Tiden går fort, brukar det emellanåt sägas. I ett universalt perspektiv är fem år inte särskilt mycket, men i en människas liv hinner det, ofta, hända ganska mycket på fem år. Så även hos mig. Idag är det prick fem år sedan jag kopplades in på SU och just nu sitter jag här och nyper mig litegrann i armen, eftersom det känns lite abstrakt. Jag är fullt medveten om att det är fem år sedan, men det upplevs inte som att det är så pass länge sedan.

Vid nästan exakt samma tidpunkt som det här inlägget skrivs, fast för fem år sedan, så gick jag hemma i bostaden och provade strömbrytare, köksfläktar och allehanda ting – för att ta reda på hur det lät i mitt nya ”robot-öra”. Fem år senare och jag sitter här med ny processor sedan ett drygt halvår tillbaka – där den överlägset största skillnaden är att den nya processorn har Bluetooth™. Detta gör att det går streama ljud från telefon, TV, dator, etc rakt in i huvudet och detta är helt fantastiskt. Ringer telefonen numera så ringer det ”inne i huvudet” och det är bara för mig att svara. Samtalet utförs medan jag kan göra andra saker under tiden, eftersom man inte behöver hålla i telefonen – det fungerar alltså precis som ett headset. Helt fantastiskt, verkligen. Att det sedan går lyssna på Spotify™, via samma teknik, är fullkomligt strålande. Färgen på min nya processor valdes i en guldfärgad nyans, eftersom jag ibland anser att jag, numera, nästan har guldhörsel. I nästa processorgeneration hoppas jag få internetuppkoppling och direktanslutning till Google Translate. 🙂

Fem år, som sagt. Det måste firas? Givetvis ska det firas. Rejält dessutom! En finfin flaska Champagne står på kylning, och det vankas en finare middag ikväll. Har man fyllt fem så har man.