Idag, söndag, är det tre dagar sedan jag kopplades in för första gången, och jag tänkte försöka mig på att sammanfatta litegrann hur det hittills varit – och är.
I fredags var jag återigen på SU. Upplägget var detsamma som i torsdags; jag träffade alltså först hörselingenjör, AS, i ett par timmar, där vi gjorde lite allmänna justeringar. Jag tog också upp att jag batteriet tog slut helt plötsligt på torsdagskvällen, utan någon som helst förvarning, så hon petade in en varningsfunktion i programmet. Jag har hittills inte kört slut på ett batteri helt och hållet, så jag vet inte hur det ter sig, men det ska vara någon form av ett varningspip som träder i kraft ungefär en kvart innan batteriet tar slut. Jag har dylik funktion på hörapparaterna. Fel, hörapparaten, den andra används ju inte längre, av förklarliga skäl. Hur som helst, där blir jag varnad med ett pipande när det är cirka 30 minuter kvar av batteriet. Sedan får jag ett nytt pip när det är ungefär 5 minuter kvar. En mycket bra funktion, framför allt när man sitter i ett möte, så man blir förvarnad om att det är dags för batteribyte.
Efter mötet med AS var det dags att träffa specialpedagog ME igen. Hon frågade hur det hittills känns, och mitt svar var ganska kort och konkret ”abstrakt”. Det förstod hon mycket väl, och även jag har ju börjat förstå hur mycket träning som faktiskt kommer krävas innan det här fungerar som tänkt. Sedan var det dags för träning, och vi fortsatte på torsdagens tema; alltså kortleken. Den här gången rabblade hon dock upp hela färgerna, från ett (ess) till kung således. Detta för att hjärnan först skulle lära sig hur det låter. Hon rabblade upp alla korten plus de två jokrarna, totalt 54 kort alltså. Av dessa 54 missade jag tre kungar och en joker. ”Kung” ska visst vara ett svårt ord, svårare än ”fem” (som jag hade problem med i torsdags, se tidigare blogginlägg). Jokern missade jag av den enkla anledningen att hon inte hade lärt mig hur joker låter, så där gick hjärnan bet helt. När joker nummer två dök upp så hade jag rätt. Utöver dessa fyra fel så hade jag cirka 5 stycken ”tveksam” på. Jag hade hört färgen omgående, men fått gissa ett par gånger innan jag hörde korrekt valör. Räknar jag även dessa som ”fel” så klarade jag alltså ungefär 45 kort av 54, och det måste jag anse mig vara nöjd med.
Det intressanta i sammanhanget är att jag fortfarande inte hörde när hon till exempel sa ”ruter dam”, men hjärnan lyckas ändå mixtra ihop det här till just ”ruter dam”. Jag känner att det här inte går förklara, för det är verkligen så hemskt abstrakt. En av mina bättre vänner hade läst torsdagens blogginlägg och hans kommentar var: ”Jag förstår vad du skriver, men det går ändå inte riktigt begripa.”. Och jag blev omgående medveten om att jag själv hade känt exakt likadant, innan inkoppling, när jag hört andra CI-bärare försöka beskriva hur de upplevt ljud i början.
Efter ungefär en timme hos ME så var det dags att åka hem. Jag satte batteriet på laddning medan jag fixade lite lunch, innan det var dags för träning igen. Precis som i torsdags så gick jag hemma och pratade för mig själv. Det blev mest bara massa nonsens-prat, mitt syfte var främst att träna hjärnan. Jag kunde till exempel gå omkring och säga ”idag är det fredag den tjugoandra september”, och liknande. Efter en stund tänkte jag försöka mig på lite hårdträning, så jag letade upp Hasse (Alfredsson) och Tage (Danielsson) på Spotify. De två hade på 60- och 70-talet shower på Berns i Stockholm, och dessa har blivit inspelade. Flera av de här showerna har jag lyssnat väldigt många gånger på, så jag vet väldigt väl hur dialogerna går. En av sketcherna handlar om ”lindansare Raymond Lindeman”, och just när Tage säger ”…vi har kallat hit lindansare Raymond Lindeman”, så ”hörde” jag först ingenting. Det påminde litegrann om torsdagens ”fågelkvitter”. Men, jag körde det här introt på repeat flera gånger, och till slut greppade hjärnan det hela som, ungefär, ”indanae Ramon Indemn!”. Wow! Jag fortsatte att lyssna på hela sketchen, och hjärnan lyckades snappa upp ett och annat ord lite här och var. Men, jag skulle ljuga ifall jag påstod att jag hörde (i ordets rätta bemärkelse) hela sketchen; för det gjorde jag verkligen inte. Inte ens i närheten. Men, poängen är att jag själv kände att ”nu är någonting på gång”. Fascinerande, minst sagt!
Efter ett par timmars träning här hemma så var min hjärna helt mosig, och jag fick stänga av för att låta den vila.
Igår, lördag, kom min pappa förbi ett par timmar på fika, och jag hade på CI stora delar av tiden. Hörapparaten också, förstås, för då kunde jag ju höra vad han sa, samtidigt som CI:t fick hörselträning. Även han tycker det här är hemskt fascinerande, och fullkomligt obegripligt. Jag förstår honom, verkligen!
Efter att han hade åkt hem, så besökte jag ett par väldigt goda vänner igår kväll. Med var deras barn, förstås, samt ett annat par. Jag tog beslutet att ta med mig CI, under förevändningen att jag kommer stänga av det så fort jag upplever det som jobbigt. De ville köra kortlekstestet med mig, vilket jag såklart ställde upp på. Bra träning för mig, och ren och skär fascination för dem. På en hel kortlek, utan jokrar, så hade jag ungefär 3-5 fel (jag minns inte exakta antalet); och det var återigen kungarna, och någon enstaka sjua, som hade ställt till med besvär. I övrigt gick det nästan som rinnande vatten.
Jag upptäckte också att när kvinnorna skrattade så lät det (ungefär, det går verkligen inte förklara ljudupplevelsen exakt) som kväkande grodor, fast ett syntetiskt kväkande. Första gången en av dem skrattade så började jag själv skratta, eftersom det lät så fruktansvärt roligt. Tacksamt att man är lättroad som få i alla fall! Intressant nog orkade jag med att ha på mig CI hela kvällen, även om jag egentligen inte hörde ett dyft (med CI) så kändes det som bra träning. Nu verkar hjärnan lärt sig skilja på när en man eller en kvinna pratar, för ”signaturen” låter lite annorlunda. Om två kvinnor (eller två män) satt och pratade, så kunde jag dock inte särskilja dessa åt. Jag hörde ”manlig röst”, men inte mer än så. Det här är någonting som också, tydligen, kommer släppa framöver. Jag har vetat om det här sedan tidigare, så det kom inte som någon chock för min del.
Idag, söndag, går jag återigen här hemma och pratar för mig själv. Jag har fått låna hem TV-serien med Pippi Långstrump, eftersom jag, förmodligen som alla andra, sett serien ”tusentals” gånger som barn. Bra träning, tänker jag, eftersom man någonstans djupt inne i minnet förmodligen minns dialogerna ganska väl. Då har man en minnesreferens, och det tror jag är viktigt i jakten på att lära sig höra – och framförallt; förstå vad som sägs.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag fortfarande inte hör tal, men på något sätt så har i alla fall hjärnan börjat snappa upp ett och annat. Jag märker ganska rejäl skillnad mot i torsdags, då det mestadels bara var massa kvittrande fåglar och ”blippanden”. Men, jag inser också att det kommer krävas ordentligt med träning för min del innan CI kan stå på egna ben, så att säga. Verkligen ordentliga mängder med träning. Det här kommer förmodligen bli väldigt jobbigt, och energikrävande, gissar jag. Men, säg den färdighet som inte kräver någon som helst träning. Sådana finns inte.