Jag skulle förmodligen kunna skriva en trilogi om nedanstående händelser, men då borde jag fört noteringar redan från början – vilket jag inte gjort. Så det här får istället bli en kortversion(ish). Det hela började med att jag i julas fick ett meddelande från SU på 1177. Julstress med allt vad det innebär gjorde att det dröjde till mellandagarna innan jag loggade in för att läsa meddelandet. Kortfattat stod det, fritt citerat: ”Hej, vill du ha ett CI även på andra örat?”. Jag svarade ”ja” omedelbart.

Vi snabbspolar fram till slutet av januari, 2023  där jag gör balanstest hos ÖNH-läkare, innan det är dags för möte med borrmaskins-ninjan – samma superduktiga kirurg som jag hade förra gången – för att diskutera tidplaner, upplägg och allehanda ting. Den diskussionen tog ganska lång tid, och då det även händer en hel del grejer privat för mitt vidkommande, så blev kontentan att han rekommenderar SU att sätta mig på prio-lista.

Ungefär en månad senare ringer jag SU för att kolla läget litegrann. ”Gissningsvis mitten av april” fick jag till mig, och det tyckte jag lät riktigt bra – då hade jag ju äntligen någon slags tidplan. I onsdags förra veckan, första mars således, blir jag uppringd av Sahlgrenska, där de meddelar ”sjätte!” till mig. ”April? Det blir ju verkligen kanonbra”, replikerar jag. ”Öh? Nej, mars. Nu på måndag!”. Ungefär där och började min hjärna låta som ett flipperspel och det enda jag fickr mig var: ”Ja! Jättebra, ju!” och sen lade jag på luren.

I morse, klockan 07:00 installerade jag mig på Blå Stråket 5, våning 11. Det var dags för dagkirurgi och jag fick en säng tilldelad av den trevliga personalen. Vaktmästaren skulle komma vid 07:30 och hämta mig och köra mig till operationsavdelningen. Det visar sig att jag får exakt samma operationssal som förra gången, 7:3 således, och jag kände mig nästan hemma där inne. Den här gången kändes dock allting betydligt lugnare, både tempot och stressnivån, och jag hann med att prata lite med det otroligt trevliga operationsteamet. Efter en stund började det hela dra ihop sig och jag fick äntligen(?) en mask över ansiktet. Märkligt nog kände jag ingenting de första två minutrarna, men sen började det bli grumligt i hjärnan och se…………n vaknade jag upp på uppvaket. Ganska rejält groggy även den här gången, och det sedvanliga obligatoriska toalettbesöket fick utföras sittande – jag var för ”full” för att stå upp.

Ungefär klockan 13:00 var jag tillbaka vid avdelningen igen, där jag serverades ett par himmelskt goda ost- och skinkmackor, samt äppeljuice och kaffe. Fantastiskt gott! De kollade mina blodvärden, blodtryck och bytte plåster ett par gånger, innan det vid 17-tiden var dags att åka ”hem” till hotellet, där jag tagit in.

”Jag visste inte att du skulle få ett andra CI?!?!”, har flera sagt till mig idag. Nej, ärligt talat så visste inte jag det heller, och fram tills egentligen i onsdags förra veckan så har det känts lite ”jag tror det när jag ser det” över det hela. Men, hur som helst, nu är vi här och jag begåvades för cirka 12 timmar sen med ytterligare elektronik i skallen. Snart har jag väl ingen hjärna kvar, endast elektronik.

”Kommer du höra dubbelt så bra nu?”. Bra fråga, jag har verkligen inte en aning om någonting alls. Det ska bli fantastiskt spännande att se hur det hela utvecklar sig, men rimligtvis borde jag ju få tillbaka stereo-hörseln, och därmed förmåga att kunna riktningsbestämma ljud. Kanske. Tiden får utvisa det hela. Just nu är jag ganska mosig i hjärnan och jag misstänker att sömnen strax kommer infinna sig. Men, nu har bloggen fått lite nytt liv, känns det som. Stay tuned – om ni vill! – således.

Jag vill rikta ett stort tack till personalen på avd31 och operationsteamet i 7:3 idag – ni är helt fantastiskt bra människor.