Ciborg is online – 365 days later

Jag var nästan tvungen att nypa mig lite i armen. Idag är det exakt ett år sedan jag kopplades in, och det känns nästan lite läskigt. Jag menar, var tog den tiden vägen? Swisch, är ett utslitet begrepp, men det är precis så det känns – SWISCH, och så gick det ett helt år.

Det är säkert många som ibland får liknande känsla. Man undrar lite ”vad hände där?”, ungefär. För ett år sedan (se tidigare blogginlägg) satt jag och förundrades över alla konstiga ljud som spelades upp i min hjärna. Allting lät helt förfärligt konstigt, men jag tyckte ändå det var hur coolt som helst. Det var för ett år sedan.

Väl medveten om att det låter som en utsliten klyscha, men för ett år sedan förändrades mitt liv för alltid – till någonting hemskt mycket bättre. Jag är tillräckligt intelligent för att inse att normalhörande kan ha svårt att ta till sig det här. ”Du hör riktigt bra numera, grattis!”.

Jo, precis så är det ju. Samtidigt, förstår ni – normalhörande – hur fantastiskt det faktiskt är att kunna göra ”normala” saker, som att prata i telefon? Lyssna på radio. Titta på TV. Lyssna på musik. Sitta och prata strunt med en kompis, utan att behöva koncentrera sig på att försöka pussla ihop de få hörselintrycken man får – utan helt avslappnat kunna sitta och lyssna. Att höra fåglar kvittra på avstånd. Att kunna höra skummet i ett ölglas fräsa. Att kunna prata med barn i allmänhet, och syskonbarn i synnerhet, utan att behöva låtsas som man hörde/förstod vad de sa. Jag skulle kunna skriva om många fler ”normala, vardagliga situationer”, som en normalhörande tar helt för givet. För min egna del har det inte varit givet på över 20 år. Då kanske det åtminstone är lite lättare att förstå hur stort det här faktiskt är.

Dagen till ära bjöd jag på tårta på jobbet – det här är någonting som definitivt måste firas. En kollega frågade mig hur saker och ting känns nu, så här ett år senare. Jag var nära och svara att det var som att konstant gå omkring med en sockerdricksliknande känsla i kroppen – av ren och skär lycka – men då hade han väl antagligen trott att jag hade börjat knarka. Så, jag svarade istället ungefär som jag skrev ovan. Jag fick dock känslan av att han faktiskt förstod vad jag menade – inte enbart vad jag sa – och eftersom vi träffas fem dagar i veckan så har han ju definitivt märkt av de positiva effekterna.

Men, finns det ingenting som är negativt? Jodå, klart det finns mindre bra sidor också, inget snack om saken. Med CI har man, precis som med hörapparater, svårt för bullriga/stimmiga miljöer. Sitta i en grupp på en lunchrestaurang är riktigt knepigt, och det är något jag måste leva med. Eftersom jag, mer eller mindre, endast hör med ett öra – jag använder hörapparat på det andra örat, men CI är så otroligt dominerande, så den tillför inte särskilt mycket – så har jag svårt att riktningsbestämma ljud. Om någon ropar mitt namn på jobbet så kan jag ibland behöva snurra runt ett helt varv, för att lokalisera var personen står någonstans. CI tål, precis som en hörapparat, inte vatten – duscha fungerar således inget vidare. Det finns säkerligen fler nackdelar, som jag just nu inte kommer på – men min poäng i det hela är att jag istället väljer att fokusera på de bra sakerna, eftersom de är otroligt många fler. Jag menar, när man känner att man fått livet åter – ja, då spelar det inte mig så förfärligt stor roll att någonting kanske låter lite konstigt, jämfört med hur jag minns att det ska låta. Det känns som en bagatell i jämförelse.

Ett år. Trehundrasextiofem dagar. Det är värt att fira, vilket jag ska göra ikväll – tillsammans med en av mina bästa vänner – med rödvin, god mat samt Champagne. Sa jag att jag tycker det är värt att fira?

Avancez!

Ett år senare…

Ett år. Femtiotvå veckor. Trehundrasextiofem dagar. Åtta tusen sjuhundrasextio timmar. Drygt en halvmiljon minuter. Det är ganska lång tid. Eller väldigt kort tid. Det beror helt på sammanhanget. I vilket fall; idag är det exakt ett år sedan jag fick avancerad elektronik inplanterad. När jag sitter här hemma nu ikväll och tänker tillbaka på året som gått, så har jag faktiskt lite svårt att ta till mig att det faktiskt förflutit ett helt år. Det här inlägget skrivs på kvällen, och på kvällen för exakt ett år sedan, låg jag på Sahlgrenska med ett ”fint” bandage kring mitt huvud, hade precis fått i mig en kvällsmacka – och var lite dåsig efter narkosen. Idag, ett år senare, sitter jag hemma hos mig själv, utan bandage på huvudet och inte det minsta dåsig – snarare tvärtom.

Det känns nästan lite abstrakt, samtidigt som jag inser (och anser) att det har varit ett helt otroligt, fantastiskt år. Bara en sådan simpel sak (för normalhörande) som att kunna sitta och prata med något av mina syskonbarn, utan några större (hörsel)svårigheter, är så stort att jag nästan kan bli gråtfärdig. Av glädje och lycka; över att den här möjligheten ens existerar, och någon slags stolthet över att jag till slut, någon gång under hösten 2015, tog beslutet att göra det här. Sett i backspegeln är det antagligen, hittills, bästa beslutet jag tagit i mitt liv.

Det som så sent som för ett år sen var ”omöjligt” för mitt vidkommande, så som att prata i telefon med vem som helst, sitta i möten på jobbet och uppfatta i princip allting som sägs, att höra duvor kuttra, att höra en hackspett, att höra en klocka ticka, att nästan bli tokig på hur mycket oväsen som cikador faktiskt åstadkommer – det är idag, mer eller mindre, helt normalt i min värld.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Livet 2.0, det är precis vad jag upplever. Här och nu. Du milde, så underbart!

Front 242

Finns det ett band som heter. 242 är också antalet dagar jag varit inkopplad, och vad är väl då mer passande än att slänga igång låten W.Y.H.I.W.Y.G (what you hear is what you get) på Spotify? Konstig humor? Visst har jag det. Av en ren händelse är det också på dagen åtta månader sedan inkoppling. Åtta månader, det är verkligen helt galet vad tiden går!

Dagarna avlöser varandra i ett rasande tempo, jag själv flyter bara med strömmen och njuter av mitt nya hörande liv. Jag var i mina gamla hemtrakter för några veckor sedan och när vi satt ute och grillade på kvällen så hörde jag ett svagt brusande. Jag kände igen ljudet, men var ändå säker på att det måste vara något annat. För säkerhets skull frågade jag en i mitt sällskap vad det var för ljud, och mycket riktigt så hade jag gissat rätt från början – brusandet jag hörde var avlägsen trafik på en stor väg som ligger ungefär 1,5km från där vi satt. Anledningen att jag kände igen ljudet är för att jag minns det från när jag var en liten parvel och tältade hemma på föräldrarnas trädgård. Sent på kvällen – när allt var tyst och stilla – så kunde man just höra det där bruset. Det var inte långt till tårarna, kan jag erkänna, för jag hade inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle få uppleva det här igen, det är verkligen helt otroligt och jag blev på nytt helt förälskad i mitt implantat där inne i huvudet. Det är verkligen helt otroligt fantastiskt! Samma kväll toppades med att jag hörde duvor kuttra, för första gången på jag vet inte hur länge, men säkerligen över 30 år i alla fall. Sa jag att jag tycker det här verkligen är hur häftigt som helst?

Många har frågat hur det hela fungerar med musik. Rent generellt skulle jag vilja säga att det beror på en hel del faktorer, både kända och okända. Grovt förenklat kan man sammanfatta det hela med att musik jag lyssnat på som liten/ungdom oftast, men inte alltid, fungerar bättre. Depeche Mode från 80-talet, som exempel, låter i stort sett som jag minns det. Inte riktigt 100% ”naturligt”, men ganska nära. En del hårdrock från 80-talet fungerar, och en del låter inget vidare alls – nu pratar jag om hur det låter, inte ifall artisten är bra/dålig. Min teori från början var att hjärnan lyckas koda ihop det hela, eftersom mitt hörselminne kommer ihåg hur det låter. Men, jag har även hört ny (för mig) musik, som jag tycker låter riktigt bra. För att förtydliga så pratar jag fortfarande om hur det hela låter – ifall t.ex. ett piano låter exakt som jag minns att ett piano ska låta, och liknande. Jag har stött på en hel del musik som inte fungerar något vidare, efter en del snack med musikkunnigt folk så är teorin just nu att det kan bero på musikens dynamik. Som jag förstått det hela är ganska mycket av dagens musik både processad och komprimerad, allt för att få det att låta ”maffigt”. Detta kan man själv testa relativt enkelt genom att jämföra musik som spelas på någon av Sveriges Radios kanaler och sedan jämföra detta med någon av de kommersiella kanalerna. De sistnämnda låter maffigare, och vad de gjort är – enkelt förklarat – att dra upp alla reglagen till max. Jag är ännu inte säker på ifall det är dynamik/processat ljud som ställer till det för mitt CI, men spontant känns det som det är en både rimlig och trolig anledning. Jag kommer fortsätta luska i det här, eftersom jag tycker det är intressant.

Jag har vid ett par tillfällen deltagit i CI-träffar som SU anordnat, vilket jag tyckt varit väldigt givande. Vi har varit cirka fem personer vid varje träff, och alla är inkopplade relativt tätt inpå varann, vilket gör att vi haft ungefär lika lång tid på oss att träna/utveckla hörförmågan med implantaten. De flesta har kommit relativt långt i sin hörselträning, men det finns förstås individuella skillnader och jag tycker det är fascinerande hur mycket det faktiskt kan skilja. Och hur stor del ens personliga (hörsel)bakgrund spelar in i det hela. Utan att veta säkert skulle jag tro att de flesta av oss uppvisar någorlunda liknande mätresultat, men i det verkliga livet kan det ändå skönjas skillnader. Otroligt intressant, som sagt. Jag hoppas det blir fler tillfällen, för de här ”kafferepen” tycker jag ger väldigt mycket tillbaka; man får träffa personer som sitter i exakt samma sits som jag själv, och man kan få ta del av tips angående hur de tränar/tränat och så vidare.

Nog om kafferep, här sätter jag punkt, genom att dra igång W.Y.H.I.W.Y.G på stereon och njuta av livet – livet som Ciborg.

Day of Days + 181

För exakt sex månader och sjutton dagar sedan befann jag mig på en operationsavdelning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, där jag fick elektronik för en kvarts miljon inopererat i huvudet. Den där elektroniken har fullständigt vänt upp och ner på mitt liv – på ett alldeles fantastiskt sätt. Så fantastiskt att jag skulle kunna skriva en mindre roman, med enbart superlativer. En sådan roman skulle dock, antagligen, bli lite väl långrandig och istället tänkte jag försöka vara lite mer konkret.

Sjutton dagar senare – för exakt 181 dagar sedan, således – blev jag inkopplad, som det kallas. Den dagen – den 21:a september, 2017 – skulle komma att förändra mitt liv för all framtid. På ett sådant radikalt sätt som jag egentligen inte ens i mina vildaste fantasier trodde var möjligt.

Tid kan ibland upplevas på helt olika sätt. Jag minns tydligt när jag hade gått och väntat ett halvår på kallelsen till operationen – som aldrig ville dyka upp – och det kändes som en hel evighet. Plus moms. Nu när jag sitter och skriver detta, så är det alltså på dagen sex månader sedan jag kopplades in. Det är så jag får nypa mig i armen, samtidigt som man undrar var den tiden tog vägen. Sex månader. Det känns som det var förra veckan jag var på inkoppling.

Jag kan redan nu fastslå att min ”ljudresa” ännu inte är avslutad, inte på långa vägar. Det händer fortfarande att jag hör helt nya, i brist på bättre ord, ljud. Mer om det lite senare. Men, vad som alltså hänt under de här sex månaderna är så fullständigt fantastiskt, att jag inte riktigt kan sätta det hela på pränt. Man skulle kunna säga att jag fått en ny livsgnista. Livet 2.0, skulle man kunna säga. För en oinsatt förstår jag att det här kan verka helt stolligt. ”De har implanterat elektronik för en kvarts miljon i din skalle. Jaha?”. Ja, hur får man en normalhörande att förstå hur stort det här är, för mig? Jag vet inte ifall det går, men får göra ett försök, och det kommer troligen krävas en och annan metafor – och läsaren bör antagligen ha en ganska stor portion fantasi, för att det ska vara möjligt att greppa vad jag pratar om.

Om man följt med någorlunda i bloggen, har man nog också fått en hum om att jag behövt träna en del, för att uttrycka det väldigt milt. Vissa ljud, som inte CI:t ”begriper” – det har alltså mest bara uppträtt som något jättekonstigt syntetiskt ljud inne i skallen – har jag fått fråga en vän, eller kollega, ”vad är det jag hör?”. Efter några upprepningar har hjärnan ”lärt sig” (det här är väldigt svårt att förklara, som sagt) att koppla ihop det hela och således vet jag vad det är för något. Vissa andra ljud har klockrent trillat på plats på en gång. Något jag blev varse så sent som för ett par veckor sedan, när jag stod och väntade på en buss. Helt plötsligt hörde jag ett väldigt hackigt staccatoljud – mycket riktigt, jag hörde en hackspett! Inte nog med det, hjärnan ”begrep” ljudet omgående. Det här var så fantastiskt häftigt att jag nästan höll på att missa bussen som kom. ”Hackspett. Ok?”. Ja, nu var vi där igen. Jag kan inte minnas när jag hörde en hackspett senast, och det beror inte på att jag befunnit mig i en betongbunker – utan helt enkelt för att jag inte hört några hackspettar. Det här var verkligen vansinnigt häftigt, och jag själv såg antagligen ut som en veritabel fågelholk, bildligt talat, resten av dagen. Hackspett. Fy sjuttsingen vad häftigt! Ungefär där och då slog det mig att jag antagligen kommer få uppleva en hel symfoni av fågeläten ju närmare våren kommer, och det är något jag verkligen ser fram emot. ”Du menar att du vill bli uppväckt klockan halv fyra en lördagsmorgon av ett helt gäng kvittrande fågelskrällen?”. Ha, där har jag en stor fördel – jag sover inte med CI på mig, och kommer följaktligen inte störas det allra minsta! Det finns faktiskt fördelar med att vara hörselskadad, även om de förmodligen kan räknas på ena handens tumme.

Sedan jag skrev senast har jag även varit på några möten hos CI-pedagog, M.E., där min utveckling har diskuterats och jag har blivit grillad med hörselträning. Jag ”kuggar” fortfarande lite ord/meningar här och där, men på det stora hela fortsätter hörseln att utvecklas – och det är ju det viktigaste av allt. M.E. är antagligen en sån där person som besitter hur mycket tålamod som helst – ifall jag varit pedagog så hade jag antagligen kastat ut patienterna och bett dem höra av sig (no pun intended) när de fått fason på sin hörsel. Det är tur att jag är ingenjör, och inte pedagog, således. M.E. är hur som helst en riktigt bra pedagog och min stora idol.

Men, så här har det hållit på mer eller mindre hela tiden. Dagarna kommer och går, och allt som oftast poppar det upp nya ljud, som man ibland får brottas lite med innan de trillar på plats. Helt fantastiskt, även om jag märker att jag fortfarande har en del invanda ”rutiner” att avvänja mig vid. Som för ett par veckor sedan, när jag på jobbet skulle kontakta en projektledare som jag träffar ganska ofta. Min vana trogen halade jag upp telefonen ur byxfickan och satte igång att skriva ett sms. När jag skrivit ungefär halva meddelandet kom jag på mig själv, och tänkte ”vad fasen sysslar jag med? Ring honom!”. Sagt och gjort, jag raderade sms:et och ringde upp vederbörande istället. Samtalet gick, mer eller mindre, som på räls. Jag hade egentligen inte väntat mig annat heller, men det är typiskt såna där saker som jag behöver vänja mig av vid. Mindre sms och mer samtal således. Turligt nog tycker jag det är hemskt kul att prata i telefon, något en av mina bättre vänner har fått uppleva en och annan gång. Senast förra veckan, då jag skulle ringa honom för att träna lite. Ett par timmar senare insåg vi båda att det hela hade avlöpt som en dans, det hade endast blivit ett par ”god dag, yxskaft” under de två timmarna. Helt fantastiskt, som sagt!

För några veckor sedan träffade jag kirurgen, för att helt enkelt följa upp hur saker och ting gått. Han tittade på ärret och det blev dessutom en del samtal. En av hans frågor var ifall jag har någon form av känningar/biverkningar fortfarande. Det har jag, i princip, inte längre. Smaklökarna kan någon gång spela mig ett litet spratt, men det känns som att det blir mer och mer sällan det inträffar. Däremot hade jag någon vecka tidigare upptäckt en riktigt rolig feature, som jag också berättade för honom. Den består i av att ifall jag petar mig i örat med ett finger, så får jag metallsmak i munnen. Metallsmaken försvinner omgående så fort jag tar ut fingret igen. Behöver jag tala om att han såg ut som han precis sett ett UFO för första gången i sitt liv? Tänkte väl det. Han kunde inte riktigt förklara det hela, men troligast är att någon känselnerv och en smaknerv hamnat lite för nära varandra, och att signalerna på något märkligt sätt överförs dem sinsemellan. Han trodde dock att detta borde försvinna med tiden, och jag märker själv av att det minskat en hel del sedan jag upptäckte fenomenet. Kul feature, som sagt. Ett riktigt partytrick, som dock enbart jag själv har något nöje av.

I måndags var jag hos hörselingenjören/audionomen för sexmånaderskontroll. A.S. var dock sjuk, så jag fick hålla till godo med B.J., som jag träffat förut. Det blev en hel del samtal om hur saker och ting går, B.J. gjorde lite justeringar i processorn och sedan var det dags för hörseltest.

Normalhörande tror jag inte kommer i kontakt med hörseltester så vansinnigt ofta, så jag tänkte försöka förklara ovanstående bild litegrann. För att tydliggöra saker och ting har jag ritat in lite extra grejer, som också kommer förklaras. Den övre linjen, som har massa x i sig är alltså hörseltest med CI inkopplat. Det rosamarkerade området (0-20dB) motsvarar ungefär den region en människa med fullt friska öron ligger i. 0dB är alltså ”knäpptyst” och 20dB är ”fruktansvärt lågt ljud”, ungefär. Även om man inte är speciellt insatt i det hela så tror jag man inser att mitt hörseltest var riktigt bra, som hamnade precis utanför ”normal hörsel”. Jag höll själv faktiskt på att få en chock, för jag trodde inte resultatet skulle bli fullt så här bra. Otroligt!

Det är problem med webbhotellet för tillfället, och jag kan just nu inte ladda upp bilden. Den kommer upp så fort som möjligt!

Det gröna området motsvarar ungefär nivåerna på normal samtalston. Man brukar säga att det ligger i regionen kring 60-70dB, ungefär. För att tydliggöra skillnader så har jag ritat in min senaste hörselmätning, före operation. Det är den rosa linjen, som alltså är mätt utan hörapparat (tyvärr har jag inte tillgång till mätning gjord med hörapparat), och man får kanske en hum om hur fruktansvärt dålig hörsel jag faktiskt hade. Eller, har rättare sagt, för hörselkurvan på mitt högra öra – som inte har implantat – är ungefär likadan. Väldigt förenklat kan det hela alltså förklaras med att om jag före operation, utan hörapparat, stod ungefär en meter från en människa, så kunde jag alltså i princip inte ens uppfatta alls att människan överhuvudtaget pratade. Man kan ju undra varför jag till slut insåg att implantat var vägen att gå.

Sex månader har förflutit sedan inkoppling. Det har hittills varit en helt fantastisk resa, som jag med glädje och spänning ser fram emot att fortsätta.

Det hela kan sammanfattas med att jag lånar mitt lärosätes – Chalmers – valspråk och motto: Avancez!

Ninetyone days and rock’n rollin’

Idag är det tre månader sedan jag ramlade ur garderoberna och blev en Ciborg fullt ut. I ett normalt hamsterhjulsliv brukar det inte hända så vansinnigt mycket grejer under tre månader. Veckorna avlöser varandra i ett, ungefär.

Det har förvisso varit ganska snarlikt hos mig själv också. Med ett undantag. Cochleaimplantat. CI. ”Cipp”. Kärt barn har många namn, och kärt är det definitivt. Så kärt att jag ibland får svårt att sätta ord på det. Jag skulle kunna sitta här och fylla en helsida med enbart superlativer, men då skulle folk antagligen tro att jag är mut…sponsrad av tillverkaren. Det är jag inte. Sponsrad alltså. Men, det är lik väl svårt att låta bli superlativerna. Innan den här texten fortsätter, kom ihåg främst en sak: det här är mina erfarenheter och mina intryck. Någon annan som befinner sig i exakt samma sits som jag själv har kanske inte alls upplevt samma resultat som jag. Eller har upplevt ännu bättre resultat. Utvecklingskurvan efter inkoppling är högst individuell och det finns inga rätt eller fel – och framförallt ingen tävling mot någon annan. Glasklart? Bra, då kan jag fortsätta.

Ibland kan jag nästan känna mig gråtfärdig, av lycka, hur det hela utvecklats för mitt vidkommande. För fyra månader sedan var det relativt vanligt att jag fick be en person upprepa sig titt som tätt, eftersom jag inte hörde. Att sitta i möten på jobbet var en riktig pina, men det var bara att ta fram det tjockaste pannbenet man hittade och försöka finna en lösning. Det gick sisådär, men på något magiskt under lyckades jag ändå få ihop ett relativt fungerande yrkesliv – och privatliv. Detta var för fyra månader sedan. Idag kan jag, i en lugn ljudmiljö, stå med ryggen vänd mot en människa och ändå höra det mesta personen säger. För fyra månader sedan, eller tio år för den delen, fanns inte detta i min begreppsbild. Alls. Att prata i telefon – mer än möjligen extremt korta samtal, som var av typen ”var är du?” ”på lagret” – var helt otänkbart. För ett par veckor sedan pratade jag i telefon med en av mina bättre vänner, som jag känt i tjugo år och aldrig någonsin pratat med i telefon. Vi pratade i ungefär en och en halv timme, och under denna tiden blev det ”god dag, yxskaft” 3-4 gånger. Behöver jag förklara den känslan? Tack, för den känslan kan jag inte beskriva med ord, men helt jäkla galet! sammanfattar det hela ganska väl.

Man utvecklas av utmaningar påstås det. Jag fick mail från en jobbkollega i Belgien för några veckor sedan, angående ett problemärende vi båda är inblandade i – och där hon undrade hur vi skulle komma vidare, för att lösa problemet. Vad jag gjorde? Bokade in ett Skypemöte förstås. Hon ringde upp på utsatt tid och problemet avhandlades under cirka en halvtimme – på engelska, eftersom hon är belgiska och mina kunskaper i flamländska är inte ens begränsade, de är non-existentiella. Trettiofem minuter senare var vi klara, och bortsett språkförbistring ett par gånger så förflöt mötet riktigt väl. Som grädde på moset hade jag självklart inte förvarnat henne innan om mina hörselproblem, och jag märkte under samtalet att det inte hade behövts heller. Lite spännande måste det ju vara, väl? Coolt är ett helt förfärligt torftigt superlativ, men det var just vad det var – fy Hälsingland vad coolt det var!

Förmodligen är det lätt att förledas att jag numera hör lika bra som Stålmannen. Så är det förstås inte alls, rent tekniskt är jag hörselskadad och kommer alltid förbli. Däremot märker jag att hjärnan konstant fintrimmar sig, så på något vis känns det som att man hör lite, lite bättre allt eftersom tiden går. Träning krävs fortfarande och kommer så också göra ett bra tag framöver. Främst tränar jag genom att lyssna på ljudböcker, men jag har även börjat utmana mig lite med att lyssna på radio. Jag blir fortfarande, så här tre månader senare, lite förvånad när jag inser att jag faktiskt hör det mesta de pratar om där inne bland transistorerna i radion. Tränar gör jag också genom att, mer eller mindre, regelbundet besöka hörselpedagogen, ME, som är en hejare på att utmana mig genom att läsa knasiga böcker och skitsvåra (rent hörselmässigt) ord. Ibland blir jag lite frustrerad, men det är bara att bita ihop och fortsätta. ME påstår åtminstone det i alla fall, och då är det ju bara att lyda. Fantastisk människa, en sån där man önskar att man kände vederbörande även privat.

I morgon gör jag årets sista arbetsdag, och det ska bli fantastiskt skönt att vila upp sig ett litet tag. Det har, milt sagt, varit ett händelserikt och omtumlande år för mitt vidkommande – och det känns som att just den här julledigheten är lite extra välbehövlig. Det har varit både högt och lågt i år, men operationen och efterföljande inkoppling utklassar, i princip, rubbet. Jag fick vänta länge på operationstid, men det var det värt. Det var definitivt värt väntan!

Jag önskar en god jul och ett riktigt gott nytt 2018!

Mvh, TNI

Still going strong(er)

Idag har det förflutit två månader sedan min inkoppling och man kan lugnt säga att det hänt en hel del under tiden. Så mycket att det blir lite svårt med kronologin, men det spelar nog å andra sidan egentligen ingen roll.

Sedan förra inlägget har livet fortgått som vanligt, jag har arbetat, jag har varit hos hörselingenjör, A.S. för att göra inställningar, och jag har även gjort några besök hos hörselpedagogen, M.E. – där det fortsatt med utmanande och nyttig träning. De senaste två gångerna har jag fått göra någonting som kallas för speech tracking – det hela går till på det viset att M.E. läser ur en slumpvist vald bok, och där jag ska upprepa vad som nyss lästs upp. Den här övningen pågår fem minuter, och när tiden är klar så räknar man fram hur många ord per minut man klarat av. Det finns inget absolutvärde på skalan, då det beror på hur snabbt personen läser och så vidare – men jag fick hur som helst cirka 46 ord per minut vid första tillfället. Som ingenjör är jag inte helt förtjust när det inte finns några relativa absolutvärden man kan jämföra sig med, men jag fick i alla fall reda på att när man passerar 50 ord/minut så är det dags att byta till svårare bok – helt enkelt höja ribban ett hack.

Förra veckan var jag hos hörselingenjör, A.S., där jag fick göra ett hörseltest – för att se vart det hela landat, så att säga. Resultatet var, i min värld, rejält över förväntan. Ta en titt på nedanstående bild (klicka på den för att göra den större).

audiogram20171113

 

 

 

 

 

 

 

 

Audiogram, 2017-11-13

Den blå linjen representerar mitt vänsteröra, alltså implantatörat. Vad man här kan se är att jag i genomsnitt ligger runt 25dB i hörtröskel. Ett friskt öra ligger i regionen 0-20dB för alla uppmätta frekvensere – så lite tillyxat kan man alltså säga att jag numera har en lättare hörselskada på vänsterörat. Det röda har jag själv fyllt i, och det representerar alltså det högra örat. Värt att nämna kan vara att hörseln på vänsterörat var ganska snarlik den högra sidan före operation, och man inser ganska snabbt att det skett en rejäl förbättring med CI. ”Rejält” var nästan en underdrift; det är en helt fantastisk förbättring! Procentvärdena längst ner i audiogrammet är resultat från olika taltester, där det övre är det standardiserade gubbjäveln (jag går igenom det i det här inlägget). Testet går till på det viset att en (monoton) mansröst läser upp helt slumpvisa enstaviga ord, och man ska upprepa ordet man hörde. Det kan till exempel låta så här: ”Nu hör ni bil”, varpå jag svarar ”bil”, och så vidare. Orden är helt slumpvisa och det finns inget som helst sammanhang i det hela, varför detta kan vara ganska svårt emellanåt. Hur som helst, i jämförelse med före operation hade jag i runda slängar 16% talförståelse – med båda hörapparater inkopplade och en ljudnivå på 75dB. Med enbart CI hade jag, som bilden visar, 50% i hörförståelse. Om man är normalhörande så räknas 50% som ”dåligt”, och det klassas som en rejäl hörselskada. Men, jag kan inte jämföra mig med normalhörande, utan använder förstås mina tidigare egna mätningar, och ur skenet av dessa så är det verkligen helt fantastiskt bra. Detta var sista mötet med A.S. på ett tag, nästa möte sker när jag varit inkopplad sex månader.

För att fortsätta träningen så har jag även börjat lyssna på ljudböcker. Riktigt utmanande, men väldigt bra, träning eftersom man inte kan läsa på läppar/kroppsspråk. Att jag sedan råkar vara en bokmal av rang gör nog egentligen inte saken sämre, jag har alltid gillat att läsa – men av förklarliga skäl har jag aldrig ens provat ljudböcker tidigare. Jag ska inte påstå att det går som en dans – men näst intill, det har hittills gått vansinnigt bra. Flera gånger har jag nästan behövt nypa mig i armen, eftersom det känns så surrealistiskt. För två månader sedan hörde jag ”ingenting”, och nu sitter jag och lyssnar på ljudböcker som den mest triviala sak i världen. Episkt!

Förra veckan hade jag en av mina allra bästa vänner, L, på besök, för lite babblande och allmän socialisering. Henne har jag inte träffat sedan inkopplingen, i princip, så hon hade inte riktig koll på hur det hela utvecklats. När jag stod och fixade lite tilltugg i köket så slutade hon helt plötsligt prata. Jag vände mig mot henne och bad henne fortsätta. Vilket hon också gjorde, men slutade så fort jag vände bort huvudet för att fortsätta med tilltugget. Då kläcker hon ur sig ”men, du måste ju titta på mig när jag pratar!”. När jag svarade ”nej, det måste jag inte alls det. Jag hör ju vad du säger.”, så bröt hon mer eller mindre ihop. Av chock, och glädje – det var nog faktiskt det roligaste jag varit med om på riktigt länge. Hon såg verkligen helt förstörd ut, haha. Episkt!

Då det var EU-toppmöte här i stan förra veckan så jobbade, mer eller mindre, hela min avdelning hemifrån i fredags. På fredagar har vi avdelningsmöte, där allehanda spörsmål och nyheter avhandlas. Men, på grund av EU-mötet så körde vi avdelningsmötet via Skype istället. Jag hade förvarnat min chef om att det här kan gå hur som helst för min del, och att han gärna får ha det i åtanke vid mötet. Sagt och gjort, vid mötets början så ringde jag in, via Skype, och vi satte igång. Det var runt femton personer som deltog, och mötet varade ungefär en timma. Det var inte särskilt många meningar jag missade under den timman. Läs föregående mening en gång till. Det var inte särskilt många meningar jag missade under den timman. Ordet ”haksläpp” känns torftigt i sammanhanget, men det var precis vad jag hade. Haksläpp. Här hade jag gått och oroat mig för mötet och så visar det sig att farhågorna varit helt i onödan. Episkt! Visst, jag missade något ord/mening här och var, men eftersom chefen även körde en powerpoint-presentation, så lyckades jag utan problem få ihop kontexten i alla fall. Episkt, var ordet.

Men, alltså. Femtio procent. 50%! Om någon bloggläsare råkar befinna sig i funderingar kring att skaffa CI har jag bara en sak att säga – do it!

Uptime 30 days, and counting

Sjuhundratjugo. Så många timmar går det på en månad, och så länge har jag idag varit online – petimetern påstår nog ”inkopplad”, men jag tycker online låter coolare. Så det så.

Vad har hänt under den här tiden? Ja, det korta svaret är att det hänt en hel del. Främst på hörselfronten, förstås. En vecka efter inkoppling kunde jag hänga med någorlunda bra i Pippi Långstrump. En månad efter inkoppling, och jag hänger med relativt bra, vem som än pratar. Har varit utomlands, på jobb, senaste två veckorna och jag har fått frågor om ”hur fungerar det med språket?”. Det enkla svaret är att det fungerar precis som vilket språk som helst. Hur det här fungerar vet jag inte riktigt, men jag skulle tro att så fort hjärnan knäckt koden för tal, spelar språket ingen större roll. Engelska eller svenska går, i princip, lika bra båda två.

Ovanstående kan låta en smula torrt och lite drygt, men det är inte min avsikt. Vad som alltså hänt är någonting helt fantastiskt, som jag inte riktigt lyckas pränta ner i ord.

På flyget hem tidigare i veckan så hörde jag ”till och från” när värdinnan pratade i högtalarsystemet, innan flight. Helt plötsligt spricker molntäcket upp, bildligt, och jag hör klockrent ”…and please, shut off your electronic devices during taxi, take off and landing…”. Vad fasen? Alltså, VA? Dagen efter tog jag bilen till jobbet, och som vanligt fastnar man i bilköer på hemresan. För ovanlighetens skull vevar jag igång radion, P4 Göteborg för att vara exakt – och nästan det första jag hör är ett kristallklart: ”…på E6 i Södergående riktning, vid Kålleredsmotet, har en lastbil fått stopp och står still i bussfilen…”. WTF?

”Jaha?”, tänker du antagligen. Välkommen till En Annan Del Av Världen, kontrar jag med. Saken är alltså den att jag kan inte ens minnas när jag faktiskt hörde någonting alls på radio senast! Mellan tummen och pekfingret skulle jag tro att det handlar om tidigt 90-tal. Vad som sprakat ut i högtalarsystemet på flygplan vet jag inte om jag hört någon gång alls i mitt liv. Förstår du bättre nu? De här två händelserna var så stort att jag satt där med tappad haka. Deluxe, till och med. Det här är verkligen helt galet.

Det är helt MAGISKT!

Men, jag vill poängtera att det är långt ifrån ”perfekt hörsel”. Det blir fortfarande lite ”god dag yxskaft” emellanåt – även om det är betydligt mer sällan numera. En händelse tidigare i veckan blev dock riktigt rolig. Jag och tre jobbkollegor var på väg för att äta lunch. På ditvägen kläcker en ur sig; ”Vet du, TNI, jag har märkt att du hör betydligt bättre nu efter operationen.”. Just då hörde jag naturligtvis inte alls vad han sa och kontrade med ”Va?”, varpå en av tjejerna brister ut i ett gapskratt – tätt följd av oss tre andra. Helt omedvetet blev det här ett helt vansinnigt roligt skämt, och jag kan fortfarande skratta åt det hela!

Jag har, hittills, provat att prata i telefon en gång. Det gick sådär, men jämfört med tidigare så fungerade det relativt bra. Det finns misstankar från mitt håll, att även det kräver en del träning innan det fungerar som det ska. Jag får helt enkelt se till att börja utföra lite telefonterror till folk jag känner väl, och vet hur de låter.

I mitten av nästa vecka ska jag till hörselingenjören, för ”steg 4”. Det avslutande inkopplingssteget, skulle man kunna säga. Det kommer antagligen göras lite finjusteringar och liknande – sedan kommer jag inte träffa henne förrän om ett halvår, tror jag det är. Hörselpedagogen, ME, kommer jag också träffa i mitten på nästa vecka – och fler gånger därtill, tror och hoppas jag. Senast körde hon ett par knepiga läsövningar, som var riktigt knepiga, men jag tycker själv att det gick relativt bra. De är av typen nonsens-meningar, som till stor del fokuserar på stavelser och liknande som ofta kan vara knepiga att höra ifall man har nedsatt hörsel. Tj-ljud, sche-ljud och liknande, som kan ställa till lite rabalder i hörselcentrat. Men, väldigt nyttig träning, och det är förstås det som också är syftet.

Nog om det, idag firar jag som sagt en månad som inkopplad, och det ska jag göra på allra bästa sätt; nämligen genom att avnjuta ett belgiskt trappistöl. Inga moules frites ikväll, dock. God lördag!

En vecka efter inkoppling

Hur sammanfattar man enklast en vecka som gått i abstrakthetens tecken – utan att skriva en roman i tre delar? Säg det, den som vet, men jag ska göra ett försök.

Jag har under veckans gång fått flertalet frågor över hur det går. Jättekul med folk som bryr sig, och faktiskt undrar hur det hela utvecklas. Svaret är att det utvecklas hela tiden, men jag skulle ljuga ifall jag påstod att ”allting är klart”, för det är det verkligen inte. Långt ifrån. Den som läst det förra inlägget minns kanske att jag nämnde både Pippi Långstrump och Hasse&Tage. Dessa har körts ganska mycket här hemma, även under veckan som gått. Anledningen är som jag skrivit om förut; att jag minns dialogerna relativt väl, och det tror jag är bra, för då har man en slags referens. Även hur själva dialogen går, men även hur rösterna låter.

Under veckan som gått har jag sett hela serien med Pippi Långstrump. Det var faktiskt riktigt kul att beta av gamla barndomsminnen, men serien är också bra i bemärkelsen att dialogerna är relativt tydliga mest hela tiden. Dessutom är tempot på talet ganska långsamt, vilket gör det enklare att hänga med i svängarna. ”Hur låter det då?”. Ja, hur förklarar man det på ett lättbegripligt sätt? Man är verkligen inne och snuddar på absurditeter när man ska förklara det här, men jag ska åtminstone försöka.

Enkelt förklarat kan man säga att min hjärna minns hur skådespelarnas röster låter, men det _låter_ ändå inte som deras röster. Hängde ni med? Bra, för det gjorde inte jag heller… DVD:erna har undertexter, och detta underlättar rejält. Skulle jag stänga av undertexterna så skulle jag antagligen tappa bort mig ganska omgående. Vad det hela handlar om är att jag läser texterna, läser på läpparna/kroppsspråket och samtidigt lyssnar på ljuden i CI:t. Ungefär. På något särdeles märkligt sätt hänger faktiskt hjärnan med ganska bra i svängarna, och lyckas flera gånger faktiskt att interpolera ihop den här informationen till något som skulle kunna kallas för hörselintryck. Nämnde jag att det här är ganska abstrakta grejer? Det har varit ungefär liknande erfarenheter med Hasse&Tage. Jämför jag med i fredags förra veckan, då hjärnan precis nätt och jämnt snappade upp ”indanae Ramon Indmn!” (lindansare Raymond Lindeman), så har det tagit många kliv framåt; för nu hör jag (ja, i någon slags märklig bemärkelse – jag hör inte på samma sätt som man gör med sin vanliga hörsel) stora delar av den sketchen. Mycket tack vare att jag minns dialogen förstås, men det känns ändå som det verkligen har tagit stora kliv framåt. Men, givetvis har jag väldigt många stora kliv kvar innan jag vågar anse att ”nu hör jag [bra]”, för dit är det en ganska bra bit kvar.

Det har varit lite tunnsått med socialt umgänge den här veckan, hittills, så CI har ännu inte fått testa riktiga förhållanden. Men, det kommer bli ändring på det redan idag, då en lunch med flickvännen står på schemat. Det är så spännande att man kan göra i byxorna! Och framför allt, hur tusan kommer hennes röst låta? Som en kväkande groda, som en hemskt berusad Darth Vader, eller som en digital flodhäst på helium? Det återstår att se.

Igår kväll skickade en tjejkompis en ljudfil till mig, av ren nyfikenhet hur jag skulle knäcka den nöten, antar jag. Svaret var – vansinnigt förvånande – att jag hörde (förlåt, ”hörde”, menar jag) första meningen, av tre, omgående. Efter ett par gånger på repeat så knäckte jag mening nummer två också, men den tredje gick jag bet på. I min värld är det här riktigt stort; för en månad sen hade jag antagligen inte hört mer än något enstaka ord, hur många gånger jag än hade spelat upp filen. Som sagt, det går framåt!

På måndag är det tänkt att jag ska börja jobba igen. Jag har redan börjat gruva mig lite grann för det hela, eftersom jag inser att det kommer bli en tuff tid framöver. Rent mentalt alltså. Men, skam den som ger sig – det finns, förhoppningsvis, ett ljus i slutet på den här tunneln också. Det är i alla fall så jag tänker, och jag känner mig lite lugnare till mods så länge jag fokuserar på den tanken. Innan operationen drog jag även upp det här för mina arbetskollegor, att de inte kan förvänta sig någon slags Stålmannen-hörsel den första tiden, eftersom hjärnan måste lära sig höra på nytt. Jag tror, och hoppas, att de har överseende med det också. Det ska, i vilket fall, bli skönt att komma tillbaka till jobbet igen. Jag ser faktiskt fram emot automatkaffet – då kan man nästan tänka sig hur ”kul” jag har av att gå här hemma.

Tre dagar efter inkoppling

Idag, söndag, är det tre dagar sedan jag kopplades in för första gången, och jag tänkte försöka mig på att sammanfatta litegrann hur det hittills varit – och är.

I fredags var jag återigen på SU. Upplägget var detsamma som i torsdags; jag träffade alltså först hörselingenjör, AS, i ett par timmar, där vi gjorde lite allmänna justeringar. Jag tog också upp att jag batteriet tog slut helt plötsligt på torsdagskvällen, utan någon som helst förvarning, så hon petade in en varningsfunktion i programmet. Jag har hittills inte kört slut på ett batteri helt och hållet, så jag vet inte hur det ter sig, men det ska vara någon form av ett varningspip som träder i kraft ungefär en kvart innan batteriet tar slut. Jag har dylik funktion på hörapparaterna. Fel, hörapparaten, den andra används ju inte längre, av förklarliga skäl. Hur som helst, där blir jag varnad med ett pipande när det är cirka 30 minuter kvar av batteriet. Sedan får jag ett nytt pip när det är ungefär 5 minuter kvar. En mycket bra funktion, framför allt när man sitter i ett möte, så man blir förvarnad om att det är dags för batteribyte.

Efter mötet med AS var det dags att träffa specialpedagog ME igen. Hon frågade hur det hittills känns, och mitt svar var ganska kort och konkret ”abstrakt”. Det förstod hon mycket väl, och även jag har ju börjat förstå hur mycket träning som faktiskt kommer krävas innan det här fungerar som tänkt. Sedan var det dags för träning, och vi fortsatte på torsdagens tema; alltså kortleken. Den här gången rabblade hon dock upp hela färgerna, från ett (ess) till kung således. Detta för att hjärnan först skulle lära sig hur det låter. Hon rabblade upp alla korten plus de två jokrarna, totalt 54 kort alltså. Av dessa 54 missade jag tre kungar och en joker. ”Kung” ska visst vara ett svårt ord, svårare än ”fem” (som jag hade problem med i torsdags, se tidigare blogginlägg). Jokern missade jag av den enkla anledningen att hon inte hade lärt mig hur joker låter, så där gick hjärnan bet helt. När joker nummer två dök upp så hade jag rätt. Utöver dessa fyra fel så hade jag cirka 5 stycken ”tveksam” på. Jag hade hört färgen omgående, men fått gissa ett par gånger innan jag hörde korrekt valör. Räknar jag även dessa som ”fel” så klarade jag alltså ungefär 45 kort av 54, och det måste jag anse mig vara nöjd med.

Det intressanta i sammanhanget är att jag fortfarande inte hörde när hon till exempel sa ”ruter dam”, men hjärnan lyckas ändå mixtra ihop det här till just ”ruter dam”. Jag känner att det här inte går förklara, för det är verkligen så hemskt abstrakt. En av mina bättre vänner  hade läst torsdagens blogginlägg och hans kommentar var: ”Jag förstår vad du skriver, men det går ändå inte riktigt begripa.”. Och jag blev omgående medveten om att jag själv hade känt exakt likadant, innan inkoppling, när jag hört andra CI-bärare försöka beskriva hur de upplevt ljud i början.

Efter ungefär en timme hos ME så var det dags att åka hem. Jag satte batteriet på laddning medan jag fixade lite lunch, innan det var dags för träning igen. Precis som i torsdags så gick jag hemma och pratade för mig själv. Det blev mest bara massa nonsens-prat, mitt syfte var främst att träna hjärnan. Jag kunde till exempel gå omkring och säga ”idag är det fredag den tjugoandra september”, och liknande. Efter en stund tänkte jag försöka mig på lite hårdträning, så jag letade upp Hasse (Alfredsson) och Tage (Danielsson) på Spotify. De två hade på 60- och 70-talet shower på Berns i Stockholm, och dessa har blivit inspelade. Flera av de här showerna har jag lyssnat väldigt många gånger på, så jag vet väldigt väl hur dialogerna går. En av sketcherna handlar om ”lindansare Raymond Lindeman”, och just när Tage säger ”…vi har kallat hit lindansare Raymond Lindeman”, så ”hörde” jag först ingenting. Det påminde litegrann om torsdagens ”fågelkvitter”. Men, jag körde det här introt på repeat flera gånger, och till slut greppade hjärnan det hela som, ungefär, ”indanae Ramon Indemn!”. Wow! Jag fortsatte att lyssna på hela sketchen, och hjärnan lyckades snappa upp ett och annat ord lite här och var. Men, jag skulle ljuga ifall jag påstod att jag hörde (i ordets rätta bemärkelse) hela sketchen; för det gjorde jag verkligen inte. Inte ens i närheten. Men, poängen är  att jag själv kände att ”nu är någonting på gång”. Fascinerande, minst sagt!

Efter ett par timmars träning här hemma så var min hjärna helt mosig, och jag fick stänga av för att låta den vila.

Igår, lördag, kom min pappa förbi ett par timmar på fika, och jag hade på CI stora delar av tiden. Hörapparaten också, förstås, för då kunde jag ju höra vad han sa, samtidigt som CI:t fick hörselträning. Även han tycker det här är hemskt fascinerande, och fullkomligt obegripligt. Jag förstår honom, verkligen!

Efter att han hade åkt hem, så besökte jag ett par väldigt goda vänner igår kväll. Med var deras barn, förstås, samt ett annat par. Jag tog beslutet att ta med mig CI, under förevändningen att jag kommer stänga av det så fort jag upplever det som jobbigt. De ville köra kortlekstestet med mig, vilket jag såklart ställde upp på. Bra träning för mig, och ren och skär fascination för dem. På en hel kortlek, utan jokrar, så hade jag ungefär 3-5 fel (jag minns inte exakta antalet); och det var återigen kungarna, och någon enstaka sjua, som hade ställt till med besvär. I övrigt gick det nästan som rinnande vatten.

Jag upptäckte också att när kvinnorna skrattade så lät det (ungefär, det går verkligen inte förklara ljudupplevelsen exakt) som kväkande grodor, fast ett syntetiskt kväkande. Första gången en av dem skrattade så började jag själv skratta, eftersom det lät så fruktansvärt roligt. Tacksamt att man är lättroad som få i alla fall! Intressant nog orkade jag med att ha på mig CI hela kvällen, även om jag egentligen inte hörde ett dyft (med CI) så kändes det som bra träning. Nu verkar hjärnan lärt sig skilja på när en man eller en kvinna pratar, för ”signaturen” låter lite annorlunda. Om två kvinnor (eller två män) satt och pratade, så kunde jag dock inte särskilja dessa åt. Jag hörde ”manlig röst”, men inte mer än så. Det här är någonting som också, tydligen, kommer släppa framöver. Jag har vetat om det här sedan tidigare, så det kom inte som någon chock för min del.

Idag, söndag, går jag återigen här hemma och pratar för mig själv. Jag har fått låna hem TV-serien med Pippi Långstrump, eftersom jag, förmodligen som alla andra, sett serien ”tusentals” gånger som barn. Bra träning, tänker jag, eftersom man någonstans djupt inne i minnet förmodligen minns dialogerna ganska väl. Då har man en minnesreferens, och det tror jag är viktigt i jakten på att lära sig höra – och framförallt; förstå vad som sägs.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag fortfarande inte hör tal, men på något sätt så har i alla fall hjärnan börjat snappa upp ett och annat. Jag märker ganska rejäl skillnad mot i torsdags, då det mestadels bara var massa kvittrande fåglar och ”blippanden”. Men, jag inser också att det kommer krävas ordentligt med träning för min del innan CI kan stå på egna ben, så att säga. Verkligen ordentliga mängder med träning. Det här kommer förmodligen bli väldigt jobbigt, och energikrävande, gissar jag. Men, säg den färdighet som inte kräver någon som helst träning. Sådana finns inte.

Ciborg is online!

tni:~$ apt-get –force-yes –host-architecture HumanBrain install CIborg-extension
Reading package lists… Done
Building dependency tree
Reading state information… Done
The following NEW packages will be installed:
CIborg-extension
0 upgraded, 1 newly installed, 0 to remove and 0 not upgraded.
Need to get 242 kB of archives.
After this operation, 101 Mega-neurons of additional brain space will be used.
Get:1 ftp://advancedbionics.com/pub/tactical_neural_implant/NaidaQ70/unstable/universe_CI-borg-extension_HumanBrain 0.2.42-1.1 [242 kB]
Fetched 242 kB in 0s (101 GB/s)
Selecting previously unselected package CIborg-extension.
(Reading brain database … 100,000,000,000 neurons currently installed.)
Preparing to unpack …/CIborg-extension_0.2.42-1.1_HumanBrain.deb …
Unpacking CIborg-extension (0.2.42-1.1) …
Setting up CIborg-extension (0.2.42-1.1) …
tni:~$

Idag var det dagen med stort D; dagen då jag skulle kopplas in. Av outgrundlig anledning sov jag helt absurt illa inatt. Förmodligen på grund av förväntan och lite nervositet. Men jag sov som ett litet barn natten före operationen. Hur märkligt som helst, verkligen, men det var ju bara att gilla läget. Lyckades nog skramla ihop åtminstone fyra timmars sömn inatt, och det är ju mycket mer än ingenting alls.

Nå, plats för dagens göromål var förstås SU, dit jag anlände vid 08:45 – en kvart före utsatt tid. Med till mötet hade jag tvingat med två av mina bättre vänner – tack för stödet, L och M! – som mentalt stöd. Fast de påstod själva att de följde med helt frivilligt, eftersom de var lika nyfikna som jag på hur det hela skulle bli.

Jag registrerade mig i sedvanlig ordning och blev ombedd att sätta mig i väntrum D. Sagt och gjort, och vid niosnåret kom en kvinna till väntrummet och ropade upp mitt namn. Det visade sig vara min hörselingenjör, AS, och vi följde med till hennes kontor. AS gav mig lite allmän information om saker och ting, innan det var dags.

Dags att gå online. Jag var ett tag helt säker på att jag skulle kissa i byxorna. Inte av nervositet; men av en uppspelt nyfikenhet. Tankar som ”nu jäklar!” och ”fy ämlarns vad spännande!” passerade mina synapser i ett rasande tempo.

AS berättade att hon i början kommer köra test-toner, där volymen stegvis ökar. På en skala från ”hörs ingenting” till ”för starkt!” så skulle jag säga till när jag uppnådde ”starkt”. Test-tonerna som hördes påminde litegrann om något utflippat ljud från en synthesizer, i brist på bättre ord. Hon körde fem, tror jag det var, olika test-toner i olika frekvenser. Detta upprepades två gånger innan hon var nöjd. Sedan var det dags. Dags att blanda in processorns mikrofon i matchen. Hur skulle det här bli?

Svaret är; det går inte beskriva. Alls. Ljudet jag hörde var så surrealistiskt abstrakt och udda, och påminde egentligen inte om någonting jag hört någonsin i hela mitt liv. AS började picka med fingrarna i bordskivan och om jag ens ska göra ett försök till att förklara hur det lät, så skulle jag vilja säga att det lät som man klinkar på ett piano, men ”tonen” hade ingen som helst efterklang (inget ”eko” alltså). Först tänkte jag ”vad sjutton är det här?” i mitt stilla sinne, innan jag började skratta. Skratta för att det just där och då kändes helt absurt att min hjärna ska lyckas extrahera det där ”plinkandet” till att faktiskt låta som ett knackande finger. AS fortsatte att picka med fingret i bordsskivan, och började prata litegrann. Återigen brast jag ut i skratt, för hennes röst lät inte som någon röst. Den lät som, jag vet inte vad. För att, återigen, försöka beskriva så skulle jag nog vilja säga att det lät litegrann som en kvittrande fågel kombinerat med en sådan där flöjt vars toner man ändrar genom att dra en stång inåt eller utåt (ni som vet vilken typ av flöjt jag menar, säg gärna till). Talet lät alltså litegrann som en fågel som pratar, kombinerat med ett ”huuuuiiitt”-ljud. Som sagt; absurt svårt att förklara i text. Måste upplevas! Efter nästan två timmars manglande hos AS, där jag även fick lite allmän information om min processor, hur man byter batterier och liknande, så var det dags för en bensträckare och lite frisk luft innan besök hos specialpedagog, ME.

ME har jag träffat tidigare, och sånt underlättar ganska mycket i sådana här situationer. En riktigt varm och bra människa som jag känner stort förtroende för. Vi satt och pratade om lite ditten och datten, hon frågade mig bland annat hur jag mått efter operationen och liknande. Faktum är ju att jag har mått helt oförskämt bra mest hela tiden, så där hade jag ingenting alls att anmärka. Mitt CI var påkopplat hela tiden, och helt plötsligt tar ME fram en kortlek och säger ”nu ska jag läsa upp kortfärgerna och du ska upprepa dessa”. För att ”lära” CI (eller, rättare sagt, hjärnan) ”hur det låter” så fick jag först lyssna med båda öronen medan hon läste upp. Därefter fick jag koppla ur hörapparaten, så enbart CI var igång. I mitt stilla sinne tänkte jag ”hur i helskotta ska det här gå? Jag hör ju inte ens vad hon säger” (mer än att hennes röst hade samma fågelkvitterkaraktär, med inblandad ”stång-flöjt”). När hon läste upp första kortet, som jag tror var klöver, så hände något märkligt. Någonting extremt märkligt. Jag hörde nämligen inte alls att hon sa ”klöver”, men någonstans långt inne i skallen så kändes åtminstone satsmelodin, i brist på bättre ord, för ordet ”klöver” igen och jag upprepade vad hon sagt. På det här sättet rabblade hon igenom 10-15 kort, och jag svarade helt sonika ”hjärter”, ”ruter”, eller vad det nu var för färg på kortet. Jag fick givetvis inte titta på hennes ansikte, för att kunna utläsa ansiktsuttryck eller läpprörelser, heller. Jag hade noll fel.

Alltså. NOLL fel. Vad i hela hel…te? NOLL FEL!!! Alltså, det här är ju fasen helt omöjligt! Det går inte. Alls. Jag hörde ju inte att hon sa kortets färg, men ändå lyckades hjärnan mixtra ihop det här till användbar information.

DET HÄR ÄR HELT SJUKT! Jag satt och gapade som en fågelholk, allra minst.

Därefter plockade hon ut alla A-5 ur kortleken, där essen representerade ”ett”, och hon satte igång. ”Tre”. ”Tre”. ”Ett”. ”Ett”. Och så vidare. Jag missade ett enda kort, och det var en femma. Mer om det här strax.

Återigen satt jag som en fågelholk. Låter det konstigt? Betänk då det här; jag har mer eller mindre inte kunnat höra ord om jag inte samtidigt haft möjlighet till läppavläsning på säkert 15-20 år. Här sitter jag med frånvänt huvud och svarar ”tre” som simplaste saken i världen.

DET HÄR ÄR HELT SJUKT!

Nu skulle hon göra det riktigt knepigt för mig, och hon läste upp både färg och valör (fortfarande A-5 det handlade om) på kortet, och jag skulle upprepa. Jag missade tre av de fyra femmorna, men annars hade jag alla rätt.

Alltså, VAD I HELA %¤&!#? Det här går är ju omöjligt. Det här kan inte hända, men lik förbaskat hände det! Det här är nog, utan konkurrens, det överlägset mest abstrakta, och häftiga, jag varit med om. Jag saknar verkligen ord!

Efter manglingen hos ME var det dags för mig att åka hem. ”Träna så mycket du orkar, så ses vi i morgon”. Sagt och gjort, så fort jag kom innanför dörren så satte jag igång att tända/släcka lampor, spola på toaletten, sätta igång köksfläkten och gå och mumla lite för mig själv. Givetvis utan hörapparat på det andra örat, det här är CI-träning. Efter någon timma insåg jag att jag kunde höra min egna röst. Fel, jag hörde egentligen inte rösten, men ändå kunde jag höra vad jag precis hade sagt. Rösten lät som en blandning mellan en synthesizer och en robot med talsvårigheter. Men i alla fall, hjärnan snappade faktiskt upp vad som sades. Jag saknar verkligen ord. Men, jag inser att det kommer krävas enormt mycket träning, antagligen i flera veckor/månader, innan det fungerar smärtfritt. Detta är någonting som jag blivit inpräntad flera gånger under utredningens gång, så jag är väl medveten vad som väntar. Fel, jag är nog inte alls medveten om det, men jag förstår att det kommer krävas en hel del träning. Men, skam den som ger sig! Nu är min hjärna helt matt av trötthet, så resten av kvällen ska jag ägna mig åt att vila upp mig inför morgondagen. Som har snarlikt upplägg som idag.

Fy fanken vad det här är coolt!

 

TNI-20170921

 

 

 

 

 

 

 

 

Ciborg