Ett år. Femtiotvå veckor. Trehundrasextiofem dagar. Åtta tusen sjuhundrasextio timmar. Drygt en halvmiljon minuter. Det är ganska lång tid. Eller väldigt kort tid. Det beror helt på sammanhanget. I vilket fall; idag är det exakt ett år sedan jag fick avancerad elektronik inplanterad. När jag sitter här hemma nu ikväll och tänker tillbaka på året som gått, så har jag faktiskt lite svårt att ta till mig att det faktiskt förflutit ett helt år. Det här inlägget skrivs på kvällen, och på kvällen för exakt ett år sedan, låg jag på Sahlgrenska med ett ”fint” bandage kring mitt huvud, hade precis fått i mig en kvällsmacka – och var lite dåsig efter narkosen. Idag, ett år senare, sitter jag hemma hos mig själv, utan bandage på huvudet och inte det minsta dåsig – snarare tvärtom.
Det känns nästan lite abstrakt, samtidigt som jag inser (och anser) att det har varit ett helt otroligt, fantastiskt år. Bara en sådan simpel sak (för normalhörande) som att kunna sitta och prata med något av mina syskonbarn, utan några större (hörsel)svårigheter, är så stort att jag nästan kan bli gråtfärdig. Av glädje och lycka; över att den här möjligheten ens existerar, och någon slags stolthet över att jag till slut, någon gång under hösten 2015, tog beslutet att göra det här. Sett i backspegeln är det antagligen, hittills, bästa beslutet jag tagit i mitt liv.
Det som så sent som för ett år sen var ”omöjligt” för mitt vidkommande, så som att prata i telefon med vem som helst, sitta i möten på jobbet och uppfatta i princip allting som sägs, att höra duvor kuttra, att höra en hackspett, att höra en klocka ticka, att nästan bli tokig på hur mycket oväsen som cikador faktiskt åstadkommer – det är idag, mer eller mindre, helt normalt i min värld.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Livet 2.0, det är precis vad jag upplever. Här och nu. Du milde, så underbart!