tni:~$ apt-get –force-yes –host-architecture HumanBrain install CIborg-extension
Reading package lists… Done
Building dependency tree
Reading state information… Done
The following NEW packages will be installed:
CIborg-extension
0 upgraded, 1 newly installed, 0 to remove and 0 not upgraded.
Need to get 242 kB of archives.
After this operation, 101 Mega-neurons of additional brain space will be used.
Get:1 ftp://advancedbionics.com/pub/tactical_neural_implant/NaidaQ70/unstable/universe_CI-borg-extension_HumanBrain 0.2.42-1.1 [242 kB]
Fetched 242 kB in 0s (101 GB/s)
Selecting previously unselected package CIborg-extension.
(Reading brain database … 100,000,000,000 neurons currently installed.)
Preparing to unpack …/CIborg-extension_0.2.42-1.1_HumanBrain.deb …
Unpacking CIborg-extension (0.2.42-1.1) …
Setting up CIborg-extension (0.2.42-1.1) …
tni:~$

Idag var det dagen med stort D; dagen då jag skulle kopplas in. Av outgrundlig anledning sov jag helt absurt illa inatt. Förmodligen på grund av förväntan och lite nervositet. Men jag sov som ett litet barn natten före operationen. Hur märkligt som helst, verkligen, men det var ju bara att gilla läget. Lyckades nog skramla ihop åtminstone fyra timmars sömn inatt, och det är ju mycket mer än ingenting alls.

Nå, plats för dagens göromål var förstås SU, dit jag anlände vid 08:45 – en kvart före utsatt tid. Med till mötet hade jag tvingat med två av mina bättre vänner – tack för stödet, L och M! – som mentalt stöd. Fast de påstod själva att de följde med helt frivilligt, eftersom de var lika nyfikna som jag på hur det hela skulle bli.

Jag registrerade mig i sedvanlig ordning och blev ombedd att sätta mig i väntrum D. Sagt och gjort, och vid niosnåret kom en kvinna till väntrummet och ropade upp mitt namn. Det visade sig vara min hörselingenjör, AS, och vi följde med till hennes kontor. AS gav mig lite allmän information om saker och ting, innan det var dags.

Dags att gå online. Jag var ett tag helt säker på att jag skulle kissa i byxorna. Inte av nervositet; men av en uppspelt nyfikenhet. Tankar som ”nu jäklar!” och ”fy ämlarns vad spännande!” passerade mina synapser i ett rasande tempo.

AS berättade att hon i början kommer köra test-toner, där volymen stegvis ökar. På en skala från ”hörs ingenting” till ”för starkt!” så skulle jag säga till när jag uppnådde ”starkt”. Test-tonerna som hördes påminde litegrann om något utflippat ljud från en synthesizer, i brist på bättre ord. Hon körde fem, tror jag det var, olika test-toner i olika frekvenser. Detta upprepades två gånger innan hon var nöjd. Sedan var det dags. Dags att blanda in processorns mikrofon i matchen. Hur skulle det här bli?

Svaret är; det går inte beskriva. Alls. Ljudet jag hörde var så surrealistiskt abstrakt och udda, och påminde egentligen inte om någonting jag hört någonsin i hela mitt liv. AS började picka med fingrarna i bordskivan och om jag ens ska göra ett försök till att förklara hur det lät, så skulle jag vilja säga att det lät som man klinkar på ett piano, men ”tonen” hade ingen som helst efterklang (inget ”eko” alltså). Först tänkte jag ”vad sjutton är det här?” i mitt stilla sinne, innan jag började skratta. Skratta för att det just där och då kändes helt absurt att min hjärna ska lyckas extrahera det där ”plinkandet” till att faktiskt låta som ett knackande finger. AS fortsatte att picka med fingret i bordsskivan, och började prata litegrann. Återigen brast jag ut i skratt, för hennes röst lät inte som någon röst. Den lät som, jag vet inte vad. För att, återigen, försöka beskriva så skulle jag nog vilja säga att det lät litegrann som en kvittrande fågel kombinerat med en sådan där flöjt vars toner man ändrar genom att dra en stång inåt eller utåt (ni som vet vilken typ av flöjt jag menar, säg gärna till). Talet lät alltså litegrann som en fågel som pratar, kombinerat med ett ”huuuuiiitt”-ljud. Som sagt; absurt svårt att förklara i text. Måste upplevas! Efter nästan två timmars manglande hos AS, där jag även fick lite allmän information om min processor, hur man byter batterier och liknande, så var det dags för en bensträckare och lite frisk luft innan besök hos specialpedagog, ME.

ME har jag träffat tidigare, och sånt underlättar ganska mycket i sådana här situationer. En riktigt varm och bra människa som jag känner stort förtroende för. Vi satt och pratade om lite ditten och datten, hon frågade mig bland annat hur jag mått efter operationen och liknande. Faktum är ju att jag har mått helt oförskämt bra mest hela tiden, så där hade jag ingenting alls att anmärka. Mitt CI var påkopplat hela tiden, och helt plötsligt tar ME fram en kortlek och säger ”nu ska jag läsa upp kortfärgerna och du ska upprepa dessa”. För att ”lära” CI (eller, rättare sagt, hjärnan) ”hur det låter” så fick jag först lyssna med båda öronen medan hon läste upp. Därefter fick jag koppla ur hörapparaten, så enbart CI var igång. I mitt stilla sinne tänkte jag ”hur i helskotta ska det här gå? Jag hör ju inte ens vad hon säger” (mer än att hennes röst hade samma fågelkvitterkaraktär, med inblandad ”stång-flöjt”). När hon läste upp första kortet, som jag tror var klöver, så hände något märkligt. Någonting extremt märkligt. Jag hörde nämligen inte alls att hon sa ”klöver”, men någonstans långt inne i skallen så kändes åtminstone satsmelodin, i brist på bättre ord, för ordet ”klöver” igen och jag upprepade vad hon sagt. På det här sättet rabblade hon igenom 10-15 kort, och jag svarade helt sonika ”hjärter”, ”ruter”, eller vad det nu var för färg på kortet. Jag fick givetvis inte titta på hennes ansikte, för att kunna utläsa ansiktsuttryck eller läpprörelser, heller. Jag hade noll fel.

Alltså. NOLL fel. Vad i hela hel…te? NOLL FEL!!! Alltså, det här är ju fasen helt omöjligt! Det går inte. Alls. Jag hörde ju inte att hon sa kortets färg, men ändå lyckades hjärnan mixtra ihop det här till användbar information.

DET HÄR ÄR HELT SJUKT! Jag satt och gapade som en fågelholk, allra minst.

Därefter plockade hon ut alla A-5 ur kortleken, där essen representerade ”ett”, och hon satte igång. ”Tre”. ”Tre”. ”Ett”. ”Ett”. Och så vidare. Jag missade ett enda kort, och det var en femma. Mer om det här strax.

Återigen satt jag som en fågelholk. Låter det konstigt? Betänk då det här; jag har mer eller mindre inte kunnat höra ord om jag inte samtidigt haft möjlighet till läppavläsning på säkert 15-20 år. Här sitter jag med frånvänt huvud och svarar ”tre” som simplaste saken i världen.

DET HÄR ÄR HELT SJUKT!

Nu skulle hon göra det riktigt knepigt för mig, och hon läste upp både färg och valör (fortfarande A-5 det handlade om) på kortet, och jag skulle upprepa. Jag missade tre av de fyra femmorna, men annars hade jag alla rätt.

Alltså, VAD I HELA %¤&!#? Det här går är ju omöjligt. Det här kan inte hända, men lik förbaskat hände det! Det här är nog, utan konkurrens, det överlägset mest abstrakta, och häftiga, jag varit med om. Jag saknar verkligen ord!

Efter manglingen hos ME var det dags för mig att åka hem. ”Träna så mycket du orkar, så ses vi i morgon”. Sagt och gjort, så fort jag kom innanför dörren så satte jag igång att tända/släcka lampor, spola på toaletten, sätta igång köksfläkten och gå och mumla lite för mig själv. Givetvis utan hörapparat på det andra örat, det här är CI-träning. Efter någon timma insåg jag att jag kunde höra min egna röst. Fel, jag hörde egentligen inte rösten, men ändå kunde jag höra vad jag precis hade sagt. Rösten lät som en blandning mellan en synthesizer och en robot med talsvårigheter. Men i alla fall, hjärnan snappade faktiskt upp vad som sades. Jag saknar verkligen ord. Men, jag inser att det kommer krävas enormt mycket träning, antagligen i flera veckor/månader, innan det fungerar smärtfritt. Detta är någonting som jag blivit inpräntad flera gånger under utredningens gång, så jag är väl medveten vad som väntar. Fel, jag är nog inte alls medveten om det, men jag förstår att det kommer krävas en hel del träning. Men, skam den som ger sig! Nu är min hjärna helt matt av trötthet, så resten av kvällen ska jag ägna mig åt att vila upp mig inför morgondagen. Som har snarlikt upplägg som idag.

Fy fanken vad det här är coolt!

Ciborg