Ettusen nittiosex

Det är det idag. Antal dagar sedan jag kopplades in. Tre år således. Jisses vad tiden rusat iväg. Men, har det hänt något nytt sedan senast? Nej, egentligen inte. Mer än att jag fortfarande är övertygad om att det här antagligen är bland de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Egentligen utan konkurrens, för det har verkligen varit – och är fortfarande – en helt fantastisk ljudresa. Jag vet att jag sagt det vid otaliga tillfällen tidigare, men det tål verkligen att upprepas. Att jag vid tvåårskontrollen hade tappat litegrann i taluppfattning är bortglömt sedan länge. Det är ingenting jag ens märker av i det vardagliga livet, eftersom skillnaden är ytterst marginell.

Jag är fullt medveten om att det varit högst sparsmakat med blogginlägg senaste åren – det beror inte på att jag tycker det är tråkigt, utan snarare för att det inte händer så värst mycket längre. Hörseln har på intet sätt utvecklats färdigt, men med facit i hand så skedde den absolut största utvecklingen de första sex månaderna, ungefär. Det händer fortfarande att jag hör ”nya” ljud, men det sker inte längre tillnärmelsevis så frekvent som det gjorde den första tiden. Vilket inte är det minsta konstigt heller, egentligen.

Att Ciborg fyller tre år idag ska givetvis firas. I år blir det dock utan gäster, främst för att det är mitt i veckan – och de tilltänkta gästerna hade en smula svårt att komma loss från vardagsbestyren. Det är ingenting som hindrar mig, naturligtvis, så det får bli en brakskiva i egen regi och det är inte det allra sämsta. Särskilt inte när man har ettusen nittiosex skäl att fira! 🙂

En smula försenad 2-årskontroll

Igår var jag inne på SU för en aningens försenad 2-årskontroll. Den skulle givetvis egentligen gått av stapeln redan i höstas, men eftersom det bara handlar om en kontroll så gör spelar det för min del inte riktigt lika stor roll. Det hela började med en liten allmän diskussion med hörselingenjör, AS, då jag senaste tiden upplevt en liten förändring i ljudet. Inte till det sämre, utan mest bara annorlunda. Det här är här man inser hur otroligt svårt det för mig kan vara att försöka berätta att ”så här upplever jag det hela” och att ingenjörerna sedan ska försöka lista ut vilka inställningar de ska ändra på. AS och hennes kollegor är otroligt duktiga och jag blir verkligen förvånad över hur bra de lyckas få till det.

Sedan var det dags för hörselkontroll. Det börjar alltid med de sedvanliga pipljuden, något som även normalhörande är bekanta med. Resultatet var bra, men det visade sig ha tappat litegrann i basområdet. Ingen vet varför, men AS trodde att jag av misstag kommit åt volymkontrollen (naturligtvis finns det en sådan, hey vi snackar 2000-talet här!) på processorn av misstag. Vi gjorde inget om-test, dock, ingenting jag direkt lider av heller. Sedan var det dags för farbror ”gubbjävel” (se flertalet tidigare inlägg angående detta) och det sedvanliga ”nu hör ni <enstavigt ord>”. Märkligt nog tyckte jag att det gick ganska uselt, det kändes som jag missade flertalet ord. När testet var färdigt visade det sig att jag hade 80%, som jämförelse hade jag 86% vid ettårskontrollen. Troligen berodde även detta på felaktig volymkontrollinställning på processorn. AS tyckte ändå att det var ett fantastiskt bra resultat, men mitt griniga jag tyckte att det var helt värdelöst. Jag hade snarare hoppats på 90%, en förbättring således. Det hela slutade med att jag bad AS att koppla bort möjligheterna till att ändra volymen, detta är ändå något jag aldrig använder. När jag tänker efter har jag nog bara prövat det vid ett par tillfällen, och sedan struntat helt i det hela. Min inställning är att ”världen består av mängder med ljud” och så är det bara. Jag är fullt medveten om att det finns en hel del Ciborg’s som konstant håller på och fipplar med volymkontrollerna – det respekterar jag fullt ut, men det är ingenting för mig. Min strategi är istället att tvinga, i brist på bättre ord, min hjärna att saker och ting för oväsen och så är det bara. Det finns nog inget rätt eller fel, det är helt individuellt. Hur som helst, numera fungerar inte min volymkontroll, och jag kommer antagligen aldrig sakna den heller. Men, det där med 80% irriterade mig en smula, jag får se till att göra ett nytt test efter sommaren. Så här kan jag inte ha det!

På grund av pågående pandemier och diverse attiraljer så blev mötet med pedagog, ME, idag istället. Precis som vid ettårskontrollen handlade det om någon form av kvartssamtal. Eller, utvecklingssamtal är nog mer korrekt. För utvecklats har det ju definitivt gjort. Som vanligt otroligt givande samtal, och där i sedvanlig ordning ME knappt får en syl i vädret. Jag har nog glömt nämna att jag har ”talets gåva”, som det så vackert heter. Andra skulle antagligen säga att jag är en riktig tjôtröv, men det får stå för dem. Jag varken bekräftar eller dementerar. Hur som helst; jag tyckte att det i vanlig ordning riktigt givande samtal. ME ställde en hel del frågor, då SU för någon slags statistik över CI, av typen ”Hur har CI förändrat mitt liv, på en skala 1-5. Där 1 är katastrof och 5 är ”underbart”. Ungefär. Mitt intryck är i alla fall fortfarande att det här antagligen är det överlägset bästa beslutet jag tagit i mitt liv. Den pessimistiske kan säkerligen tycka att beslutet kunde tagits tidigare. Helt korrekt, det kunde det. Men, nu är det inte så, och jag väljer sällan att titta bakåt, då det ändå inte är påverkningsbart.

CI har definitivt påverkat mitt liv till det (betydligt) bättre och till de som fortfarande går omkring och funderar kan jag bara recitera Nike’s slogan: Just Do It!

2 år sedan inkoppling

Idag är det två år sedan jag jag kopplades in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det är verkligen helt galet vad tiden flugit fram. För tre år sedan, ungefär vid den här tidpunkten, hade jag precis fått reda på att jag blivit godkänd för CI och att jag blivit uppsatt på väntelista.

Idag skriver vi 2019 och jag sitter här och firar 2 år som Ciborg. Fira är något jag dessutom bokstavligt kommer göra, då jag bjudit hem en liten klick högkvalitativt folk för att fira Ciborg på tvåårsdagen. Det kan tyckas fånigt, men själv anser jag verkligen det är värt att fira, då jag fått ett helt nytt liv efter operationen. Så ikväll vankas snittar, bubbel, glitter, musik och fantastiskt umgänge. Det kan inte bli mycket bättre än så. Faktiskt.

Jag har vagt minne av att det görs en tvåårskontroll också. Den kallelsen har ännu inte inkommit, men jag gissar att den ramlar in under hösten. Träffa den fantastiska personalen på SU tycker jag alltid är kul, och förhoppningsvis får jag även träffa kirurgen – han är min stora idol.

Men innan dess vankas det som sagt fest, och fest ska det bli. Dags att kavla upp ärmarna och ställa sig i köket!

YouTube-stjärna

Kan jag definitivt inte titulera mig. Men, jag finns faktiskt på YouTube och det cinematiska underverket kan beskådas här nedan.

Vad det fantastiska Oscars-nominerade klippet alltså visar är undertecknad som sitter på en sten. Ute i skogen. Och lyssnar på fåglarna. Även om det snart är två år sedan jag opererades kan jag fortfarande bli alldeles hänförd av det enkla, och samtidigt helt fantastiska, i att bara sätta sig på en sten ute i skogen och lyssna på naturens ljud. Det är väldigt lätt hänt att man tar saker och ting för givet, vad det nu än månde vara, men jag skulle faktiskt rekommendera alla er normalhörande att någon gång faktiskt ta tillfället i akt. Tillfället att stanna upp en stund och lyssna, oavsett om ni befinner er mitt inne i en stökig storstad eller mitt ute på vischan. Lyssna. Sortera de olika hörselintrycken ni får, och skatta er lyckliga att ni inte är en av de cirka tjugo tusen (ja, du läste rätt) personer i Sverige (källa) som har grav hörselnedsättning.

Negativ domedagsprofet? Nej, det kan man knappast beskylla mig för. Jag vill mest bara belysa att jag tror vi människor i största allmänhet ibland är dåliga på att uppskatta vad vi faktiskt har – och istället lägger onödig tid och energi på vad man inte har, eller ibland till och med det som egentligen är rena struntsaker.

För tillfället sitter jag inte ute i skogen. Däremot sitter jag hemma med en kopp kaffe, altandörren på vid gavel och njuter. Av det fina vädret. Att jag är frisk. Att jag har semester. Att jag kan höra glada barn leka. Att jag kan höra skrikande måsar.

Ettårskontroll

Jag var på ettårskontroll förra veckan, men har inte hunnit sätta mig ner och skriva förrän nu.

Besöket började med en träff med pedagog, ME, och som blev mer av typen kvartssamtal istället för läsövningar. Mest för att det inte längre behövs. Missförstå mig rätt; jag har ingalunda någon superhörsel, och hör verkligen inte precis allting vad som sägs, eller låter, runt omkring mig. Däremot har jag kommit så pass långt i utvecklingen att högläsning ur en bok helt enkelt inte längre behövs. Samtalet kom istället att handla om hur CI har påverkat mitt liv, eventuella nackdelar, hur det fungerar i stimmiga miljöer och liknande. Det var, som vanligt, ett väldigt givande samtal – och efter en timma var det dags att besöka hörselingenjören, AS, för lite tester.

Testerna var ”de gamla vanliga”, lyssna på pipljud och sedan den sedvanliga ”gubbjäveln” – talförståelse, således. Här inträffade dock något riktigt intressant, som jag inte riktigt var beredd på. Jag hörde nämligen en himla massa ord som mansrösten rapade ur sig, och följaktligen upprepade jag dessa i en rasande takt. Det missades förvisso en del lite här och var, men det var ändå något helt nytt för min del att jag faktiskt hörde så pass många ord. Efter testet var avklarat fick jag göra om testet, men med pålagt brus. Mycket riktigt, det var helt förbaskat svårt, men jag var ändå säker på att jag lyckades pricka in några ord här och där. Den här mangligen tog i runda slängar en timma, sen var det dags att sätta sig ner för utvärdering. Döm om min förvåning när AS hasplar ur sig att jag på taltestet (utan brus) hade 86%! Åttiosex procent! Jag har inte tillgång till all min historik, men det tidigaste taltestet jag fått ta del av är gjort i slutet av 80-talet, och då låg jag på i runda slängar 65%. Utan hörhjälpmedel, förvisso, eftersom den minnesgode läsaren kommer ihåg att jag vägrade dylika under en lång period. Här sitter jag nu, ganska prick 30 år senare och slår till med 86%, det var faktiskt läge för ett haksläpp där. Wow! Mätresultaten från själva hörseltestet var också riktigt bra, så i ren glädje måste jag dela med mig av dessa – vilka kan ses här nedan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns ett par saker som kan vara värda att nämna, och det är att vi som fått CI kan uppvisa relativt olika resultat, rent mätmässigt, vilket inte alltid speglar verkligheten. Lät det rörigt? Låt mig då förklara vad jag menar. Jag har träffat CI-folk som får bättre resultat än jag på taltesterna, men som jag uppfattar ändå ”hänger med sämre” i verkligheten. Och vice versa. Vad jag vill ha sagt med det här är att du som blivande ciborg inte ska hänga upp dig på mina mätresultat, och kanske få en falsk förhoppning om att du kommer få likadana mätresultat som jag. Dina kanske kommer bli sämre. Eller ännu bättre. Hur de kommer bli beror på en mängd faktorer – t.ex. hur kraftig din hörselnedsättning är före operation, hur länge du haft hörselnedsättningen och flera andra olika faktorer. Hur mycket du tränar spelar högst säkerligen in en ganska stor roll också, och träna måste man göra. I mängder.

Nog om moralkakor, och över till någonting helt annat. Igår var jag på julkonsert här i stan. Brunnsbo Musikklasser hade sin årliga julkonsert, och dottern till ett par väldigt goda vänner går där, så jag har varit och sett dessa under några års tid. Epitetet känns dock en smula felaktigt. Regn och sju plusgrader gav ingen större känsla av att julen är annalkande, men det gjorde definitivt själva konserten. De är otroligt duktiga och det brukar dessutom vara en fin och stämningsfull tillställning i kyrkan de framför den i. Ifjol var första gången jag var där i egenskap av Ciborg, och då hade jag fortfarande lite problem med musik. Det lät bra och trevligt, men det fanns ändå en filt av ”konstighet” hängades över det hela. Igår lät det betydligt bättre, men jag insåg också att kyrkans akustik ställde till det en smula. CI:t hade lite svårt att separera de olika ljuden, och det förekom även en del eko-effekter. Jag bytte program på processorn och det blev genast lite bättre, men definitivt inte perfekt. Det ska bli spännande att se hur nästa års julkonsert kommer låta. Min spontana gissning är att det kommer bli lite, lite bättre för varje år som går, i takt med att hjärnan blir bättre på att ”få ihop” ljudbilden.Jul, ja. Det är drygt två veckor kvar till dess och jag har ännu inte börjat handla julklappar. Jag ser inte fram emot den ankommande julklappshetsen, men samtidigt tänker jag ignorera det så gott det går och istället njuta av mina hejdlösa åttiosex procent.

Ciborg is online – 365 days later

Jag var nästan tvungen att nypa mig lite i armen. Idag är det exakt ett år sedan jag kopplades in, och det känns nästan lite läskigt. Jag menar, var tog den tiden vägen? Swisch, är ett utslitet begrepp, men det är precis så det känns – SWISCH, och så gick det ett helt år.

Det är säkert många som ibland får liknande känsla. Man undrar lite ”vad hände där?”, ungefär. För ett år sedan (se tidigare blogginlägg) satt jag och förundrades över alla konstiga ljud som spelades upp i min hjärna. Allting lät helt förfärligt konstigt, men jag tyckte ändå det var hur coolt som helst. Det var för ett år sedan.

Väl medveten om att det låter som en utsliten klyscha, men för ett år sedan förändrades mitt liv för alltid – till någonting hemskt mycket bättre. Jag är tillräckligt intelligent för att inse att normalhörande kan ha svårt att ta till sig det här. ”Du hör riktigt bra numera, grattis!”.

Jo, precis så är det ju. Samtidigt, förstår ni – normalhörande – hur fantastiskt det faktiskt är att kunna göra ”normala” saker, som att prata i telefon? Lyssna på radio. Titta på TV. Lyssna på musik. Sitta och prata strunt med en kompis, utan att behöva koncentrera sig på att försöka pussla ihop de få hörselintrycken man får – utan helt avslappnat kunna sitta och lyssna. Att höra fåglar kvittra på avstånd. Att kunna höra skummet i ett ölglas fräsa. Att kunna prata med barn i allmänhet, och syskonbarn i synnerhet, utan att behöva låtsas som man hörde/förstod vad de sa. Jag skulle kunna skriva om många fler ”normala, vardagliga situationer”, som en normalhörande tar helt för givet. För min egna del har det inte varit givet på över 20 år. Då kanske det åtminstone är lite lättare att förstå hur stort det här faktiskt är.

Dagen till ära bjöd jag på tårta på jobbet – det här är någonting som definitivt måste firas. En kollega frågade mig hur saker och ting känns nu, så här ett år senare. Jag var nära och svara att det var som att konstant gå omkring med en sockerdricksliknande känsla i kroppen – av ren och skär lycka – men då hade han väl antagligen trott att jag hade börjat knarka. Så, jag svarade istället ungefär som jag skrev ovan. Jag fick dock känslan av att han faktiskt förstod vad jag menade – inte enbart vad jag sa – och eftersom vi träffas fem dagar i veckan så har han ju definitivt märkt av de positiva effekterna.

Men, finns det ingenting som är negativt? Jodå, klart det finns mindre bra sidor också, inget snack om saken. Med CI har man, precis som med hörapparater, svårt för bullriga/stimmiga miljöer. Sitta i en grupp på en lunchrestaurang är riktigt knepigt, och det är något jag måste leva med. Eftersom jag, mer eller mindre, endast hör med ett öra – jag använder hörapparat på det andra örat, men CI är så otroligt dominerande, så den tillför inte särskilt mycket – så har jag svårt att riktningsbestämma ljud. Om någon ropar mitt namn på jobbet så kan jag ibland behöva snurra runt ett helt varv, för att lokalisera var personen står någonstans. CI tål, precis som en hörapparat, inte vatten – duscha fungerar således inget vidare. Det finns säkerligen fler nackdelar, som jag just nu inte kommer på – men min poäng i det hela är att jag istället väljer att fokusera på de bra sakerna, eftersom de är otroligt många fler. Jag menar, när man känner att man fått livet åter – ja, då spelar det inte mig så förfärligt stor roll att någonting kanske låter lite konstigt, jämfört med hur jag minns att det ska låta. Det känns som en bagatell i jämförelse.

Ett år. Trehundrasextiofem dagar. Det är värt att fira, vilket jag ska göra ikväll – tillsammans med en av mina bästa vänner – med rödvin, god mat samt Champagne. Sa jag att jag tycker det är värt att fira?

Avancez!

Ett år senare…

Ett år. Femtiotvå veckor. Trehundrasextiofem dagar. Åtta tusen sjuhundrasextio timmar. Drygt en halvmiljon minuter. Det är ganska lång tid. Eller väldigt kort tid. Det beror helt på sammanhanget. I vilket fall; idag är det exakt ett år sedan jag fick avancerad elektronik inplanterad. När jag sitter här hemma nu ikväll och tänker tillbaka på året som gått, så har jag faktiskt lite svårt att ta till mig att det faktiskt förflutit ett helt år. Det här inlägget skrivs på kvällen, och på kvällen för exakt ett år sedan, låg jag på Sahlgrenska med ett ”fint” bandage kring mitt huvud, hade precis fått i mig en kvällsmacka – och var lite dåsig efter narkosen. Idag, ett år senare, sitter jag hemma hos mig själv, utan bandage på huvudet och inte det minsta dåsig – snarare tvärtom.

Det känns nästan lite abstrakt, samtidigt som jag inser (och anser) att det har varit ett helt otroligt, fantastiskt år. Bara en sådan simpel sak (för normalhörande) som att kunna sitta och prata med något av mina syskonbarn, utan några större (hörsel)svårigheter, är så stort att jag nästan kan bli gråtfärdig. Av glädje och lycka; över att den här möjligheten ens existerar, och någon slags stolthet över att jag till slut, någon gång under hösten 2015, tog beslutet att göra det här. Sett i backspegeln är det antagligen, hittills, bästa beslutet jag tagit i mitt liv.

Det som så sent som för ett år sen var ”omöjligt” för mitt vidkommande, så som att prata i telefon med vem som helst, sitta i möten på jobbet och uppfatta i princip allting som sägs, att höra duvor kuttra, att höra en hackspett, att höra en klocka ticka, att nästan bli tokig på hur mycket oväsen som cikador faktiskt åstadkommer – det är idag, mer eller mindre, helt normalt i min värld.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Livet 2.0, det är precis vad jag upplever. Här och nu. Du milde, så underbart!

Front 242

Finns det ett band som heter. 242 är också antalet dagar jag varit inkopplad, och vad är väl då mer passande än att slänga igång låten W.Y.H.I.W.Y.G (what you hear is what you get) på Spotify? Konstig humor? Visst har jag det. Av en ren händelse är det också på dagen åtta månader sedan inkoppling. Åtta månader, det är verkligen helt galet vad tiden går!

Dagarna avlöser varandra i ett rasande tempo, jag själv flyter bara med strömmen och njuter av mitt nya hörande liv. Jag var i mina gamla hemtrakter för några veckor sedan och när vi satt ute och grillade på kvällen så hörde jag ett svagt brusande. Jag kände igen ljudet, men var ändå säker på att det måste vara något annat. För säkerhets skull frågade jag en i mitt sällskap vad det var för ljud, och mycket riktigt så hade jag gissat rätt från början – brusandet jag hörde var avlägsen trafik på en stor väg som ligger ungefär 1,5km från där vi satt. Anledningen att jag kände igen ljudet är för att jag minns det från när jag var en liten parvel och tältade hemma på föräldrarnas trädgård. Sent på kvällen – när allt var tyst och stilla – så kunde man just höra det där bruset. Det var inte långt till tårarna, kan jag erkänna, för jag hade inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle få uppleva det här igen, det är verkligen helt otroligt och jag blev på nytt helt förälskad i mitt implantat där inne i huvudet. Det är verkligen helt otroligt fantastiskt! Samma kväll toppades med att jag hörde duvor kuttra, för första gången på jag vet inte hur länge, men säkerligen över 30 år i alla fall. Sa jag att jag tycker det här verkligen är hur häftigt som helst?

Många har frågat hur det hela fungerar med musik. Rent generellt skulle jag vilja säga att det beror på en hel del faktorer, både kända och okända. Grovt förenklat kan man sammanfatta det hela med att musik jag lyssnat på som liten/ungdom oftast, men inte alltid, fungerar bättre. Depeche Mode från 80-talet, som exempel, låter i stort sett som jag minns det. Inte riktigt 100% ”naturligt”, men ganska nära. En del hårdrock från 80-talet fungerar, och en del låter inget vidare alls – nu pratar jag om hur det låter, inte ifall artisten är bra/dålig. Min teori från början var att hjärnan lyckas koda ihop det hela, eftersom mitt hörselminne kommer ihåg hur det låter. Men, jag har även hört ny (för mig) musik, som jag tycker låter riktigt bra. För att förtydliga så pratar jag fortfarande om hur det hela låter – ifall t.ex. ett piano låter exakt som jag minns att ett piano ska låta, och liknande. Jag har stött på en hel del musik som inte fungerar något vidare, efter en del snack med musikkunnigt folk så är teorin just nu att det kan bero på musikens dynamik. Som jag förstått det hela är ganska mycket av dagens musik både processad och komprimerad, allt för att få det att låta ”maffigt”. Detta kan man själv testa relativt enkelt genom att jämföra musik som spelas på någon av Sveriges Radios kanaler och sedan jämföra detta med någon av de kommersiella kanalerna. De sistnämnda låter maffigare, och vad de gjort är – enkelt förklarat – att dra upp alla reglagen till max. Jag är ännu inte säker på ifall det är dynamik/processat ljud som ställer till det för mitt CI, men spontant känns det som det är en både rimlig och trolig anledning. Jag kommer fortsätta luska i det här, eftersom jag tycker det är intressant.

Jag har vid ett par tillfällen deltagit i CI-träffar som SU anordnat, vilket jag tyckt varit väldigt givande. Vi har varit cirka fem personer vid varje träff, och alla är inkopplade relativt tätt inpå varann, vilket gör att vi haft ungefär lika lång tid på oss att träna/utveckla hörförmågan med implantaten. De flesta har kommit relativt långt i sin hörselträning, men det finns förstås individuella skillnader och jag tycker det är fascinerande hur mycket det faktiskt kan skilja. Och hur stor del ens personliga (hörsel)bakgrund spelar in i det hela. Utan att veta säkert skulle jag tro att de flesta av oss uppvisar någorlunda liknande mätresultat, men i det verkliga livet kan det ändå skönjas skillnader. Otroligt intressant, som sagt. Jag hoppas det blir fler tillfällen, för de här ”kafferepen” tycker jag ger väldigt mycket tillbaka; man får träffa personer som sitter i exakt samma sits som jag själv, och man kan få ta del av tips angående hur de tränar/tränat och så vidare.

Nog om kafferep, här sätter jag punkt, genom att dra igång W.Y.H.I.W.Y.G på stereon och njuta av livet – livet som Ciborg.

Day of Days + 181

För exakt sex månader och sjutton dagar sedan befann jag mig på en operationsavdelning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, där jag fick elektronik för en kvarts miljon inopererat i huvudet. Den där elektroniken har fullständigt vänt upp och ner på mitt liv – på ett alldeles fantastiskt sätt. Så fantastiskt att jag skulle kunna skriva en mindre roman, med enbart superlativer. En sådan roman skulle dock, antagligen, bli lite väl långrandig och istället tänkte jag försöka vara lite mer konkret.

Sjutton dagar senare – för exakt 181 dagar sedan, således – blev jag inkopplad, som det kallas. Den dagen – den 21:a september, 2017 – skulle komma att förändra mitt liv för all framtid. På ett sådant radikalt sätt som jag egentligen inte ens i mina vildaste fantasier trodde var möjligt.

Tid kan ibland upplevas på helt olika sätt. Jag minns tydligt när jag hade gått och väntat ett halvår på kallelsen till operationen – som aldrig ville dyka upp – och det kändes som en hel evighet. Plus moms. Nu när jag sitter och skriver detta, så är det alltså på dagen sex månader sedan jag kopplades in. Det är så jag får nypa mig i armen, samtidigt som man undrar var den tiden tog vägen. Sex månader. Det känns som det var förra veckan jag var på inkoppling.

Jag kan redan nu fastslå att min ”ljudresa” ännu inte är avslutad, inte på långa vägar. Det händer fortfarande att jag hör helt nya, i brist på bättre ord, ljud. Mer om det lite senare. Men, vad som alltså hänt under de här sex månaderna är så fullständigt fantastiskt, att jag inte riktigt kan sätta det hela på pränt. Man skulle kunna säga att jag fått en ny livsgnista. Livet 2.0, skulle man kunna säga. För en oinsatt förstår jag att det här kan verka helt stolligt. ”De har implanterat elektronik för en kvarts miljon i din skalle. Jaha?”. Ja, hur får man en normalhörande att förstå hur stort det här är, för mig? Jag vet inte ifall det går, men får göra ett försök, och det kommer troligen krävas en och annan metafor – och läsaren bör antagligen ha en ganska stor portion fantasi, för att det ska vara möjligt att greppa vad jag pratar om.

Om man följt med någorlunda i bloggen, har man nog också fått en hum om att jag behövt träna en del, för att uttrycka det väldigt milt. Vissa ljud, som inte CI:t ”begriper” – det har alltså mest bara uppträtt som något jättekonstigt syntetiskt ljud inne i skallen – har jag fått fråga en vän, eller kollega, ”vad är det jag hör?”. Efter några upprepningar har hjärnan ”lärt sig” (det här är väldigt svårt att förklara, som sagt) att koppla ihop det hela och således vet jag vad det är för något. Vissa andra ljud har klockrent trillat på plats på en gång. Något jag blev varse så sent som för ett par veckor sedan, när jag stod och väntade på en buss. Helt plötsligt hörde jag ett väldigt hackigt staccatoljud – mycket riktigt, jag hörde en hackspett! Inte nog med det, hjärnan ”begrep” ljudet omgående. Det här var så fantastiskt häftigt att jag nästan höll på att missa bussen som kom. ”Hackspett. Ok?”. Ja, nu var vi där igen. Jag kan inte minnas när jag hörde en hackspett senast, och det beror inte på att jag befunnit mig i en betongbunker – utan helt enkelt för att jag inte hört några hackspettar. Det här var verkligen vansinnigt häftigt, och jag själv såg antagligen ut som en veritabel fågelholk, bildligt talat, resten av dagen. Hackspett. Fy sjuttsingen vad häftigt! Ungefär där och då slog det mig att jag antagligen kommer få uppleva en hel symfoni av fågeläten ju närmare våren kommer, och det är något jag verkligen ser fram emot. ”Du menar att du vill bli uppväckt klockan halv fyra en lördagsmorgon av ett helt gäng kvittrande fågelskrällen?”. Ha, där har jag en stor fördel – jag sover inte med CI på mig, och kommer följaktligen inte störas det allra minsta! Det finns faktiskt fördelar med att vara hörselskadad, även om de förmodligen kan räknas på ena handens tumme.

Sedan jag skrev senast har jag även varit på några möten hos CI-pedagog, M.E., där min utveckling har diskuterats och jag har blivit grillad med hörselträning. Jag ”kuggar” fortfarande lite ord/meningar här och där, men på det stora hela fortsätter hörseln att utvecklas – och det är ju det viktigaste av allt. M.E. är antagligen en sån där person som besitter hur mycket tålamod som helst – ifall jag varit pedagog så hade jag antagligen kastat ut patienterna och bett dem höra av sig (no pun intended) när de fått fason på sin hörsel. Det är tur att jag är ingenjör, och inte pedagog, således. M.E. är hur som helst en riktigt bra pedagog och min stora idol.

Men, så här har det hållit på mer eller mindre hela tiden. Dagarna kommer och går, och allt som oftast poppar det upp nya ljud, som man ibland får brottas lite med innan de trillar på plats. Helt fantastiskt, även om jag märker att jag fortfarande har en del invanda ”rutiner” att avvänja mig vid. Som för ett par veckor sedan, när jag på jobbet skulle kontakta en projektledare som jag träffar ganska ofta. Min vana trogen halade jag upp telefonen ur byxfickan och satte igång att skriva ett sms. När jag skrivit ungefär halva meddelandet kom jag på mig själv, och tänkte ”vad fasen sysslar jag med? Ring honom!”. Sagt och gjort, jag raderade sms:et och ringde upp vederbörande istället. Samtalet gick, mer eller mindre, som på räls. Jag hade egentligen inte väntat mig annat heller, men det är typiskt såna där saker som jag behöver vänja mig av vid. Mindre sms och mer samtal således. Turligt nog tycker jag det är hemskt kul att prata i telefon, något en av mina bättre vänner har fått uppleva en och annan gång. Senast förra veckan, då jag skulle ringa honom för att träna lite. Ett par timmar senare insåg vi båda att det hela hade avlöpt som en dans, det hade endast blivit ett par ”god dag, yxskaft” under de två timmarna. Helt fantastiskt, som sagt!

För några veckor sedan träffade jag kirurgen, för att helt enkelt följa upp hur saker och ting gått. Han tittade på ärret och det blev dessutom en del samtal. En av hans frågor var ifall jag har någon form av känningar/biverkningar fortfarande. Det har jag, i princip, inte längre. Smaklökarna kan någon gång spela mig ett litet spratt, men det känns som att det blir mer och mer sällan det inträffar. Däremot hade jag någon vecka tidigare upptäckt en riktigt rolig feature, som jag också berättade för honom. Den består i av att ifall jag petar mig i örat med ett finger, så får jag metallsmak i munnen. Metallsmaken försvinner omgående så fort jag tar ut fingret igen. Behöver jag tala om att han såg ut som han precis sett ett UFO för första gången i sitt liv? Tänkte väl det. Han kunde inte riktigt förklara det hela, men troligast är att någon känselnerv och en smaknerv hamnat lite för nära varandra, och att signalerna på något märkligt sätt överförs dem sinsemellan. Han trodde dock att detta borde försvinna med tiden, och jag märker själv av att det minskat en hel del sedan jag upptäckte fenomenet. Kul feature, som sagt. Ett riktigt partytrick, som dock enbart jag själv har något nöje av.

I måndags var jag hos hörselingenjören/audionomen för sexmånaderskontroll. A.S. var dock sjuk, så jag fick hålla till godo med B.J., som jag träffat förut. Det blev en hel del samtal om hur saker och ting går, B.J. gjorde lite justeringar i processorn och sedan var det dags för hörseltest.

Normalhörande tror jag inte kommer i kontakt med hörseltester så vansinnigt ofta, så jag tänkte försöka förklara ovanstående bild litegrann. För att tydliggöra saker och ting har jag ritat in lite extra grejer, som också kommer förklaras. Den övre linjen, som har massa x i sig är alltså hörseltest med CI inkopplat. Det rosamarkerade området (0-20dB) motsvarar ungefär den region en människa med fullt friska öron ligger i. 0dB är alltså ”knäpptyst” och 20dB är ”fruktansvärt lågt ljud”, ungefär. Även om man inte är speciellt insatt i det hela så tror jag man inser att mitt hörseltest var riktigt bra, som hamnade precis utanför ”normal hörsel”. Jag höll själv faktiskt på att få en chock, för jag trodde inte resultatet skulle bli fullt så här bra. Otroligt!

Det är problem med webbhotellet för tillfället, och jag kan just nu inte ladda upp bilden. Den kommer upp så fort som möjligt!

Det gröna området motsvarar ungefär nivåerna på normal samtalston. Man brukar säga att det ligger i regionen kring 60-70dB, ungefär. För att tydliggöra skillnader så har jag ritat in min senaste hörselmätning, före operation. Det är den rosa linjen, som alltså är mätt utan hörapparat (tyvärr har jag inte tillgång till mätning gjord med hörapparat), och man får kanske en hum om hur fruktansvärt dålig hörsel jag faktiskt hade. Eller, har rättare sagt, för hörselkurvan på mitt högra öra – som inte har implantat – är ungefär likadan. Väldigt förenklat kan det hela alltså förklaras med att om jag före operation, utan hörapparat, stod ungefär en meter från en människa, så kunde jag alltså i princip inte ens uppfatta alls att människan överhuvudtaget pratade. Man kan ju undra varför jag till slut insåg att implantat var vägen att gå.

Sex månader har förflutit sedan inkoppling. Det har hittills varit en helt fantastisk resa, som jag med glädje och spänning ser fram emot att fortsätta.

Det hela kan sammanfattas med att jag lånar mitt lärosätes – Chalmers – valspråk och motto: Avancez!

Ninetyone days and rock’n rollin’

Idag är det tre månader sedan jag ramlade ur garderoberna och blev en Ciborg fullt ut. I ett normalt hamsterhjulsliv brukar det inte hända så vansinnigt mycket grejer under tre månader. Veckorna avlöser varandra i ett, ungefär.

Det har förvisso varit ganska snarlikt hos mig själv också. Med ett undantag. Cochleaimplantat. CI. ”Cipp”. Kärt barn har många namn, och kärt är det definitivt. Så kärt att jag ibland får svårt att sätta ord på det. Jag skulle kunna sitta här och fylla en helsida med enbart superlativer, men då skulle folk antagligen tro att jag är mut…sponsrad av tillverkaren. Det är jag inte. Sponsrad alltså. Men, det är lik väl svårt att låta bli superlativerna. Innan den här texten fortsätter, kom ihåg främst en sak: det här är mina erfarenheter och mina intryck. Någon annan som befinner sig i exakt samma sits som jag själv har kanske inte alls upplevt samma resultat som jag. Eller har upplevt ännu bättre resultat. Utvecklingskurvan efter inkoppling är högst individuell och det finns inga rätt eller fel – och framförallt ingen tävling mot någon annan. Glasklart? Bra, då kan jag fortsätta.

Ibland kan jag nästan känna mig gråtfärdig, av lycka, hur det hela utvecklats för mitt vidkommande. För fyra månader sedan var det relativt vanligt att jag fick be en person upprepa sig titt som tätt, eftersom jag inte hörde. Att sitta i möten på jobbet var en riktig pina, men det var bara att ta fram det tjockaste pannbenet man hittade och försöka finna en lösning. Det gick sisådär, men på något magiskt under lyckades jag ändå få ihop ett relativt fungerande yrkesliv – och privatliv. Detta var för fyra månader sedan. Idag kan jag, i en lugn ljudmiljö, stå med ryggen vänd mot en människa och ändå höra det mesta personen säger. För fyra månader sedan, eller tio år för den delen, fanns inte detta i min begreppsbild. Alls. Att prata i telefon – mer än möjligen extremt korta samtal, som var av typen ”var är du?” ”på lagret” – var helt otänkbart. För ett par veckor sedan pratade jag i telefon med en av mina bättre vänner, som jag känt i tjugo år och aldrig någonsin pratat med i telefon. Vi pratade i ungefär en och en halv timme, och under denna tiden blev det ”god dag, yxskaft” 3-4 gånger. Behöver jag förklara den känslan? Tack, för den känslan kan jag inte beskriva med ord, men helt jäkla galet! sammanfattar det hela ganska väl.

Man utvecklas av utmaningar påstås det. Jag fick mail från en jobbkollega i Belgien för några veckor sedan, angående ett problemärende vi båda är inblandade i – och där hon undrade hur vi skulle komma vidare, för att lösa problemet. Vad jag gjorde? Bokade in ett Skypemöte förstås. Hon ringde upp på utsatt tid och problemet avhandlades under cirka en halvtimme – på engelska, eftersom hon är belgiska och mina kunskaper i flamländska är inte ens begränsade, de är non-existentiella. Trettiofem minuter senare var vi klara, och bortsett språkförbistring ett par gånger så förflöt mötet riktigt väl. Som grädde på moset hade jag självklart inte förvarnat henne innan om mina hörselproblem, och jag märkte under samtalet att det inte hade behövts heller. Lite spännande måste det ju vara, väl? Coolt är ett helt förfärligt torftigt superlativ, men det var just vad det var – fy Hälsingland vad coolt det var!

Förmodligen är det lätt att förledas att jag numera hör lika bra som Stålmannen. Så är det förstås inte alls, rent tekniskt är jag hörselskadad och kommer alltid förbli. Däremot märker jag att hjärnan konstant fintrimmar sig, så på något vis känns det som att man hör lite, lite bättre allt eftersom tiden går. Träning krävs fortfarande och kommer så också göra ett bra tag framöver. Främst tränar jag genom att lyssna på ljudböcker, men jag har även börjat utmana mig lite med att lyssna på radio. Jag blir fortfarande, så här tre månader senare, lite förvånad när jag inser att jag faktiskt hör det mesta de pratar om där inne bland transistorerna i radion. Tränar gör jag också genom att, mer eller mindre, regelbundet besöka hörselpedagogen, ME, som är en hejare på att utmana mig genom att läsa knasiga böcker och skitsvåra (rent hörselmässigt) ord. Ibland blir jag lite frustrerad, men det är bara att bita ihop och fortsätta. ME påstår åtminstone det i alla fall, och då är det ju bara att lyda. Fantastisk människa, en sån där man önskar att man kände vederbörande även privat.

I morgon gör jag årets sista arbetsdag, och det ska bli fantastiskt skönt att vila upp sig ett litet tag. Det har, milt sagt, varit ett händelserikt och omtumlande år för mitt vidkommande – och det känns som att just den här julledigheten är lite extra välbehövlig. Det har varit både högt och lågt i år, men operationen och efterföljande inkoppling utklassar, i princip, rubbet. Jag fick vänta länge på operationstid, men det var det värt. Det var definitivt värt väntan!

Jag önskar en god jul och ett riktigt gott nytt 2018!

Mvh, TNI