folk som får bättre resultat än jag på taltesterna, men som jag uppfattar ändå ”hänger med sämre” i verkligheten. Och vice versa. Vad jag vill ha sagt med det här är att du som blivande ciborg inte ska hänga upp dig på mina mätresultat, och kanske få en falsk förhoppning om att du kommer få likadana mätresultat som jag. Dina kanske kommer bli sämre. Eller ännu bättre. Hur de kommer bli beror på en mängd faktorer – t.ex. hur kraftig din hörselnedsättning är före operation, hur länge du haft hörselnedsättningen och flera andra olika faktorer. Hur mycket du tränar spelar högst säkerligen in en ganska stor roll också, och träna måste man göra. I mängder.

Nog om moralkakor, och över till någonting helt annat. Igår var jag på julkonsert här i stan. Brunnsbo Musikklasser hade sin årliga julkonsert, och dottern till ett par väldigt goda vänner går där, så jag har varit och sett dessa under några års tid. Epitetet känns dock en smula felaktigt. Regn och sju plusgrader gav ingen större känsla av att julen är annalkande, men det gjorde definitivt själva konserten. De är otroligt duktiga och det brukar dessutom vara en fin och stämningsfull tillställning i kyrkan de framför den i. Ifjol var första gången jag var där i egenskap av Ciborg, och då hade jag fortfarande lite problem med musik. Det lät bra och trevligt, men det fanns ändå en filt av ”konstighet” hängades över det hela. Igår lät det betydligt bättre, men jag insåg också att kyrkans akustik ställde till det en smula. CI:t hade lite svårt att separera de olika ljuden, och det förekom även en del eko-effekter. Jag bytte program på processorn och det blev genast lite bättre, men definitivt inte perfekt. Det ska bli spännande att se hur nästa års julkonsert kommer låta. Min spontana gissning är att det kommer bli lite, lite bättre för varje år som går, i takt med att hjärnan blir bättre på att ”få ihop” ljudbilden.Jul, ja. Det är drygt två veckor kvar till dess och jag har ännu inte börjat handla julklappar. Jag ser inte fram emot den ankommande julklappshetsen, men samtidigt tänker jag ignorera det så gott det går och istället njuta av mina hejdlösa åttiosex procent.

Jag var nästan tvungen att nypa mig lite i armen. Idag är det exakt ett år sedan jag kopplades in, och det känns nästan lite läskigt. Jag menar, var tog den tiden vägen? Swisch, är ett utslitet begrepp, men det är precis så det känns – SWISCH, och så gick det ett helt år.

Det är säkert många som ibland får liknande känsla. Man undrar lite ”vad hände där?”, ungefär. För ett år sedan (se tidigare blogginlägg) satt jag och förundrades över alla konstiga ljud som spelades upp i min hjärna. Allting lät helt förfärligt konstigt, men jag tyckte ändå det var hur coolt som helst. Det var för ett år sedan.

Väl medveten om att det låter som en utsliten klyscha, men för ett år sedan förändrades mitt liv för alltid – till någonting hemskt mycket bättre. Jag är tillräckligt intelligent för att inse att normalhörande kan ha svårt att ta till sig det här. ”Du hör riktigt bra numera, grattis!”.

Jo, precis så är det ju. Samtidigt, förstår ni – normalhörande – hur fantastiskt det faktiskt är att kunna göra ”normala” saker, som att prata i telefon? Lyssna på radio. Titta på TV. Lyssna på musik. Sitta och prata strunt med en kompis, utan att behöva koncentrera sig på att försöka pussla ihop de få hörselintrycken man får – utan helt avslappnat kunna sitta och lyssna. Att höra fåglar kvittra på avstånd. Att kunna höra skummet i ett ölglas fräsa. Att kunna prata med barn i allmänhet, och syskonbarn i synnerhet, utan att behöva låtsas som man hörde/förstod vad de sa. Jag skulle kunna skriva om många fler ”normala, vardagliga situationer”, som en normalhörande tar helt för givet. För min egna del har det inte varit givet på över 20 år. Då kanske det åtminstone är lite lättare att förstå hur stort det här faktiskt är.

Dagen till ära bjöd jag på tårta på jobbet – det här är någonting som definitivt måste firas. En kollega frågade mig hur saker och ting känns nu, så här ett år senare. Jag var nära och svara att det var som att konstant gå omkring med en sockerdricksliknande känsla i kroppen – av ren och skär lycka – men då hade han väl antagligen trott att jag hade börjat knarka. Så, jag svarade istället ungefär som jag skrev ovan. Jag fick dock känslan av att han faktiskt förstod vad jag menade – inte enbart vad jag sa – och eftersom vi träffas fem dagar i veckan så har han ju definitivt märkt av de positiva effekterna.

Men, finns det ingenting som är negativt? Jodå, klart det finns mindre bra sidor också, inget snack om saken. Med CI har man, precis som med hörapparater, svårt för bullriga/stimmiga miljöer. Sitta i en grupp på en lunchrestaurang är riktigt knepigt, och det är något jag måste leva med. Eftersom jag, mer eller mindre, endast hör med ett öra – jag använder hörapparat på det andra örat, men CI är så otroligt dominerande, så den tillför inte särskilt mycket – så har jag svårt att riktningsbestämma ljud. Om någon ropar mitt namn på jobbet så kan jag ibland behöva snurra runt ett helt varv, för att lokalisera var personen står någonstans. CI tål, precis som en hörapparat, inte vatten – duscha fungerar således inget vidare. Det finns säkerligen fler nackdelar, som jag just nu inte kommer på – men min poäng i det hela är att jag istället väljer att fokusera på de bra sakerna, eftersom de är otroligt många fler. Jag menar, när man känner att man fått livet åter – ja, då spelar det inte mig så förfärligt stor roll att någonting kanske låter lite konstigt, jämfört med hur jag minns att det ska låta. Det känns som en bagatell i jämförelse.

Ett år. Trehundrasextiofem dagar. Det är värt att fira, vilket jag ska göra ikväll – tillsammans med en av mina bästa vänner – med rödvin, god mat samt Champagne. Sa jag att jag tycker det är värt att fira?

Avancez!

Finns det ett band som heter. 242 är också antalet dagar jag varit inkopplad, och vad är väl då mer passande än att slänga igång låten W.Y.H.I.W.Y.G (what you hear is what you get) på Spotify? Konstig humor? Visst har jag det. Av en ren händelse är det också på dagen åtta månader sedan inkoppling. Åtta månader, det är verkligen helt galet vad tiden går!

Dagarna avlöser varandra i ett rasande tempo, jag själv flyter bara med strömmen och njuter av mitt nya hörande liv. Jag var i mina gamla hemtrakter för några veckor sedan och när vi satt ute och grillade på kvällen så hörde jag ett svagt brusande. Jag kände igen ljudet, men var ändå säker på att det måste vara något annat. För säkerhets skull frågade jag en i mitt sällskap vad det var för ljud, och mycket riktigt så hade jag gissat rätt från början – brusandet jag hörde var avlägsen trafik på en stor väg som ligger ungefär 1,5km från där vi satt. Anledningen att jag kände igen ljudet är för att jag minns det från när jag var en liten parvel och tältade hemma på föräldrarnas trädgård. Sent på kvällen – när allt var tyst och stilla – så kunde man just höra det där bruset. Det var inte långt till tårarna, kan jag erkänna, för jag hade inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle få uppleva det här igen, det är verkligen helt otroligt och jag blev på nytt helt förälskad i mitt implantat där inne i huvudet. Det är verkligen helt otroligt fantastiskt! Samma kväll toppades med att jag hörde duvor kuttra, för första gången på jag vet inte hur länge, men säkerligen över 30 år i alla fall. Sa jag att jag tycker det här verkligen är hur häftigt som helst?

Många har frågat hur det hela fungerar med musik. Rent generellt skulle jag vilja säga att det beror på en hel del faktorer, både kända och okända. Grovt förenklat kan man sammanfatta det hela med att musik jag lyssnat på som liten/ungdom oftast, men inte alltid, fungerar bättre. Depeche Mode från 80-talet, som exempel, låter i stort sett som jag minns det. Inte riktigt 100% ”naturligt”, men ganska nära. En del hårdrock från 80-talet fungerar, och en del låter inget vidare alls – nu pratar jag om hur det låter, inte ifall artisten är bra/dålig. Min teori från början var att hjärnan lyckas koda ihop det hela, eftersom mitt hörselminne kommer ihåg hur det låter. Men, jag har även hört ny (för mig) musik, som jag tycker låter riktigt bra. För att förtydliga så pratar jag fortfarande om hur det hela låter – ifall t.ex. ett piano låter exakt som jag minns att ett piano ska låta, och liknande. Jag har stött på en hel del musik som inte fungerar något vidare, efter en del snack med musikkunnigt folk så är teorin just nu att det kan bero på musikens dynamik. Som jag förstått det hela är ganska mycket av dagens musik både processad och komprimerad, allt för att få det att låta ”maffigt”. Detta kan man själv testa relativt enkelt genom att jämföra musik som spelas på någon av Sveriges Radios kanaler och sedan jämföra detta med någon av de kommersiella kanalerna. De sistnämnda låter maffigare, och vad de gjort är – enkelt förklarat – att dra upp alla reglagen till max. Jag är ännu inte säker på ifall det är dynamik/processat ljud som ställer till det för mitt CI, men spontant känns det som det är en både rimlig och trolig anledning. Jag kommer fortsätta luska i det här, eftersom jag tycker det är intressant.

Jag har vid ett par tillfällen deltagit i CI-träffar som SU anordnat, vilket jag tyckt varit väldigt givande. Vi har varit cirka fem personer vid varje träff, och alla är inkopplade relativt tätt inpå varann, vilket gör att vi haft ungefär lika lång tid på oss att träna/utveckla hörförmågan med implantaten. De flesta har kommit relativt långt i sin hörselträning, men det finns förstås individuella skillnader och jag tycker det är fascinerande hur mycket det faktiskt kan skilja. Och hur stor del ens personliga (hörsel)bakgrund spelar in i det hela. Utan att veta säkert skulle jag tro att de flesta av oss uppvisar någorlunda liknande mätresultat, men i det verkliga livet kan det ändå skönjas skillnader. Otroligt intressant, som sagt. Jag hoppas det blir fler tillfällen, för de här ”kafferepen” tycker jag ger väldigt mycket tillbaka; man får träffa personer som sitter i exakt samma sits som jag själv, och man kan få ta del av tips angående hur de tränar/tränat och så vidare.

Nog om kafferep, här sätter jag punkt, genom att dra igång W.Y.H.I.W.Y.G på stereon och njuta av livet – livet som Ciborg.

För exakt sex månader och sjutton dagar sedan befann jag mig på en operationsavdelning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, där jag fick elektronik för en kvarts miljon inopererat i huvudet. Den där elektroniken har fullständigt vänt upp och ner på mitt liv – på ett alldeles fantastiskt sätt. Så fantastiskt att jag skulle kunna skriva en mindre roman, med enbart superlativer. En sådan roman skulle dock, antagligen, bli lite väl långrandig och istället tänkte jag försöka vara lite mer konkret.

Sjutton dagar senare – för exakt 181 dagar sedan, således – blev jag inkopplad, som det kallas. Den dagen – den 21:a september, 2017 – skulle komma att förändra mitt liv för all framtid. På ett sådant radikalt sätt som jag egentligen inte ens i mina vildaste fantasier trodde var möjligt.

Tid kan ibland upplevas på helt olika sätt. Jag minns tydligt när jag hade gått och väntat ett halvår på kallelsen till operationen – som aldrig ville dyka upp – och det kändes som en hel evighet. Plus moms. Nu när jag sitter och skriver detta, så är det alltså på dagen sex månader sedan jag kopplades in. Det är så jag får nypa mig i armen, samtidigt som man undrar var den tiden tog vägen. Sex månader. Det känns som det var förra veckan jag var på inkoppling.

Jag kan redan nu fastslå att min ”ljudresa” ännu inte är avslutad, inte på långa vägar. Det händer fortfarande att jag hör helt nya, i brist på bättre ord, ljud. Mer om det lite senare. Men, vad som alltså hänt under de här sex månaderna är så fullständigt fantastiskt, att jag inte riktigt kan sätta det hela på pränt. Man skulle kunna säga att jag fått en ny livsgnista. Livet 2.0, skulle man kunna säga. För en oinsatt förstår jag att det här kan verka helt stolligt. ”De har implanterat elektronik för en kvarts miljon i din skalle. Jaha?”. Ja, hur får man en normalhörande att förstå hur stort det här är, för mig? Jag vet inte ifall det går, men får göra ett försök, och det kommer troligen krävas en och annan metafor – och läsaren bör antagligen ha en ganska stor portion fantasi, för att det ska vara möjligt att greppa vad jag pratar om.

Om man följt med någorlunda i bloggen, har man nog också fått en hum om att jag behövt träna en del, för att uttrycka det väldigt milt. Vissa ljud, som inte CI:t ”begriper” – det har alltså mest bara uppträtt som något jättekonstigt syntetiskt ljud inne i skallen – har jag fått fråga en vän, eller kollega, ”vad är det jag hör?”. Efter några upprepningar har hjärnan ”lärt sig” (det här är väldigt svårt att förklara, som sagt) att koppla ihop det hela och således vet jag vad det är för något. Vissa andra ljud har klockrent trillat på plats på en gång. Något jag blev varse så sent som för ett par veckor sedan, när jag stod och väntade på en buss. Helt plötsligt hörde jag ett väldigt hackigt staccatoljud – mycket riktigt, jag hörde en hackspett! Inte nog med det, hjärnan ”begrep” ljudet omgående. Det här var så fantastiskt häftigt att jag nästan höll på att missa bussen som kom. ”Hackspett. Ok?”. Ja, nu var vi där igen. Jag kan inte minnas när jag hörde en hackspett senast, och det beror inte på att jag befunnit mig i en betongbunker – utan helt enkelt för att jag inte hört några hackspettar. Det här var verkligen vansinnigt häftigt, och jag själv såg antagligen ut som en veritabel fågelholk, bildligt talat, resten av dagen. Hackspett. Fy sjuttsingen vad häftigt! Ungefär där och då slog det mig att jag antagligen kommer få uppleva en hel symfoni av fågeläten ju närmare våren kommer, och det är något jag verkligen ser fram emot. ”Du menar att du vill bli uppväckt klockan halv fyra en lördagsmorgon av ett helt gäng kvittrande fågelskrällen?”. Ha, där har jag en stor fördel – jag sover inte med CI på mig, och kommer följaktligen inte störas det allra minsta! Det finns faktiskt fördelar med att vara hörselskadad, även om de förmodligen kan räknas på ena handens tumme.

Sedan jag skrev senast har jag även varit på några möten hos CI-pedagog, M.E., där min utveckling har diskuterats och jag har blivit grillad med hörselträning. Jag ”kuggar” fortfarande lite ord/meningar här och där, men på det stora hela fortsätter hörseln att utvecklas – och det är ju det viktigaste av allt. M.E. är antagligen en sån där person som besitter hur mycket tålamod som helst – ifall jag varit pedagog så hade jag antagligen kastat ut patienterna och bett dem höra av sig (no pun intended) när de fått fason på sin hörsel. Det är tur att jag är ingenjör, och inte pedagog, således. M.E. är hur som helst en riktigt bra pedagog och min stora idol.

Men, så här har det hållit på mer eller mindre hela tiden. Dagarna kommer och går, och allt som oftast poppar det upp nya ljud, som man ibland får brottas lite med innan de trillar på plats. Helt fantastiskt, även om jag märker att jag fortfarande har en del invanda ”rutiner” att avvänja mig vid. Som för ett par veckor sedan, när jag på jobbet skulle kontakta en projektledare som jag träffar ganska ofta. Min vana trogen halade jag upp telefonen ur byxfickan och satte igång att skriva ett sms. När jag skrivit ungefär halva meddelandet kom jag på mig själv, och tänkte ”vad fasen sysslar jag med? Ring honom!”. Sagt och gjort, jag raderade sms:et och ringde upp vederbörande istället. Samtalet gick, mer eller mindre, som på räls. Jag hade egentligen inte väntat mig annat heller, men det är typiskt såna där saker som jag behöver vänja mig av vid. Mindre sms och mer samtal således. Turligt nog tycker jag det är hemskt kul att prata i telefon, något en av mina bättre vänner har fått uppleva en och annan gång. Senast förra veckan, då jag skulle ringa honom för att träna lite. Ett par timmar senare insåg vi båda att det hela hade avlöpt som en dans, det hade endast blivit ett par ”god dag, yxskaft” under de två timmarna. Helt fantastiskt, som sagt!

För några veckor sedan träffade jag kirurgen, för att helt enkelt följa upp hur saker och ting gått. Han tittade på ärret och det blev dessutom en del samtal. En av hans frågor var ifall jag har någon form av känningar/biverkningar fortfarande. Det har jag, i princip, inte längre. Smaklökarna kan någon gång spela mig ett litet spratt, men det känns som att det blir mer och mer sällan det inträffar. Däremot hade jag någon vecka tidigare upptäckt en riktigt rolig feature, som jag också berättade för honom. Den består i av att ifall jag petar mig i örat med ett finger, så får jag metallsmak i munnen. Metallsmaken försvinner omgående så fort jag tar ut fingret igen. Behöver jag tala om att han såg ut som han precis sett ett UFO för första gången i sitt liv? Tänkte väl det. Han kunde inte riktigt förklara det hela, men troligast är att någon känselnerv och en smaknerv hamnat lite för nära varandra, och att signalerna på något märkligt sätt överförs dem sinsemellan. Han trodde dock att detta borde försvinna med tiden, och jag märker själv av att det minskat en hel del sedan jag upptäckte fenomenet. Kul feature, som sagt. Ett riktigt partytrick, som dock enbart jag själv har något nöje av.

I måndags var jag hos hörselingenjören/audionomen för sexmånaderskontroll. A.S. var dock sjuk, så jag fick hålla till godo med B.J., som jag träffat förut. Det blev en hel del samtal om hur saker och ting går, B.J. gjorde lite justeringar i processorn och sedan var det dags för hörseltest.

Normalhörande tror jag inte kommer i kontakt med hörseltester så vansinnigt ofta, så jag tänkte försöka förklara ovanstående bild litegrann. För att tydliggöra saker och ting har jag ritat in lite extra grejer, som också kommer förklaras. Den övre linjen, som har massa x i sig är alltså hörseltest med CI inkopplat. Det rosamarkerade området (0-20dB) motsvarar ungefär den region en människa med fullt friska öron ligger i. 0dB är alltså ”knäpptyst” och 20dB är ”fruktansvärt lågt ljud”, ungefär. Även om man inte är speciellt insatt i det hela så tror jag man inser att mitt hörseltest var riktigt bra, som hamnade precis utanför ”normal hörsel”. Jag höll själv faktiskt på att få en chock, för jag trodde inte resultatet skulle bli fullt så här bra. Otroligt!

Det är problem med webbhotellet för tillfället, och jag kan just nu inte ladda upp bilden. Den kommer upp så fort som möjligt!

Det gröna området motsvarar ungefär nivåerna på normal samtalston. Man brukar säga att det ligger i regionen kring 60-70dB, ungefär. För att tydliggöra skillnader så har jag ritat in min senaste hörselmätning, före operation. Det är den rosa linjen, som alltså är mätt utan hörapparat (tyvärr har jag inte tillgång till mätning gjord med hörapparat), och man får kanske en hum om hur fruktansvärt dålig hörsel jag faktiskt hade. Eller, har rättare sagt, för hörselkurvan på mitt högra öra – som inte har implantat – är ungefär likadan. Väldigt förenklat kan det hela alltså förklaras med att om jag före operation, utan hörapparat, stod ungefär en meter från en människa, så kunde jag alltså i princip inte ens uppfatta alls att människan överhuvudtaget pratade. Man kan ju undra varför jag till slut insåg att implantat var vägen att gå.

Sex månader har förflutit sedan inkoppling. Det har hittills varit en helt fantastisk resa, som jag med glädje och spänning ser fram emot att fortsätta.

Det hela kan sammanfattas med att jag lånar mitt lärosätes – Chalmers – valspråk och motto: Avancez!

Idag är det tre månader sedan jag ramlade ur garderoberna och blev en Ciborg fullt ut. I ett normalt hamsterhjulsliv brukar det inte hända så vansinnigt mycket grejer under tre månader. Veckorna avlöser varandra i ett, ungefär.

Det har förvisso varit ganska snarlikt hos mig själv också. Med ett undantag. Cochleaimplantat. CI. ”Cipp”. Kärt barn har många namn, och kärt är det definitivt. Så kärt att jag ibland får svårt att sätta ord på det. Jag skulle kunna sitta här och fylla en helsida med enbart superlativer, men då skulle folk antagligen tro att jag är mut…sponsrad av tillverkaren. Det är jag inte. Sponsrad alltså. Men, det är lik väl svårt att låta bli superlativerna. Innan den här texten fortsätter, kom ihåg främst en sak: det här är mina erfarenheter och mina intryck. Någon annan som befinner sig i exakt samma sits som jag själv har kanske inte alls upplevt samma resultat som jag. Eller har upplevt ännu bättre resultat. Utvecklingskurvan efter inkoppling är högst individuell och det finns inga rätt eller fel – och framförallt ingen tävling mot någon annan. Glasklart? Bra, då kan jag fortsätta.

Ibland kan jag nästan känna mig gråtfärdig, av lycka, hur det hela utvecklats för mitt vidkommande. För fyra månader sedan var det relativt vanligt att jag fick be en person upprepa sig titt som tätt, eftersom jag inte hörde. Att sitta i möten på jobbet var en riktig pina, men det var bara att ta fram det tjockaste pannbenet man hittade och försöka finna en lösning. Det gick sisådär, men på något magiskt under lyckades jag ändå få ihop ett relativt fungerande yrkesliv – och privatliv. Detta var för fyra månader sedan. Idag kan jag, i en lugn ljudmiljö, stå med ryggen vänd mot en människa och ändå höra det mesta personen säger. För fyra månader sedan, eller tio år för den delen, fanns inte detta i min begreppsbild. Alls. Att prata i telefon – mer än möjligen extremt korta samtal, som var av typen ”var är du?” ”på lagret” – var helt otänkbart. För ett par veckor sedan pratade jag i telefon med en av mina bättre vänner, som jag känt i tjugo år och aldrig någonsin pratat med i telefon. Vi pratade i ungefär en och en halv timme, och under denna tiden blev det ”god dag, yxskaft” 3-4 gånger. Behöver jag förklara den känslan? Tack, för den känslan kan jag inte beskriva med ord, men helt jäkla galet! sammanfattar det hela ganska väl.

Man utvecklas av utmaningar påstås det. Jag fick mail från en jobbkollega i Belgien för några veckor sedan, angående ett problemärende vi båda är inblandade i – och där hon undrade hur vi skulle komma vidare, för att lösa problemet. Vad jag gjorde? Bokade in ett Skypemöte förstås. Hon ringde upp på utsatt tid och problemet avhandlades under cirka en halvtimme – på engelska, eftersom hon är belgiska och mina kunskaper i flamländska är inte ens begränsade, de är non-existentiella. Trettiofem minuter senare var vi klara, och bortsett språkförbistring ett par gånger så förflöt mötet riktigt väl. Som grädde på moset hade jag självklart inte förvarnat henne innan om mina hörselproblem, och jag märkte under samtalet att det inte hade behövts heller. Lite spännande måste det ju vara, väl? Coolt är ett helt förfärligt torftigt superlativ, men det var just vad det var – fy Hälsingland vad coolt det var!

Förmodligen är det lätt att förledas att jag numera hör lika bra som Stålmannen. Så är det förstås inte alls, rent tekniskt är jag hörselskadad och kommer alltid förbli. Däremot märker jag att hjärnan konstant fintrimmar sig, så på något vis känns det som att man hör lite, lite bättre allt eftersom tiden går. Träning krävs fortfarande och kommer så också göra ett bra tag framöver. Främst tränar jag genom att lyssna på ljudböcker, men jag har även börjat utmana mig lite med att lyssna på radio. Jag blir fortfarande, så här tre månader senare, lite förvånad när jag inser att jag faktiskt hör det mesta de pratar om där inne bland transistorerna i radion. Tränar gör jag också genom att, mer eller mindre, regelbundet besöka hörselpedagogen, ME, som är en hejare på att utmana mig genom att läsa knasiga böcker och skitsvåra (rent hörselmässigt) ord. Ibland blir jag lite frustrerad, men det är bara att bita ihop och fortsätta. ME påstår åtminstone det i alla fall, och då är det ju bara att lyda. Fantastisk människa, en sån där man önskar att man kände vederbörande även privat.

I morgon gör jag årets sista arbetsdag, och det ska bli fantastiskt skönt att vila upp sig ett litet tag. Det har, milt sagt, varit ett händelserikt och omtumlande år för mitt vidkommande – och det känns som att just den här julledigheten är lite extra välbehövlig. Det har varit både högt och lågt i år, men operationen och efterföljande inkoppling utklassar, i princip, rubbet. Jag fick vänta länge på operationstid, men det var det värt. Det var definitivt värt väntan!

Jag önskar en god jul och ett riktigt gott nytt 2018!

Mvh, TNI

Idag har det förflutit två månader sedan min inkoppling och man kan lugnt säga att det hänt en hel del under tiden. Så mycket att det blir lite svårt med kronologin, men det spelar nog å andra sidan egentligen ingen roll.

Sedan förra inlägget har livet fortgått som vanligt, jag har arbetat, jag har varit hos hörselingenjör, A.S. för att göra inställningar, och jag har även gjort några besök hos hörselpedagogen, M.E. – där det fortsatt med utmanande och nyttig träning. De senaste två gångerna har jag fått göra någonting som kallas för speech tracking – det hela går till på det viset att M.E. läser ur en slumpvist vald bok, och där jag ska upprepa vad som nyss lästs upp. Den här övningen pågår fem minuter, och när tiden är klar så räknar man fram hur många ord per minut man klarat av. Det finns inget absolutvärde på skalan, då det beror på hur snabbt personen läser och så vidare – men jag fick hur som helst cirka 46 ord per minut vid första tillfället. Som ingenjör är jag inte helt förtjust när det inte finns några relativa absolutvärden man kan jämföra sig med, men jag fick i alla fall reda på att när man passerar 50 ord/minut så är det dags att byta till svårare bok – helt enkelt höja ribban ett hack.

Förra veckan var jag hos hörselingenjör, A.S., där jag fick göra ett hörseltest – för att se vart det hela landat, så att säga. Resultatet var, i min värld, rejält över förväntan. Ta en titt på nedanstående bild (klicka på den för att göra den större).

Audiogram, 2017-11-13

Den blå linjen representerar mitt vänsteröra, alltså implantatörat. Vad man här kan se är att jag i genomsnitt ligger runt 25dB i hörtröskel. Ett friskt öra ligger i regionen 0-20dB för alla uppmätta frekvensere – så lite tillyxat kan man alltså säga att jag numera har en lättare hörselskada på vänsterörat. Det röda har jag själv fyllt i, och det representerar alltså det högra örat. Värt att nämna kan vara att hörseln på vänsterörat var ganska snarlik den högra sidan före operation, och man inser ganska snabbt att det skett en rejäl förbättring med CI. ”Rejält” var nästan en underdrift; det är en helt fantastisk förbättring! Procentvärdena längst ner i audiogrammet är resultat från olika taltester, där det övre är det standardiserade gubbjäveln (jag går igenom det i det här inlägget). Testet går till på det viset att en (monoton) mansröst läser upp helt slumpvisa enstaviga ord, och man ska upprepa ordet man hörde. Det kan till exempel låta så här: ”Nu hör ni bil”, varpå jag svarar ”bil”, och så vidare. Orden är helt slumpvisa och det finns inget som helst sammanhang i det hela, varför detta kan vara ganska svårt emellanåt. Hur som helst, i jämförelse med före operation hade jag i runda slängar 16% talförståelse – med båda hörapparater inkopplade och en ljudnivå på 75dB. Med enbart CI hade jag, som bilden visar, 50% i hörförståelse. Om man är normalhörande så räknas 50% som ”dåligt”, och det klassas som en rejäl hörselskada. Men, jag kan inte jämföra mig med normalhörande, utan använder förstås mina tidigare egna mätningar, och ur skenet av dessa så är det verkligen helt fantastiskt bra. Detta var sista mötet med A.S. på ett tag, nästa möte sker när jag varit inkopplad sex månader.

För att fortsätta träningen så har jag även börjat lyssna på ljudböcker. Riktigt utmanande, men väldigt bra, träning eftersom man inte kan läsa på läppar/kroppsspråk. Att jag sedan råkar vara en bokmal av rang gör nog egentligen inte saken sämre, jag har alltid gillat att läsa – men av förklarliga skäl har jag aldrig ens provat ljudböcker tidigare. Jag ska inte påstå att det går som en dans – men näst intill, det har hittills gått vansinnigt bra. Flera gånger har jag nästan behövt nypa mig i armen, eftersom det känns så surrealistiskt. För två månader sedan hörde jag ”ingenting”, och nu sitter jag och lyssnar på ljudböcker som den mest triviala sak i världen. Episkt!

Förra veckan hade jag en av mina allra bästa vänner, L, på besök, för lite babblande och allmän socialisering. Henne har jag inte träffat sedan inkopplingen, i princip, så hon hade inte riktig koll på hur det hela utvecklats. När jag stod och fixade lite tilltugg i köket så slutade hon helt plötsligt prata. Jag vände mig mot henne och bad henne fortsätta. Vilket hon också gjorde, men slutade så fort jag vände bort huvudet för att fortsätta med tilltugget. Då kläcker hon ur sig ”men, du måste ju titta på mig när jag pratar!”. När jag svarade ”nej, det måste jag inte alls det. Jag hör ju vad du säger.”, så bröt hon mer eller mindre ihop. Av chock, och glädje – det var nog faktiskt det roligaste jag varit med om på riktigt länge. Hon såg verkligen helt förstörd ut, haha. Episkt!

Då det var EU-toppmöte här i stan förra veckan så jobbade, mer eller mindre, hela min avdelning hemifrån i fredags. På fredagar har vi avdelningsmöte, där allehanda spörsmål och nyheter avhandlas. Men, på grund av EU-mötet så körde vi avdelningsmötet via Skype istället. Jag hade förvarnat min chef om att det här kan gå hur som helst för min del, och att han gärna får ha det i åtanke vid mötet. Sagt och gjort, vid mötets början så ringde jag in, via Skype, och vi satte igång. Det var runt femton personer som deltog, och mötet varade ungefär en timma. Det var inte särskilt många meningar jag missade under den timman. Läs föregående mening en gång till. Det var inte särskilt många meningar jag missade under den timman. Ordet ”haksläpp” känns torftigt i sammanhanget, men det var precis vad jag hade. Haksläpp. Här hade jag gått och oroat mig för mötet och så visar det sig att farhågorna varit helt i onödan. Episkt! Visst, jag missade något ord/mening här och var, men eftersom chefen även körde en powerpoint-presentation, så lyckades jag utan problem få ihop kontexten i alla fall. Episkt, var ordet.

Men, alltså. Femtio procent. 50%! Om någon bloggläsare råkar befinna sig i funderingar kring att skaffa CI har jag bara en sak att säga – do it!

Sjuhundratjugo. Så många timmar går det på en månad, och så länge har jag idag varit online – petimetern påstår nog ”inkopplad”, men jag tycker online låter coolare. Så det så.

Vad har hänt under den här tiden? Ja, det korta svaret är att det hänt en hel del. Främst på hörselfronten, förstås. En vecka efter inkoppling kunde jag hänga med någorlunda bra i Pippi Långstrump. En månad efter inkoppling, och jag hänger med relativt bra, vem som än pratar. Har varit utomlands, på jobb, senaste två veckorna och jag har fått frågor om ”hur fungerar det med språket?”. Det enkla svaret är att det fungerar precis som vilket språk som helst. Hur det här fungerar vet jag inte riktigt, men jag skulle tro att så fort hjärnan knäckt koden för tal, spelar språket ingen större roll. Engelska eller svenska går, i princip, lika bra båda två.

Ovanstående kan låta en smula torrt och lite drygt, men det är inte min avsikt. Vad som alltså hänt är någonting helt fantastiskt, som jag inte riktigt lyckas pränta ner i ord.

På flyget hem tidigare i veckan så hörde jag ”till och från” när värdinnan pratade i högtalarsystemet, innan flight. Helt plötsligt spricker molntäcket upp, bildligt, och jag hör klockrent ”…and please, shut off your electronic devices during taxi, take off and landing…”. Vad fasen? Alltså, VA? Dagen efter tog jag bilen till jobbet, och som vanligt fastnar man i bilköer på hemresan. För ovanlighetens skull vevar jag igång radion, P4 Göteborg för att vara exakt – och nästan det första jag hör är ett kristallklart: ”…på E6 i Södergående riktning, vid Kålleredsmotet, har en lastbil fått stopp och står still i bussfilen…”. WTF?

”Jaha?”, tänker du antagligen. Välkommen till En Annan Del Av Världen, kontrar jag med. Saken är alltså den att jag kan inte ens minnas när jag faktiskt hörde någonting alls på radio senast! Mellan tummen och pekfingret skulle jag tro att det handlar om tidigt 90-tal. Vad som sprakat ut i högtalarsystemet på flygplan vet jag inte om jag hört någon gång alls i mitt liv. Förstår du bättre nu? De här två händelserna var så stort att jag satt där med tappad haka. Deluxe, till och med. Det här är verkligen helt galet.

Det är helt MAGISKT!

Men, jag vill poängtera att det är långt ifrån ”perfekt hörsel”. Det blir fortfarande lite ”god dag yxskaft” emellanåt – även om det är betydligt mer sällan numera. En händelse tidigare i veckan blev dock riktigt rolig. Jag och tre jobbkollegor var på väg för att äta lunch. På ditvägen kläcker en ur sig; ”Vet du, TNI, jag har märkt att du hör betydligt bättre nu efter operationen.”. Just då hörde jag naturligtvis inte alls vad han sa och kontrade med ”Va?”, varpå en av tjejerna brister ut i ett gapskratt – tätt följd av oss tre andra. Helt omedvetet blev det här ett helt vansinnigt roligt skämt, och jag kan fortfarande skratta åt det hela!

Jag har, hittills, provat att prata i telefon en gång. Det gick sådär, men jämfört med tidigare så fungerade det relativt bra. Det finns misstankar från mitt håll, att även det kräver en del träning innan det fungerar som det ska. Jag får helt enkelt se till att börja utföra lite telefonterror till folk jag känner väl, och vet hur de låter.

I mitten av nästa vecka ska jag till hörselingenjören, för ”steg 4”. Det avslutande inkopplingssteget, skulle man kunna säga. Det kommer antagligen göras lite finjusteringar och liknande – sedan kommer jag inte träffa henne förrän om ett halvår, tror jag det är. Hörselpedagogen, ME, kommer jag också träffa i mitten på nästa vecka – och fler gånger därtill, tror och hoppas jag. Senast körde hon ett par knepiga läsövningar, som var riktigt knepiga, men jag tycker själv att det gick relativt bra. De är av typen nonsens-meningar, som till stor del fokuserar på stavelser och liknande som ofta kan vara knepiga att höra ifall man har nedsatt hörsel. Tj-ljud, sche-ljud och liknande, som kan ställa till lite rabalder i hörselcentrat. Men, väldigt nyttig träning, och det är förstås det som också är syftet.

Nog om det, idag firar jag som sagt en månad som inkopplad, och det ska jag göra på allra bästa sätt; nämligen genom att avnjuta ett belgiskt trappistöl. Inga moules frites ikväll, dock. God lördag!

Hur sammanfattar man enklast en vecka som gått i abstrakthetens tecken – utan att skriva en roman i tre delar? Säg det, den som vet, men jag ska göra ett försök.

Jag har under veckans gång fått flertalet frågor över hur det går. Jättekul med folk som bryr sig, och faktiskt undrar hur det hela utvecklas. Svaret är att det utvecklas hela tiden, men jag skulle ljuga ifall jag påstod att ”allting är klart”, för det är det verkligen inte. Långt ifrån. Den som läst det förra inlägget minns kanske att jag nämnde både Pippi Långstrump och Hasse&Tage. Dessa har körts ganska mycket här hemma, även under veckan som gått. Anledningen är som jag skrivit om förut; att jag minns dialogerna relativt väl, och det tror jag är bra, för då har man en slags referens. Även hur själva dialogen går, men även hur rösterna låter.

Under veckan som gått har jag sett hela serien med Pippi Långstrump. Det var faktiskt riktigt kul att beta av gamla barndomsminnen, men serien är också bra i bemärkelsen att dialogerna är relativt tydliga mest hela tiden. Dessutom är tempot på talet ganska långsamt, vilket gör det enklare att hänga med i svängarna. ”Hur låter det då?”. Ja, hur förklarar man det på ett lättbegripligt sätt? Man är verkligen inne och snuddar på absurditeter när man ska förklara det här, men jag ska åtminstone försöka.

Enkelt förklarat kan man säga att min hjärna minns hur skådespelarnas röster låter, men det _låter_ ändå inte som deras röster. Hängde ni med? Bra, för det gjorde inte jag heller… DVD:erna har undertexter, och detta underlättar rejält. Skulle jag stänga av undertexterna så skulle jag antagligen tappa bort mig ganska omgående. Vad det hela handlar om är att jag läser texterna, läser på läpparna/kroppsspråket och samtidigt lyssnar på ljuden i CI:t. Ungefär. På något särdeles märkligt sätt hänger faktiskt hjärnan med ganska bra i svängarna, och lyckas flera gånger faktiskt att interpolera ihop den här informationen till något som skulle kunna kallas för hörselintryck. Nämnde jag att det här är ganska abstrakta grejer? Det har varit ungefär liknande erfarenheter med Hasse&Tage. Jämför jag med i fredags förra veckan, då hjärnan precis nätt och jämnt snappade upp ”indanae Ramon Indmn!” (lindansare Raymond Lindeman), så har det tagit många kliv framåt; för nu hör jag (ja, i någon slags märklig bemärkelse – jag hör inte på samma sätt som man gör med sin vanliga hörsel) stora delar av den sketchen. Mycket tack vare att jag minns dialogen förstås, men det känns ändå som det verkligen har tagit stora kliv framåt. Men, givetvis har jag väldigt många stora kliv kvar innan jag vågar anse att ”nu hör jag [bra]”, för dit är det en ganska bra bit kvar.

Det har varit lite tunnsått med socialt umgänge den här veckan, hittills, så CI har ännu inte fått testa riktiga förhållanden. Men, det kommer bli ändring på det redan idag, då en lunch med flickvännen står på schemat. Det är så spännande att man kan göra i byxorna! Och framför allt, hur tusan kommer hennes röst låta? Som en kväkande groda, som en hemskt berusad Darth Vader, eller som en digital flodhäst på helium? Det återstår att se.

Igår kväll skickade en tjejkompis en ljudfil till mig, av ren nyfikenhet hur jag skulle knäcka den nöten, antar jag. Svaret var – vansinnigt förvånande – att jag hörde (förlåt, ”hörde”, menar jag) första meningen, av tre, omgående. Efter ett par gånger på repeat så knäckte jag mening nummer två också, men den tredje gick jag bet på. I min värld är det här riktigt stort; för en månad sen hade jag antagligen inte hört mer än något enstaka ord, hur många gånger jag än hade spelat upp filen. Som sagt, det går framåt!

På måndag är det tänkt att jag ska börja jobba igen. Jag har redan börjat gruva mig lite grann för det hela, eftersom jag inser att det kommer bli en tuff tid framöver. Rent mentalt alltså. Men, skam den som ger sig – det finns, förhoppningsvis, ett ljus i slutet på den här tunneln också. Det är i alla fall så jag tänker, och jag känner mig lite lugnare till mods så länge jag fokuserar på den tanken. Innan operationen drog jag även upp det här för mina arbetskollegor, att de inte kan förvänta sig någon slags Stålmannen-hörsel den första tiden, eftersom hjärnan måste lära sig höra på nytt. Jag tror, och hoppas, att de har överseende med det också. Det ska, i vilket fall, bli skönt att komma tillbaka till jobbet igen. Jag ser faktiskt fram emot automatkaffet – då kan man nästan tänka sig hur ”kul” jag har av att gå här hemma.