Det har dröjt ett tag sedan jag skrev något senast, mestadels beror det på att jag bytt jobb, men även förflyttat mig till ett annat land – så det har varit en del att stå i, milt uttryckt.

Hur som haver, idag är det sex år sedan jag kopplades in för första gången. Att tiden gått fort är verkligen årets underdrift. Egentligen borde jag väl skriva en hel krönika av vad som hänt under de här åren, men samtidigt finns det mesta redan nerskrivet här på bloggen.

Som grädde på moset, igår var det sex månader sedan mitt andra implantat kopplades in. Även de där månaderna har verkligen gått i ett rasande tempo. Egentligen borde jag utfört sexmånaderskontroll ungefär vid den här tidpunkten, men det blir lite knepigt på grund av min utlandsvistelse. Jag får hålla SU uppdaterade mailledes istället, det blir nog nästan lika bra. 🙂

CI #1 sex år gammal, CI #2 sex månader gammal – ja, ni hör ju själva att det måste firas, vilket det också ska göras. Jag har en flaska finfin Champagne på kylning, det blir alldeles utmärkt.

Grattis till mig själv!

Igår var det, som nämnts tidigare, dags för steg två (av fyra) i inkopplingsprocessen. Jag var helt slut i hjärnan efteråt, därför kommer inlägget idag istället.

Dagens första möte var återigen hörselingenjör, A.S. och den här gången gjorde vi åtskilliga fininställningar på de sexton olika kanalerna. Detta resulterade i, för mig lite oväntat, att gårdagens ”jättehöga” ljud helt plötsligt blev riktigt behagliga. Efter närmare två timmars mangling var A.S. nöjd och det var dags för pedagog M.E. Då vi inte träffats på ett tag blev det först lite sedvanligt snack om väder, vind, livet och allehanda jätteviktiga kallpratssaker, innan det var dags att sätta igång träningen.

Precis som vid förra tillfället, för fem och ett halvt år sedan, startade M.E. med att dra upp slumpmässiga kort från en kortlek och läsa upp valör/färg. Jag fick naturligtvis vare sig möjlighet att läsa på läppar eller se kortet i förväg (vilket eventuellt inte hade varit särskilt mycket till träning. Ungefär som att be en kompis om lyfthjälp när man ska ta 100kg i bänkpress…). Hur som helst, M.E. gick igenom hela kortleken, inklusive jokrar, och jag missade ungefär sex stycken. Fem, tio och kung var tydligen en riktigt knepig match för CI – samtidigt får man betänka att jag endast hade varit inkopplad ett fåtal timmar, och jag var helnöjd med resultatet. M.E. lika så.

Därefter tog M.E. fram ett häfte och började läsa upp ett flertal slumpvisa meningar, som jag skulle upprepa – exempelvis lästes det upp: ”Idag är det soligt ute” (det var naturligtvis blyertsgrått, det är trots allt Göteborg vi talar om här) och jag skulle följaktligen upprepa vad jag hade hört. Eller trott att jag hade hört. Det gick hyfsat bra, även om jag fick be M.E. upprepa meningarna ett par gånger. Efter att ett flertal meningar hade lästs upp kom vi till meningen: ”Har du…” innan M.E. bröt ihop i ett fullständigt gapskratt. Jag förstod naturligtvis ingenting, och började undra ifall jag luktade illa, hade skräp mellan tänderna eller något annat lustigt. Något svar på detta fick jag inte, eftersom M.E. mer eller mindre låg dubbelvikt på golvet i skrattkonvulsioner. Skratt smittar som bekant av sig, så jag kunde förstås inte låta bli att börja skratta heller. Åt någonting, för mig, helt okänt. Roligt var det i varje fall! Efter en lång stund klarade M.E. av att fortsätta, och vi hoppade genast till nästa mening. När hela sidan var avklarad kom vi tillbaka till meningen som orsakade kaos, men den här gången gick det bättre. Den löd ”har du tomtar på loftet?”, och istället för att upprepa meningen svarade jag, givetvis helt sanningsenligt, ”ja” på frågan, vilket gav upphov till ny skrattattack. Så kan det gå!

Efter den här manglingen var det dags för mig att bege mig till Centralstationen, där ett tåg stod och väntade på mig. Fem minuter efter att jag hade satt mig så sov jag som en stock. Någon blev uppenbarligen helt slutkörd i hjärnan efter de närmare tre timmarnas intensiva batalj på SU. Men, ”Avancez!” som fransoserna säger. Eller ifall det var romarna. Hur som helst; ”Kör, bara kör!” kan det översättas till svenska. Om ett par veckor ska jag tillbaka till SU för ytterligare tester, justeringar och träning. Undrar ifall det blir skrattattack igen. Jag hoppas det. Gör ni också det?

Det har redan gått två veckor sedan operationen. Jag är lite osäker på vad som hände där, men det klassiska ”huitt” passar bra in, känns det som. Tejpen togs bort förra veckan, då jag även fick tvätta håret för första gången efter operation – fantastiskt härlig känsla, särskilt när det kändes ganska flottigt.

Men, det var då det, och nu är nu. Idag var det således dags för inkoppling på Sahlgrenska och det kändes rejält förväntansfullt när jag klev av spårvagnen och knallade bort till Gröna Stråket 5 och CI-enheten. Efter incheckning i kassan promenerade jag bort till väntrummet, men hann inte ens sätta mig, eftersom jag mötte hörselingenjör A.S. i korridoren och vi slog följe till vederbörandes rum.

Efter lite kallprat om ditten och datten så var det dags för inkoppling – jag kommer inte skriva om det i detalj då jag gjort det förut, och det kan man läsa om här – och det började förstås med testtoner. När detta var avklarat så var det dags för att ”gå online”, helt enkelt skicka in vanligt ljud in i implantatet.

Det här var för min del ett förväntansfullt ögonblick, eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Samtidigt visste jag ju det, eftersom jag varit med om det här en gång tidigare. För att få ett ofiltrerat intryck så kopplade jag ur processor nummer 1, så jag enbart skulle få ljudintryck från det nya implantatet. Jistanes så spänd jag var, trots allt! När jag märkte att ljudet började komma – när man startar processorn så är det inte maxvolym med en gång, utan det sker gradvis. Detta för att inte hjärnan ska få en fullständig chock – så märkte jag också att jag upplevde ljud betydligt starkare än första gången. Det var på gränsen till obehagligt till och med, så jag viskade när jag pratade med A.S. i början. Efter en minut, eller så, hade hjärnan vant sig litegrann vid ljuden och jag kunde börja prata. Insåg omgående att jag faktiskt hörde vad jag själv sa. När sedan A.S. svarade på en fråga, så insåg jag att jag även hörde A.S., och det där var jag definitivt inte beredd på! Men, jag inser att det här kräver sin förklaring. Jag hörde alltså ord och förstod innebörden, rösten däremot lät som en robot som talar inuti en plåthink. Ungefär. Min egna röst var inte ett dugg fagrare den, den lät dock snarare som en robot med nasal röst – plåthinken var inte alls lika tydlig.

Men, det är alltså lite det här jag hade gått och funderat på – hur hjärnan skulle hantera det nya CI’t. Jag har läst/hört att ibland, ganska sällan rent utav, så inträffar just det här – alltså att hjärnan knäcker koden mer eller mindre omgående. Det hade jag definitivt inte räknat med, utan var således helt inställd på att jag skulle få börja om från scratch, med allt vad det innebär när det kommer till ljud-träning. För förtydligandets skull kan jag ju tillägga att träna behöver jag förstås göra ändå, i mängder, just för att få bort robot-rösten. Men otroligt häftigt att jag kunde förstå tal mer eller mindre omgående – superhäftigt till och med!

Kvällen kommer ägnas åt ljudträning, och i morgon är det dags för ny batalj på Sahlgrenska – dags för ”steg 2” således och därmed dags för att även blanda in hörselpedagog M.E. i matchen. Jag kan knappt bärga mig!

Jag skulle förmodligen kunna skriva en trilogi om nedanstående händelser, men då borde jag fört noteringar redan från början – vilket jag inte gjort. Så det här får istället bli en kortversion(ish). Det hela började med att jag i julas fick ett meddelande från SU på 1177. Julstress med allt vad det innebär gjorde att det dröjde till mellandagarna innan jag loggade in för att läsa meddelandet. Kortfattat stod det, fritt citerat: ”Hej, vill du ha ett CI även på andra örat?”. Jag svarade ”ja” omedelbart.

Vi snabbspolar fram till slutet av januari, 2023  där jag gör balanstest hos ÖNH-läkare, innan det är dags för möte med borrmaskins-ninjan – samma superduktiga kirurg som jag hade förra gången – för att diskutera tidplaner, upplägg och allehanda ting. Den diskussionen tog ganska lång tid, och då det även händer en hel del grejer privat för mitt vidkommande, så blev kontentan att han rekommenderar SU att sätta mig på prio-lista.

Ungefär en månad senare ringer jag SU för att kolla läget litegrann. ”Gissningsvis mitten av april” fick jag till mig, och det tyckte jag lät riktigt bra – då hade jag ju äntligen någon slags tidplan. I onsdags förra veckan, första mars således, blir jag uppringd av Sahlgrenska, där de meddelar ”sjätte!” till mig. ”April? Det blir ju verkligen kanonbra”, replikerar jag. ”Öh? Nej, mars. Nu på måndag!”. Ungefär där och började min hjärna låta som ett flipperspel och det enda jag fickr mig var: ”Ja! Jättebra, ju!” och sen lade jag på luren.

I morse, klockan 07:00 installerade jag mig på Blå Stråket 5, våning 11. Det var dags för dagkirurgi och jag fick en säng tilldelad av den trevliga personalen. Vaktmästaren skulle komma vid 07:30 och hämta mig och köra mig till operationsavdelningen. Det visar sig att jag får exakt samma operationssal som förra gången, 7:3 således, och jag kände mig nästan hemma där inne. Den här gången kändes dock allting betydligt lugnare, både tempot och stressnivån, och jag hann med att prata lite med det otroligt trevliga operationsteamet. Efter en stund började det hela dra ihop sig och jag fick äntligen(?) en mask över ansiktet. Märkligt nog kände jag ingenting de första två minutrarna, men sen började det bli grumligt i hjärnan och se…………n vaknade jag upp på uppvaket. Ganska rejält groggy även den här gången, och det sedvanliga obligatoriska toalettbesöket fick utföras sittande – jag var för ”full” för att stå upp.

Ungefär klockan 13:00 var jag tillbaka vid avdelningen igen, där jag serverades ett par himmelskt goda ost- och skinkmackor, samt äppeljuice och kaffe. Fantastiskt gott! De kollade mina blodvärden, blodtryck och bytte plåster ett par gånger, innan det vid 17-tiden var dags att åka ”hem” till hotellet, där jag tagit in.

”Jag visste inte att du skulle få ett andra CI?!?!”, har flera sagt till mig idag. Nej, ärligt talat så visste inte jag det heller, och fram tills egentligen i onsdags förra veckan så har det känts lite ”jag tror det när jag ser det” över det hela. Men, hur som helst, nu är vi här och jag begåvades för cirka 12 timmar sen med ytterligare elektronik i skallen. Snart har jag väl ingen hjärna kvar, endast elektronik.

”Kommer du höra dubbelt så bra nu?”. Bra fråga, jag har verkligen inte en aning om någonting alls. Det ska bli fantastiskt spännande att se hur det hela utvecklar sig, men rimligtvis borde jag ju få tillbaka stereo-hörseln, och därmed förmåga att kunna riktningsbestämma ljud. Kanske. Tiden får utvisa det hela. Just nu är jag ganska mosig i hjärnan och jag misstänker att sömnen strax kommer infinna sig. Men, nu har bloggen fått lite nytt liv, känns det som. Stay tuned – om ni vill! – således.

Jag vill rikta ett stort tack till personalen på avd31 och operationsteamet i 7:3 idag – ni är helt fantastiskt bra människor.

Tiden går fort, brukar det emellanåt sägas. I ett universalt perspektiv är fem år inte särskilt mycket, men i en människas liv hinner det, ofta, hända ganska mycket på fem år. Så även hos mig. Idag är det prick fem år sedan jag kopplades in på SU och just nu sitter jag här och nyper mig litegrann i armen, eftersom det känns lite abstrakt. Jag är fullt medveten om att det är fem år sedan, men det upplevs inte som att det är så pass länge sedan.

Vid nästan exakt samma tidpunkt som det här inlägget skrivs, fast för fem år sedan, så gick jag hemma i bostaden och provade strömbrytare, köksfläktar och allehanda ting – för att ta reda på hur det lät i mitt nya ”robot-öra”. Fem år senare och jag sitter här med ny processor sedan ett drygt halvår tillbaka – där den överlägset största skillnaden är att den nya processorn har Bluetooth™. Detta gör att det går streama ljud från telefon, TV, dator, etc rakt in i huvudet och detta är helt fantastiskt. Ringer telefonen numera så ringer det ”inne i huvudet” och det är bara för mig att svara. Samtalet utförs medan jag kan göra andra saker under tiden, eftersom man inte behöver hålla i telefonen – det fungerar alltså precis som ett headset. Helt fantastiskt, verkligen. Att det sedan går lyssna på Spotify™, via samma teknik, är fullkomligt strålande. Färgen på min nya processor valdes i en guldfärgad nyans, eftersom jag ibland anser att jag, numera, nästan har guldhörsel. I nästa processorgeneration hoppas jag få internetuppkoppling och direktanslutning till Google Translate. 🙂

Fem år, som sagt. Det måste firas? Givetvis ska det firas. Rejält dessutom! En finfin flaska Champagne står på kylning, och det vankas en finare middag ikväll. Har man fyllt fem så har man.

Grattis på 4-årsdagen!

Var det ingen som sa till mig idag. Men, fyraårsdag är det. Jag minns dagen väldigt väl, dagen då jag kopplades in och fick höra en himla massa konstiga ljud. Sedan utvecklades det hela i en rasande hastighet, då den mänskliga hjärnan har en helt fantastisk plasticitet – förmågan att anpassa sig – och efter bara några dagar började enskilda ord urskiljas.

Vi hoppar raskt fram fyra år, till dagens datum, och jag kan konstatera att jag numera knappt tänker på att jag har ett implantat i huvudet. Jag blir visserligen påmind om det varje morgon och kväll, då jag startar/stänger av processorn – men utöver det så tänker jag knappt på det. Vänner och bekanta verkar nästan – undantag finns – ”glömt av” att jag för bara några år sedan hörde helt fantastiskt uselt. Det kan dock, återigen, poängteras att man blir inte normalhörande, men jämfört med hur det var före så är det som att jämföra natt och dag, för att ta till en gammal klyscha. Om du som läser bloggen befinner dig i en sådan situation att ”normalt” vardagsliv är riktigt problematiskt så tycker jag definitivt du ska ta dig en ordentlig funderare på ifall det kanske är dags att ta steget och skaffa implantat. Resultatet är, som med det mesta annat, väldigt individuellt – men utifrån hur min situation såg ut då och nu, så är det troligen det mest överlägset bästa beslutet jag tagit i mitt liv.

Mitt Cochleaimplantat har verkligen gett mig livet åter, och trots att det är fyra år sedan så måste jag ibland fortfarande nypa mig i armen. Som sig bör ska det här givetvis firas, även om det är mitt i veckan.

Ett fyrfaldigt leve mitt CI; hurra, hurra, hurra, hurra!

Det är det idag. Antal dagar sedan jag kopplades in. Tre år således. Jisses vad tiden rusat iväg. Men, har det hänt något nytt sedan senast? Nej, egentligen inte. Mer än att jag fortfarande är övertygad om att det här antagligen är bland de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Egentligen utan konkurrens, för det har verkligen varit – och är fortfarande – en helt fantastisk ljudresa. Jag vet att jag sagt det vid otaliga tillfällen tidigare, men det tål verkligen att upprepas. Att jag vid tvåårskontrollen hade tappat litegrann i taluppfattning är bortglömt sedan länge. Det är ingenting jag ens märker av i det vardagliga livet, eftersom skillnaden är ytterst marginell.

Jag är fullt medveten om att det varit högst sparsmakat med blogginlägg senaste åren – det beror inte på att jag tycker det är tråkigt, utan snarare för att det inte händer så värst mycket längre. Hörseln har på intet sätt utvecklats färdigt, men med facit i hand så skedde den absolut största utvecklingen de första sex månaderna, ungefär. Det händer fortfarande att jag hör ”nya” ljud, men det sker inte längre tillnärmelsevis så frekvent som det gjorde den första tiden. Vilket inte är det minsta konstigt heller, egentligen.

Att Ciborg fyller tre år idag ska givetvis firas. I år blir det dock utan gäster, främst för att det är mitt i veckan – och de tilltänkta gästerna hade en smula svårt att komma loss från vardagsbestyren. Det är ingenting som hindrar mig, naturligtvis, så det får bli en brakskiva i egen regi och det är inte det allra sämsta. Särskilt inte när man har ettusen nittiosex skäl att fira! 🙂

Igår var jag inne på SU för en aningens försenad 2-årskontroll. Den skulle givetvis egentligen gått av stapeln redan i höstas, men eftersom det bara handlar om en kontroll så gör spelar det för min del inte riktigt lika stor roll. Det hela började med en liten allmän diskussion med hörselingenjör, AS, då jag senaste tiden upplevt en liten förändring i ljudet. Inte till det sämre, utan mest bara annorlunda. Det här är här man inser hur otroligt svårt det för mig kan vara att försöka berätta att ”så här upplever jag det hela” och att ingenjörerna sedan ska försöka lista ut vilka inställningar de ska ändra på. AS och hennes kollegor är otroligt duktiga och jag blir verkligen förvånad över hur bra de lyckas få till det.

Sedan var det dags för hörselkontroll. Det börjar alltid med de sedvanliga pipljuden, något som även normalhörande är bekanta med. Resultatet var bra, men det visade sig ha tappat litegrann i basområdet. Ingen vet varför, men AS trodde att jag av misstag kommit åt volymkontrollen (naturligtvis finns det en sådan, hey vi snackar 2000-talet här!) på processorn av misstag. Vi gjorde inget om-test, dock, ingenting jag direkt lider av heller. Sedan var det dags för farbror ”gubbjävel” (se flertalet tidigare inlägg angående detta) och det sedvanliga ”nu hör ni <enstavigt ord>”. Märkligt nog tyckte jag att det gick ganska uselt, det kändes som jag missade flertalet ord. När testet var färdigt visade det sig att jag hade 80%, som jämförelse hade jag 86% vid ettårskontrollen. Troligen berodde även detta på felaktig volymkontrollinställning på processorn. AS tyckte ändå att det var ett fantastiskt bra resultat, men mitt griniga jag tyckte att det var helt värdelöst. Jag hade snarare hoppats på 90%, en förbättring således. Det hela slutade med att jag bad AS att koppla bort möjligheterna till att ändra volymen, detta är ändå något jag aldrig använder. När jag tänker efter har jag nog bara prövat det vid ett par tillfällen, och sedan struntat helt i det hela. Min inställning är att ”världen består av mängder med ljud” och så är det bara. Jag är fullt medveten om att det finns en hel del Ciborg’s som konstant håller på och fipplar med volymkontrollerna – det respekterar jag fullt ut, men det är ingenting för mig. Min strategi är istället att tvinga, i brist på bättre ord, min hjärna att saker och ting för oväsen och så är det bara. Det finns nog inget rätt eller fel, det är helt individuellt. Hur som helst, numera fungerar inte min volymkontroll, och jag kommer antagligen aldrig sakna den heller. Men, det där med 80% irriterade mig en smula, jag får se till att göra ett nytt test efter sommaren. Så här kan jag inte ha det!

På grund av pågående pandemier och diverse attiraljer så blev mötet med pedagog, ME, idag istället. Precis som vid ettårskontrollen handlade det om någon form av kvartssamtal. Eller, utvecklingssamtal är nog mer korrekt. För utvecklats har det ju definitivt gjort. Som vanligt otroligt givande samtal, och där i sedvanlig ordning ME knappt får en syl i vädret. Jag har nog glömt nämna att jag har ”talets gåva”, som det så vackert heter. Andra skulle antagligen säga att jag är en riktig tjôtröv, men det får stå för dem. Jag varken bekräftar eller dementerar. Hur som helst; jag tyckte att det i vanlig ordning riktigt givande samtal. ME ställde en hel del frågor, då SU för någon slags statistik över CI, av typen ”Hur har CI förändrat mitt liv, på en skala 1-5. Där 1 är katastrof och 5 är ”underbart”. Ungefär. Mitt intryck är i alla fall fortfarande att det här antagligen är det överlägset bästa beslutet jag tagit i mitt liv. Den pessimistiske kan säkerligen tycka att beslutet kunde tagits tidigare. Helt korrekt, det kunde det. Men, nu är det inte så, och jag väljer sällan att titta bakåt, då det ändå inte är påverkningsbart.

CI har definitivt påverkat mitt liv till det (betydligt) bättre och till de som fortfarande går omkring och funderar kan jag bara recitera Nike’s slogan: Just Do It!

Idag är det två år sedan jag jag kopplades in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det är verkligen helt galet vad tiden flugit fram. För tre år sedan, ungefär vid den här tidpunkten, hade jag precis fått reda på att jag blivit godkänd för CI och att jag blivit uppsatt på väntelista.

Idag skriver vi 2019 och jag sitter här och firar 2 år som Ciborg. Fira är något jag dessutom bokstavligt kommer göra, då jag bjudit hem en liten klick högkvalitativt folk för att fira Ciborg på tvåårsdagen. Det kan tyckas fånigt, men själv anser jag verkligen det är värt att fira, då jag fått ett helt nytt liv efter operationen. Så ikväll vankas snittar, bubbel, glitter, musik och fantastiskt umgänge. Det kan inte bli mycket bättre än så. Faktiskt.

Jag har vagt minne av att det görs en tvåårskontroll också. Den kallelsen har ännu inte inkommit, men jag gissar att den ramlar in under hösten. Träffa den fantastiska personalen på SU tycker jag alltid är kul, och förhoppningsvis får jag även träffa kirurgen – han är min stora idol.

Men innan dess vankas det som sagt fest, och fest ska det bli. Dags att kavla upp ärmarna och ställa sig i köket!

Kan jag definitivt inte titulera mig. Men, jag finns faktiskt på YouTube och det cinematiska underverket kan beskådas här nedan.

Vad det fantastiska Oscars-nominerade klippet alltså visar är undertecknad som sitter på en sten. Ute i skogen. Och lyssnar på fåglarna. Även om det snart är två år sedan jag opererades kan jag fortfarande bli alldeles hänförd av det enkla, och samtidigt helt fantastiska, i att bara sätta sig på en sten ute i skogen och lyssna på naturens ljud. Det är väldigt lätt hänt att man tar saker och ting för givet, vad det nu än månde vara, men jag skulle faktiskt rekommendera alla er normalhörande att någon gång faktiskt ta tillfället i akt. Tillfället att stanna upp en stund och lyssna, oavsett om ni befinner er mitt inne i en stökig storstad eller mitt ute på vischan. Lyssna. Sortera de olika hörselintrycken ni får, och skatta er lyckliga att ni inte är en av de cirka tjugo tusen (ja, du läste rätt) personer i Sverige (källa) som har grav hörselnedsättning.

Negativ domedagsprofet? Nej, det kan man knappast beskylla mig för. Jag vill mest bara belysa att jag tror vi människor i största allmänhet ibland är dåliga på att uppskatta vad vi faktiskt har – och istället lägger onödig tid och energi på vad man inte har, eller ibland till och med det som egentligen är rena struntsaker.

För tillfället sitter jag inte ute i skogen. Däremot sitter jag hemma med en kopp kaffe, altandörren på vid gavel och njuter. Av det fina vädret. Att jag är frisk. Att jag har semester. Att jag kan höra glada barn leka. Att jag kan höra skrikande måsar.