Igår var jag inne på SU för en aningens försenad 2-årskontroll. Den skulle givetvis egentligen gått av stapeln redan i höstas, men eftersom det bara handlar om en kontroll så gör spelar det för min del inte riktigt lika stor roll. Det hela började med en liten allmän diskussion med hörselingenjör, AS, då jag senaste tiden upplevt en liten förändring i ljudet. Inte till det sämre, utan mest bara annorlunda. Det här är här man inser hur otroligt svårt det för mig kan vara att försöka berätta att ”så här upplever jag det hela” och att ingenjörerna sedan ska försöka lista ut vilka inställningar de ska ändra på. AS och hennes kollegor är otroligt duktiga och jag blir verkligen förvånad över hur bra de lyckas få till det.
Sedan var det dags för hörselkontroll. Det börjar alltid med de sedvanliga pipljuden, något som även normalhörande är bekanta med. Resultatet var bra, men det visade sig ha tappat litegrann i basområdet. Ingen vet varför, men AS trodde att jag av misstag kommit åt volymkontrollen (naturligtvis finns det en sådan, hey vi snackar 2000-talet här!) på processorn av misstag. Vi gjorde inget om-test, dock, ingenting jag direkt lider av heller. Sedan var det dags för farbror ”gubbjävel” (se flertalet tidigare inlägg angående detta) och det sedvanliga ”nu hör ni <enstavigt ord>”. Märkligt nog tyckte jag att det gick ganska uselt, det kändes som jag missade flertalet ord. När testet var färdigt visade det sig att jag hade 80%, som jämförelse hade jag 86% vid ettårskontrollen. Troligen berodde även detta på felaktig volymkontrollinställning på processorn. AS tyckte ändå att det var ett fantastiskt bra resultat, men mitt griniga jag tyckte att det var helt värdelöst. Jag hade snarare hoppats på 90%, en förbättring således. Det hela slutade med att jag bad AS att koppla bort möjligheterna till att ändra volymen, detta är ändå något jag aldrig använder. När jag tänker efter har jag nog bara prövat det vid ett par tillfällen, och sedan struntat helt i det hela. Min inställning är att ”världen består av mängder med ljud” och så är det bara. Jag är fullt medveten om att det finns en hel del Ciborg’s som konstant håller på och fipplar med volymkontrollerna – det respekterar jag fullt ut, men det är ingenting för mig. Min strategi är istället att tvinga, i brist på bättre ord, min hjärna att saker och ting för oväsen och så är det bara. Det finns nog inget rätt eller fel, det är helt individuellt. Hur som helst, numera fungerar inte min volymkontroll, och jag kommer antagligen aldrig sakna den heller. Men, det där med 80% irriterade mig en smula, jag får se till att göra ett nytt test efter sommaren. Så här kan jag inte ha det!
På grund av pågående pandemier och diverse attiraljer så blev mötet med pedagog, ME, idag istället. Precis som vid ettårskontrollen handlade det om någon form av kvartssamtal. Eller, utvecklingssamtal är nog mer korrekt. För utvecklats har det ju definitivt gjort. Som vanligt otroligt givande samtal, och där i sedvanlig ordning ME knappt får en syl i vädret. Jag har nog glömt nämna att jag har ”talets gåva”, som det så vackert heter. Andra skulle antagligen säga att jag är en riktig tjôtröv, men det får stå för dem. Jag varken bekräftar eller dementerar. Hur som helst; jag tyckte att det i vanlig ordning riktigt givande samtal. ME ställde en hel del frågor, då SU för någon slags statistik över CI, av typen ”Hur har CI förändrat mitt liv, på en skala 1-5. Där 1 är katastrof och 5 är ”underbart”. Ungefär. Mitt intryck är i alla fall fortfarande att det här antagligen är det överlägset bästa beslutet jag tagit i mitt liv. Den pessimistiske kan säkerligen tycka att beslutet kunde tagits tidigare. Helt korrekt, det kunde det. Men, nu är det inte så, och jag väljer sällan att titta bakåt, då det ändå inte är påverkningsbart.
CI har definitivt påverkat mitt liv till det (betydligt) bättre och till de som fortfarande går omkring och funderar kan jag bara recitera Nike’s slogan: Just Do It!