Igår var det, som nämnts tidigare, dags för steg två (av fyra) i inkopplingsprocessen. Jag var helt slut i hjärnan efteråt, därför kommer inlägget idag istället.

Dagens första möte var återigen hörselingenjör, A.S. och den här gången gjorde vi åtskilliga fininställningar på de sexton olika kanalerna. Detta resulterade i, för mig lite oväntat, att gårdagens ”jättehöga” ljud helt plötsligt blev riktigt behagliga. Efter närmare två timmars mangling var A.S. nöjd och det var dags för pedagog M.E. Då vi inte träffats på ett tag blev det först lite sedvanligt snack om väder, vind, livet och allehanda jätteviktiga kallpratssaker, innan det var dags att sätta igång träningen.

Precis som vid förra tillfället, för fem och ett halvt år sedan, startade M.E. med att dra upp slumpmässiga kort från en kortlek och läsa upp valör/färg. Jag fick naturligtvis vare sig möjlighet att läsa på läppar eller se kortet i förväg (vilket eventuellt inte hade varit särskilt mycket till träning. Ungefär som att be en kompis om lyfthjälp när man ska ta 100kg i bänkpress…). Hur som helst, M.E. gick igenom hela kortleken, inklusive jokrar, och jag missade ungefär sex stycken. Fem, tio och kung var tydligen en riktigt knepig match för CI – samtidigt får man betänka att jag endast hade varit inkopplad ett fåtal timmar, och jag var helnöjd med resultatet. M.E. lika så.

Därefter tog M.E. fram ett häfte och började läsa upp ett flertal slumpvisa meningar, som jag skulle upprepa – exempelvis lästes det upp: ”Idag är det soligt ute” (det var naturligtvis blyertsgrått, det är trots allt Göteborg vi talar om här) och jag skulle följaktligen upprepa vad jag hade hört. Eller trott att jag hade hört. Det gick hyfsat bra, även om jag fick be M.E. upprepa meningarna ett par gånger. Efter att ett flertal meningar hade lästs upp kom vi till meningen: ”Har du…” innan M.E. bröt ihop i ett fullständigt gapskratt. Jag förstod naturligtvis ingenting, och började undra ifall jag luktade illa, hade skräp mellan tänderna eller något annat lustigt. Något svar på detta fick jag inte, eftersom M.E. mer eller mindre låg dubbelvikt på golvet i skrattkonvulsioner. Skratt smittar som bekant av sig, så jag kunde förstås inte låta bli att börja skratta heller. Åt någonting, för mig, helt okänt. Roligt var det i varje fall! Efter en lång stund klarade M.E. av att fortsätta, och vi hoppade genast till nästa mening. När hela sidan var avklarad kom vi tillbaka till meningen som orsakade kaos, men den här gången gick det bättre. Den löd ”har du tomtar på loftet?”, och istället för att upprepa meningen svarade jag, givetvis helt sanningsenligt, ”ja” på frågan, vilket gav upphov till ny skrattattack. Så kan det gå!

Efter den här manglingen var det dags för mig att bege mig till Centralstationen, där ett tåg stod och väntade på mig. Fem minuter efter att jag hade satt mig så sov jag som en stock. Någon blev uppenbarligen helt slutkörd i hjärnan efter de närmare tre timmarnas intensiva batalj på SU. Men, ”Avancez!” som fransoserna säger. Eller ifall det var romarna. Hur som helst; ”Kör, bara kör!” kan det översättas till svenska. Om ett par veckor ska jag tillbaka till SU för ytterligare tester, justeringar och träning. Undrar ifall det blir skrattattack igen. Jag hoppas det. Gör ni också det?

Det har redan gått två veckor sedan operationen. Jag är lite osäker på vad som hände där, men det klassiska ”huitt” passar bra in, känns det som. Tejpen togs bort förra veckan, då jag även fick tvätta håret för första gången efter operation – fantastiskt härlig känsla, särskilt när det kändes ganska flottigt.

Men, det var då det, och nu är nu. Idag var det således dags för inkoppling på Sahlgrenska och det kändes rejält förväntansfullt när jag klev av spårvagnen och knallade bort till Gröna Stråket 5 och CI-enheten. Efter incheckning i kassan promenerade jag bort till väntrummet, men hann inte ens sätta mig, eftersom jag mötte hörselingenjör A.S. i korridoren och vi slog följe till vederbörandes rum.

Efter lite kallprat om ditten och datten så var det dags för inkoppling – jag kommer inte skriva om det i detalj då jag gjort det förut, och det kan man läsa om här – och det började förstås med testtoner. När detta var avklarat så var det dags för att ”gå online”, helt enkelt skicka in vanligt ljud in i implantatet.

Det här var för min del ett förväntansfullt ögonblick, eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Samtidigt visste jag ju det, eftersom jag varit med om det här en gång tidigare. För att få ett ofiltrerat intryck så kopplade jag ur processor nummer 1, så jag enbart skulle få ljudintryck från det nya implantatet. Jistanes så spänd jag var, trots allt! När jag märkte att ljudet började komma – när man startar processorn så är det inte maxvolym med en gång, utan det sker gradvis. Detta för att inte hjärnan ska få en fullständig chock – så märkte jag också att jag upplevde ljud betydligt starkare än första gången. Det var på gränsen till obehagligt till och med, så jag viskade när jag pratade med A.S. i början. Efter en minut, eller så, hade hjärnan vant sig litegrann vid ljuden och jag kunde börja prata. Insåg omgående att jag faktiskt hörde vad jag själv sa. När sedan A.S. svarade på en fråga, så insåg jag att jag även hörde A.S., och det där var jag definitivt inte beredd på! Men, jag inser att det här kräver sin förklaring. Jag hörde alltså ord och förstod innebörden, rösten däremot lät som en robot som talar inuti en plåthink. Ungefär. Min egna röst var inte ett dugg fagrare den, den lät dock snarare som en robot med nasal röst – plåthinken var inte alls lika tydlig.

Men, det är alltså lite det här jag hade gått och funderat på – hur hjärnan skulle hantera det nya CI’t. Jag har läst/hört att ibland, ganska sällan rent utav, så inträffar just det här – alltså att hjärnan knäcker koden mer eller mindre omgående. Det hade jag definitivt inte räknat med, utan var således helt inställd på att jag skulle få börja om från scratch, med allt vad det innebär när det kommer till ljud-träning. För förtydligandets skull kan jag ju tillägga att träna behöver jag förstås göra ändå, i mängder, just för att få bort robot-rösten. Men otroligt häftigt att jag kunde förstå tal mer eller mindre omgående – superhäftigt till och med!

Kvällen kommer ägnas åt ljudträning, och i morgon är det dags för ny batalj på Sahlgrenska – dags för ”steg 2” således och därmed dags för att även blanda in hörselpedagog M.E. i matchen. Jag kan knappt bärga mig!

Jag skulle förmodligen kunna skriva en trilogi om nedanstående händelser, men då borde jag fört noteringar redan från början – vilket jag inte gjort. Så det här får istället bli en kortversion(ish). Det hela började med att jag i julas fick ett meddelande från SU på 1177. Julstress med allt vad det innebär gjorde att det dröjde till mellandagarna innan jag loggade in för att läsa meddelandet. Kortfattat stod det, fritt citerat: ”Hej, vill du ha ett CI även på andra örat?”. Jag svarade ”ja” omedelbart.

Vi snabbspolar fram till slutet av januari, 2023  där jag gör balanstest hos ÖNH-läkare, innan det är dags för möte med borrmaskins-ninjan – samma superduktiga kirurg som jag hade förra gången – för att diskutera tidplaner, upplägg och allehanda ting. Den diskussionen tog ganska lång tid, och då det även händer en hel del grejer privat för mitt vidkommande, så blev kontentan att han rekommenderar SU att sätta mig på prio-lista.

Ungefär en månad senare ringer jag SU för att kolla läget litegrann. ”Gissningsvis mitten av april” fick jag till mig, och det tyckte jag lät riktigt bra – då hade jag ju äntligen någon slags tidplan. I onsdags förra veckan, första mars således, blir jag uppringd av Sahlgrenska, där de meddelar ”sjätte!” till mig. ”April? Det blir ju verkligen kanonbra”, replikerar jag. ”Öh? Nej, mars. Nu på måndag!”. Ungefär där och började min hjärna låta som ett flipperspel och det enda jag fickr mig var: ”Ja! Jättebra, ju!” och sen lade jag på luren.

I morse, klockan 07:00 installerade jag mig på Blå Stråket 5, våning 11. Det var dags för dagkirurgi och jag fick en säng tilldelad av den trevliga personalen. Vaktmästaren skulle komma vid 07:30 och hämta mig och köra mig till operationsavdelningen. Det visar sig att jag får exakt samma operationssal som förra gången, 7:3 således, och jag kände mig nästan hemma där inne. Den här gången kändes dock allting betydligt lugnare, både tempot och stressnivån, och jag hann med att prata lite med det otroligt trevliga operationsteamet. Efter en stund började det hela dra ihop sig och jag fick äntligen(?) en mask över ansiktet. Märkligt nog kände jag ingenting de första två minutrarna, men sen började det bli grumligt i hjärnan och se…………n vaknade jag upp på uppvaket. Ganska rejält groggy även den här gången, och det sedvanliga obligatoriska toalettbesöket fick utföras sittande – jag var för ”full” för att stå upp.

Ungefär klockan 13:00 var jag tillbaka vid avdelningen igen, där jag serverades ett par himmelskt goda ost- och skinkmackor, samt äppeljuice och kaffe. Fantastiskt gott! De kollade mina blodvärden, blodtryck och bytte plåster ett par gånger, innan det vid 17-tiden var dags att åka ”hem” till hotellet, där jag tagit in.

”Jag visste inte att du skulle få ett andra CI?!?!”, har flera sagt till mig idag. Nej, ärligt talat så visste inte jag det heller, och fram tills egentligen i onsdags förra veckan så har det känts lite ”jag tror det när jag ser det” över det hela. Men, hur som helst, nu är vi här och jag begåvades för cirka 12 timmar sen med ytterligare elektronik i skallen. Snart har jag väl ingen hjärna kvar, endast elektronik.

”Kommer du höra dubbelt så bra nu?”. Bra fråga, jag har verkligen inte en aning om någonting alls. Det ska bli fantastiskt spännande att se hur det hela utvecklar sig, men rimligtvis borde jag ju få tillbaka stereo-hörseln, och därmed förmåga att kunna riktningsbestämma ljud. Kanske. Tiden får utvisa det hela. Just nu är jag ganska mosig i hjärnan och jag misstänker att sömnen strax kommer infinna sig. Men, nu har bloggen fått lite nytt liv, känns det som. Stay tuned – om ni vill! – således.

Jag vill rikta ett stort tack till personalen på avd31 och operationsteamet i 7:3 idag – ni är helt fantastiskt bra människor.