Idag är det en vecka sedan jag gjorde mitt sista besök på SU. Nu är det bara att sätta sig ner och räkna dagarna. Problemet, i det här fallet, är att jag inte vet hur många dagar det är till operation – jag vet bara att den kommer inträffa nästa år. The Judgment Day (som i och för sig inträffade den 29 augusti, 1997, enligt Sarah Connor). Eller The Reborn Day. Det beror helt och hållet på utfallet, men jag hoppas naturligtvis på det sistnämnda. Förstås. Men, ifall jag läste rätt mellan raderna – hur fasen kan man ’läsa mellan raderna’ när någon pratar? – så verkar det handla om cirka 6 månader. Cirka 180 dagar. Eller, cirka, 2⁵x3³x5 minuter. Ifall man vill konstra till det.

Idag är det också en vecka sedan jag out:ade mig för Den Stora Vida Massan, på Facebook. Jag velade en hel del ifall jag skulle komma ut med detta, eller om jag skulle köra på i gamla spår. Jag har inget bekräftelsebehov av något slag, men jag insåg dock senare att jag har heller ingen anledning att gå runt och smyga omkring med det här. Förmodligen kommer det underlätta för mig själv, efter operation, i och med att jag – förhoppningsvis – kommer slippa dra upp ”hela storyn” för varje person man stöter på framöver. Så, jag outade mig. Och fick en respons som jag nog inte hade förväntat mig något ens i närheten av. Rörande, och väldigt glädjande att folk faktiskt bryr sig. Tack vare detta fick jag också reda på att ett par kompisar jag inte träffat på hemskt länge – hej F och M! – hade närstående, som antingen redan fått CI, eller i likhet med mig är på väg att få. Det tycker jag faktiskt var riktigt häftigt!

Någon slags gemensam nämnare för de här två händelserna har fått mig att fundera (och googla!) mer kring CI den senaste veckan, än vad jag har gjort de senaste månaderna. Det intressanta i sammanhanget är att det konstant varit positiva tankar. Visst, jag inser att det är lätt att sitta här – flera månader i förväg – och känna sig modig. Jag kommer med hög sannolikhet både bete mig, och känna mig, helt annorlunda när det väl så blir dags. Men, just nu – sia om framtid känns bara fånigt, dessutom – känns det riktigt bra, och på något skruvat sätt (jag vet att jag kommer få äta upp det här) ser jag faktiskt fram emot operationen. Att transformeras från en vanlig människa, till tvättäkta Cyborg med ett Tactical Neural Implant. Undrar ifall man kommer kunna få in P3, Rai Uno och ESPN? Det kommer jag få reda på om cirka 7 månader.

Då var dagen äntligen(?) kommen. Dagen då jag skulle träffa min framtida helbrägdagörare i egen person. Spännande? Ja, en smula. Läskigt? Nej. Inte det minsta, faktiskt. Arena för dagens göromål var återigen SU. Antagligen kan jag skippa den informationen framöver, för det är SU som gäller ända fram till operation. Jag var, som vanligt, där i god tid och fick vänta en stund innan jag blev inkallad till kirurgen, RF. Som visade sig vara en sympatisk människa och inte helt i avsaknad av humor. Med på mötet var, återigen (se tidigare inlägget), en skrivtolk. Mötet var mestadels av informationskaraktär, men RF passade även på att kolla mitt blodtryck och lyssna på hjärta/lungor. Detta innebar att jag fick klä av mig på överkroppen. Stackars skrivtolk. Hon kommer antagligen drömma mardrömmar under lång tid framöver. Det beslutades också vilket öra som kommer opereras. Normalt brukar man operera örat som har sämst hörselkurva. I mitt fall är det lika illa på båda öron, så det slutade med att jag valde vänster. RF kommer också skicka remiss till min vårdcentral, eftersom jag behöver vaccineras mot rabies, malaria, japansk encefalit samt harpest. Eller om det var mot pneumokocker, jag hörde inte så noga. Jag passade också på att fråga om borrmaskinen. För säkerhets skull hade jag faktiskt lagt in en påminnelse i telefonen om detta. Stört? Förmodligen, men jag har nog inte påstått något annat heller egentligen. Av förklarliga skäl är den typen av borrmaskiner inget man råkar ha liggande på kontoret, men RF tyckte det var en riktigt kul fråga och letade vänligt nog upp en bild på datorn. Den påminner litegrann om en tandläkarborr, så nu vet jag det. Förfärligt nog glömde jag fråga vilket fabrikat det var på den, men gör nog inte så mycket – för jag kan nästan slå vad om pengar att RF ändå inte hade kunnat svara på den frågan. RF passade också på att ta upp det här med när det blir operation, men kunde inte lämna några exakta besked. Det är väldigt säkert att det inte blir före nyår i alla fall. Jag hade nog å andra sidan blivit chockad om så vore fallet, för det är jag inte mentalt inställd på. ”I vår” någon gång, vågade RF lova i alla fall.

Ungefär där någonstans var mötet slut, och det var dags för lunch, eftersom det klockan 13 var dags för ny batalj.

Den här gången hos hörselingenjören, som visade sig vara BJ, personen som testade min hörsel förra gången jag var på SU (se tidigare inlägg). Det här mötet handlade om lite mer praktiska saker; det började med att jag fick välja färg. SU ”lagerför” bara fem färger, så princessrosa (faktiskt!) fick jag inte välja. Förbaskat, jag som haft funderingar på att köra Hello Kitty-image framöver. Kromat fanns tyvärr inte ens som alternativ. Vilken skandal, jag sitter här och är nära att kontakta Aftonblaskan för att gråta ut en skvätt. Valbara färger var vit, silver, ljusbeige (tänk: ”hudfärgad”), ljusbrun, mörkbrun och svart. Om jag varit en Apple-snubbe hade jag antagligen valt vitt, men nu är jag inte det så jag körde på svart istället. Kommer matcha min skinnpaj och mina non-existenta läderbyxor riktigt bra! Resten av mötet var en kombination av förväntningar, försäkringsfrågor – processorn (prylen som sitter på utsidan) är inte billig – och annat matnyttigt. Vi kom också in på att jag har dammat av min gamla skivspelare, eftersom jag någonstans läst att det kan vara bra träning – efter operation – att lyssna på saker man hört som barn, och kommer ihåg hur det låter (eftersom jag som barn hade normal hörselkurva). Detta har lett till att jag senaste veckorna börjat dammsuga Tradera och butiker som kränger begagnade vinylskivor att samla på mig gamla skivor med både ”Smurfarna” och ”Misse&Moje”. Är jag en idiot? Ibland vet jag inte det själv, men kan om detta hjälpa mig att träna upp hörseln efter operationen (det här är något jag kommer skriva mer om framöver, var så säker!) så är jag inte den som är den. Om någon råkar sitta på ”Ville, Valle och Viktor”, ”Fablernas värld”, ”Drutten och Krokodilen” samt ”Trazan och Banarne”, på vinyl, i bra skick, kontakta gärna mig. BJ tyckte det här var riktigt roligt, men förstod helt och hållet min tankebana och trodde också att detta kunde vara bra träning. BJ frågade lite om hur det fungerar för min del på jobbet, hur jag ”handskas” med arbetskollegor och liknande. Jag svarade att det är som det är, och jag försöker konstant hitta bästa möjliga ”gyllene medelväg” för det hela. Ibland, ganska ofta, blir det lite knasigheter, men det brukar reda ut sig i slutändan ändå. Som det mesta annat. Vad jag kommer göra nu är helt enkelt att fortsätta leva som vanligt, och invänta kallelse till operation. Som alltså troligen dimper ner någon gång framåt april, 2017.

”Men, flera månader kvar till operation. Kommer du sluta blogga nu?”. Nej, det kommer jag inte göra. Jag har till och från fått frågor om lite saker och ting (se flertalet tidigare inlägg), som jag försökt reda ut så gott det går. Med andra ord, om någon undrar över någonting – tveka inte att kontakta mig!