2 år sedan inkoppling

Idag är det två år sedan jag jag kopplades in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det är verkligen helt galet vad tiden flugit fram. För tre år sedan, ungefär vid den här tidpunkten, hade jag precis fått reda på att jag blivit godkänd för CI och att jag blivit uppsatt på väntelista.

Idag skriver vi 2019 och jag sitter här och firar 2 år som Ciborg. Fira är något jag dessutom bokstavligt kommer göra, då jag bjudit hem en liten klick högkvalitativt folk för att fira Ciborg på tvåårsdagen. Det kan tyckas fånigt, men själv anser jag verkligen det är värt att fira, då jag fått ett helt nytt liv efter operationen. Så ikväll vankas snittar, bubbel, glitter, musik och fantastiskt umgänge. Det kan inte bli mycket bättre än så. Faktiskt.

Jag har vagt minne av att det görs en tvåårskontroll också. Den kallelsen har ännu inte inkommit, men jag gissar att den ramlar in under hösten. Träffa den fantastiska personalen på SU tycker jag alltid är kul, och förhoppningsvis får jag även träffa kirurgen – han är min stora idol.

Men innan dess vankas det som sagt fest, och fest ska det bli. Dags att kavla upp ärmarna och ställa sig i köket!

Ett år senare…

Ett år. Femtiotvå veckor. Trehundrasextiofem dagar. Åtta tusen sjuhundrasextio timmar. Drygt en halvmiljon minuter. Det är ganska lång tid. Eller väldigt kort tid. Det beror helt på sammanhanget. I vilket fall; idag är det exakt ett år sedan jag fick avancerad elektronik inplanterad. När jag sitter här hemma nu ikväll och tänker tillbaka på året som gått, så har jag faktiskt lite svårt att ta till mig att det faktiskt förflutit ett helt år. Det här inlägget skrivs på kvällen, och på kvällen för exakt ett år sedan, låg jag på Sahlgrenska med ett ”fint” bandage kring mitt huvud, hade precis fått i mig en kvällsmacka – och var lite dåsig efter narkosen. Idag, ett år senare, sitter jag hemma hos mig själv, utan bandage på huvudet och inte det minsta dåsig – snarare tvärtom.

Det känns nästan lite abstrakt, samtidigt som jag inser (och anser) att det har varit ett helt otroligt, fantastiskt år. Bara en sådan simpel sak (för normalhörande) som att kunna sitta och prata med något av mina syskonbarn, utan några större (hörsel)svårigheter, är så stort att jag nästan kan bli gråtfärdig. Av glädje och lycka; över att den här möjligheten ens existerar, och någon slags stolthet över att jag till slut, någon gång under hösten 2015, tog beslutet att göra det här. Sett i backspegeln är det antagligen, hittills, bästa beslutet jag tagit i mitt liv.

Det som så sent som för ett år sen var ”omöjligt” för mitt vidkommande, så som att prata i telefon med vem som helst, sitta i möten på jobbet och uppfatta i princip allting som sägs, att höra duvor kuttra, att höra en hackspett, att höra en klocka ticka, att nästan bli tokig på hur mycket oväsen som cikador faktiskt åstadkommer – det är idag, mer eller mindre, helt normalt i min värld.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Livet 2.0, det är precis vad jag upplever. Här och nu. Du milde, så underbart!

Syntax Error

Jag blev igår uppmärksammad på att det inte skapas några länkar på facebook-sidan jag skapat. Detta orsakade hemskt stor huvudbry, men nu tror jag att problemet är löst. Tacksamt när man har närstående som är riktigt grymma på sådana här saker. Tack! Det här inlägget är med andra ord mestadels ett test-inlägg. Ni som inte följer bloggen via Facebook kan helt och hållet bortse från det här.