Jag var lite för trött för att orka sätta mig ner igår kväll och skriva om dagen som gått, så jag tänkte istället göra det nu.

Jag och flickvännen anlände SU strax före den utsatta tiden, som var 08:00. Blev ganska omgående insläppt och inlagd, som det kallas. Vid 08:30 trillade min ena bror in, som ytterligare support – det var verkligen guld värt! Jag fick byta kläder, till landstingets sjukt heta outfit, och jag fick även en venkateter placerad på min vänsterarm. Det var sagt att operationen skulle börja vid 11, så det var hemskt skönt att ha lite sällskap under tiden. När klockan närmade sig 11 insåg jag rätt snabbt att det antagligen skulle bli lite fördröjt.

Venkateter

Vid 11:45, tror jag ungefär, kom en man som skulle köra iväg mig till operation. Mitt sällskap fick följa med till en liten väntesal, precis utanför själva operationsavdelningen. Jag är osäker på tider här; ”en stund” kan lika gärna varit 2 minuter, som det var 17. Hur som helst, efter en stund kom en operationssköterska ut och berättade lite i grova drag vad som skulle hända, att jag skulle få ”något kul, som gör dig lite snurrig” i venkatetern innan de gav mig narkos. Hon försvann iväg och det blev återigen lite väntan. Men, 12:32 rullade de in min säng på avdelningen, dit mina besökare inte fick följa med. Strax utanför Operationssal 7:3 fick jag kliva ur min säng och för egen maskin gå och lägga mig på sängen som stod inne i operationssalen. Helt plötsligt myllrade det av folk där inne, operationssköterskor, narkosläkare och allt möjligt. Festligt som tusan, synd jag inte hade med mig kameran där inne. De tejpade fast plattor för EKG, satte nån klädnypeliknande manick på ena fingret och kollade mitt blodtryck. Jag hade varit lite smånervös hela dagen, men nu kände jag mig helt plötsligt kolugn, av okänd anledning. Tankarna for omkring ganska hejvilt, men sansat, och det enda jag egentligen minns var ”nu är det fasiken dags, äntligen!”. Någonstans i den vevan hade de förberett mig klart, kuddar på rätt plats, kirurgen hade kommit med påpekanden om hur mitt huvud skulle vara placerat och liknande – och jag kände mig helt plötsligt ganska snurrig. Jag minns att jag låg och stirrade upp i operationsbelysningen, men ifall det var i 2 eller 17 sekunder har jag verkligen ingen som helst aning om. Jag har i efterhand fått reda på att kirurgen ringde min bror klockan 16:32 och meddelat att allting gått enligt plan, och eftersom de hade satt igång vid 13:30, så tog den alltså cirka två timmar.

När jag slog upp ögonen låg jag i ett helt annat rum – som jag antar var uppvaket. Jag har ett vagt minne av att två sköterskor hjälpte mig till toaletten, för det var mycket viktigt att kissa efter narkos. Jag frågade varför, men minns inte svaret. Eller så hörde jag inte svaret, jag var ganska mosig i skallen vid den här tidpunkten. På något sätt lyckades jag genomföra den bravaden på egen hand – något jag har svårt att begripa idag, för jag var verkligen rejält väck. Jag skulle tro att det här måste varit runt 17:30-snåret. Jag pendlade mellan vaket och ”utslagen” tills strax efter 18, då jag fick besked om att jag strax skulle köras tillbaka till mitt rum på vårdavdelningen.
Jag kom dit vid 18:30, tror jag, och väl där möttes jag av flickvän, lillebror och en av mina allra bästa vänner; Lina. Vilken fröjd för ögat! Även om besöket inte blev så vansinnigt långt så var det himla skönt att se lite välkända ansikten.

Post-op

Framåt åttatiden – när besökarna åkt hem – började jag känna mig en smula hungrig, och jag frågade en sköterska ifall det fanns möjlighet att skaka fram åtminstone en macka. Det visade sig inte alls vara några problem, för det stod redan kvällsmackor och kaffe/te uppdukat i dagrummet. Turligt nog var det inte så lång bit att gå till dagrummet, kanske 20 meter, för det var en smula snurrigt i huvudet. Jag hade glömt hur gott en ostmacka med strimlad paprika kunde smaka! Jag tittade litegrann på TV innan jag gick tillbaka till rummet. Väl där låg jag och läste lite, och slocknade – uppenbarligen – eftersom min lampa fortfarande var tänd när jag vaknade vid halv sextiden i morse. Jag slumrade till en stund och vaknade av att någon grejade med min arm. Det visade sig vara en sköterska som kopplade loss droppet.

Vid halv nio, tror jag, kom kirurgen förbi och kollade läget med mig. Han passade också på att ta bort bandaget jag haft på huvudet över natten – och nu insåg jag att de hade rakat bort ganska rejält mycket hår. Han tyckte att jag skulle gå till min frisör och göra samma sak på andra sidan ”så får du en jättecool frisyr!” Kul, verkligen! Själv tycker jag det ser ut som jag hamnat under en gräsklippare.

Snyggfrisyr

Hur som helst, kirurgen skulle fixa tid för skallröntgen – detta gör man för att verifiera att grejerna sitter på plats – sedan skulle jag kunna åka hem. Det lät förbaskat bra, tyckte jag, men jag fick vänta ända till klockan 14 för att bli röntgad. På röntgenbilden här nedan ses alltså själva implantatet på högersidan och det som jag markerat med rött är själva elektroden, som går ända in i cochlea. Det kan vara lite svårt att se, men bilden är klick-bar.

Skallröntgen

Kirurgen var helnöjd med vad han såg på röntgen, så vid 14:45 idag släpptes jag ut från avdelning 125, på Gröna Stråket 5, våning 4 och fick äntligen åka hem.

Det har bara gått ett drygt dygn sedan operation, så man ska kanske inte ropa hej ännu. Men, faktum är att jag, hittills, känner mig oförskämt pigg och fräsch. Det enda som skulle kunna beskrivas som ”dåligt” är att jag åkt på ökad aktivitet av tinnitus på det opererade örat. Det här verkar dock vara en relativt känd biverkning, så jag får försöka lära mig leva med det. Eller hoppas att den försvinner. Det är förstås lite ömt lite här och var, men bortsett det känns det riktigt bra. Vad som händer nu är att jag helt enkelt ska låta såret läka ihop, innan inkoppling – vilket beräknas ske om ungefär två och en halv vecka. Men, jag ska försöka skriva minst några stycken inlägg innan första inkopplingstillfället sker.