Nio månader alltså. Så många dagar sedan är det jag besökte SU senast, och ännu syns vare sig någon operation eller kallelse i sikte. Det här har gått och blivit lite av en följetång, vars story jag inte riktigt hade kalkylerat med. Det har nu dock gått så pass lång tid att jag nästan förträngt det hela. Förträngt var kanske inte helt igenom korrekt ordval; lagt det i mental malpåse överensstämmer nog bättre.

Jag har varit i kontakt med SU angående det här, främst för att höra hur landet ligger, och jag känner att jag haft en bra dialog med dem. Kortfattat kan man säga att de beklagar att det blivit som det är. De är väl medvetna om min, emellanåt ganska tuffa, situation på jobbet, men kan inte göra någonting åt det – möjligen mer än att just konstatera att de inte kan göra någonting åt situationen. Jag, å min sida, förstår mer än väl deras situation, men kan heller inte göra ett skvatt åt saken. Man skulle kunna säga att vi uppnått ofrivillig konsensus. 🙂

Vad jag tänker göra åt saken, just för tillfället, är att om en dryg vecka gå på semester, och sedan låta saker och ting ha sin gång. Jag kan således redan nu meddela att det kan dröja en och annan vecka innan det skrivs ett nytt inlägg, men ni som följer bloggen via Facebook behöver inte bry er, eftersom ni automatiskt får information när nytt inlägg finns. Tills dess önskar jag er en riktigt härlig sommar – må solen skina på er, den grillade maten smaka himmelskt och att semestern i största allmänhet blir riktigt ljuvlig!

Förutom att det är fredag, slår jag också på stort och firar att det idag är prick sju månader sedan mitt sista besök på SU. Sju månaders väntetid för någonting som skulle ta ”cirka sex månader”. Det är en smula enerverande, när jag tänker på det hela – så jag försöker att inte göra det, och istället försöka intala mig att gilla läget. Det kommer när det kommer. Ungefär.

Även en dag som denna försöker jag tänka och resonera på samma sätt; att det kan faktiskt lika gärna bli operation om ett par veckor, som det blir i oktober. Hoppas bara jag har kvar mitt jobb tills dess, för det är synnerligen påfrestande för huvudet (ni med nedsatt hörsel vet precis vad jag pratar om) att delta i möten och liknande. Men, som sagt. Sju månader, är det idag. Jävla svenska sjukvård!

Edit: Det bör kanske tilläggas att det inte är sjukvården i sig jag är irriterad över; de gör verkligen så gott de kan, utifrån sina förutsättningar – många avdelningar runt om i landet går på knäna, och jag lider verkligen med dem. Det är situationen som helhet jag helt enkelt tycker är helt uppåt väggarna.

…är det idag. I teorin. Det vill säga att idag är det på dagen sex månader sedan jag gjorde mitt sista besök hos SU. Det är också exakt sex månader sedan de sa ”cirka sex månader [väntetid]”. Som jag nämnt tidigare är jag fullt medveten om att ”cirka sex månader” i praktiken innebär plus/minus en drös veckor. I vilket fall som helst; jag har hittills, fortfarande, inte ens fått tillstymmelse till papper, och det här börjar gå mig på nerverna fullständigt. För att inte tala om att det rent yrkesmässigt håller på att knäcka mig fullständigt.

Missförstå mig rätt här; jag skyller definitivt inte på ”mitt folk” på ÖNH (Öron Näsa Hals) på SU – det är verkligen inte deras fel att det saknas sjuksköterskor, narkosläkare, golvmoppare, hamburgerflippare, you-name-it. Definitivt inte. Det här beror mer troligt på att det sitter massa inkompetent folk på fel plats. Men, jag tänker inte förirra mig i vare sig politik eller ja-sägare, utan konstaterar bara krasst att någonting är fullkomligt trasigt i systemet.

Lyckligtvis råkar jag vara en sån där läskig människa som allt som oftast är positivt inställd till saker och ting. En optimist om man så vill, och jag inser att det med hög sannolikhet inte hjälper ett dugg att stampa i golvet, slå en sjua i grannens brevinkast, registrera sig på obskyra hatsajer, etc – utan det är helt enkelt bara att gilla läget. Sitta helt stilla i båten är dock inte min melodi, och jag har således kontaktat SU och bett dem ge mig en, åtminstone tillstymmelse till, hint över hur landet ligger. Vilken plats i kön har jag? Pratar vi ”snart”, eller pratar vi om ”sex-tolv månader”? Det vet jag inte, och det är just det jag bett dem utveckla en smula. Jag tycker dessutom hemskt synd om ”mitt” team på SU, eftersom det är just de som får ta emot alla frågor av den här typen, utan att många gånger kunna lämna svar – hur gärna de än skulle vilja.

Sex månader. Det är ingen tid alls egentligen. Eller hemskt lång tid, när man går och väntar. Väntar på något som kan ske om två veckor. Eller nio månader. Jobbigt är bara förnamnet.

…dagar sedan är det jag besökte SU för sista gången. För den som inte orkar leka med siffror kan jag hjälpa till lite på traven och berätta att det är detsamma som på dagen fem månader sedan. För fem månader sedan sa de på SU ”cirka sex månaders väntetid [till operation]”. För fem månader sedan tänkte jag: ”Sex månader? Skojar du? Det är ju evigheters eoner tills dess! Solen hinner säkert slockna och Big Bang II inträffa innan det gått sex månader. Allra minst.”. Samtidigt tänkte jag att sex månader egentligen inte är så värst lång tid, på det stora hela. Ett halvår – det swishar förbi ganska fort – vilket det (snart) har gjort också, och nu är det (i teorin) en månad kvar till operation. Eller, transformering kanske är mer korrekt. Transformation från en vanlig dödlig människa, till en cyborg fylld till brädden (nåja…) med elektronik och allehanda rocket science-prylar.

På brevlådefronten intet nytt, dock. Ännu ingen kallelse, således. Som ingenjör har jag dock sedan länge lärt mig att teori och praktik inte alltid går hand i hand, och jag är således fullt medveten om att det antagligen ryms en hel del veckor i det där ”cirka” som SU kläckte ur sig. Men, det hindrar mig lik väl inte att jag närmar mig brevlådan smygandes, när jag kommer hem från jobbet. En indian, iförd de bästa mockasiner som finns att uppbringa, skulle definitivt inte kunnat smyga bättre. I vilket fall är det med skräckblandade känslor jag öppnar brevlådan – varför vet jag inte riktigt, men jag skulle tro att jag mentalt befinner mig i något slags tillstånd där jag ivrigt går och väntar på kallelsen, samtidigt som jag inte vill ha den. Har jag en skruv lös? Förmodligen, men det är hur som helst nästan exakt så jag tänker och känner för tillfället. ”När du minst anar det.”, är ju ett välkänt talesätt, och det kommer säkerligen hända mig också. Jag menar, jag har varje dag i närmare en månads tid börjat med brevlådesmygandet. Varenda dag har det saknats kallelser från SU, så när den väl ligger i brevlådan kommer jag säkerligen bli chockad och helt tagen på sängen. Trots att jag innerst inne vet om att den är på gång. Återigen, har jag en skruv lös? Förmodligen, men jag kan inte förklara det på bättre sätt.

Huruvida du förstår vad jag menar, eller inte, gör ingenting – för jag delar inte ut några diplom idag heller.

Sjöng popgruppen Wham!, 1984. Vad har ”förra julen” med saker och ting att göra? Inte ett dyft. Men, lägger man till ett ”The” framför, och alltså pratar om den sista julen, så blir det lite mer spännande. ”Huh? Sista julen? Ska du konvertera till någon annan religion?”. Oh, nej, det är bara min – aningens märkliga, kanske – associationsförmåga som leker litegrann. Vad jag syftar på är helt enkelt att det här är sista julen som mitt vänsteröra får höra riktiga ljud, då det nästa år är syntetiskt. Ja, inte själva örat förstås, utan hörseln. Hur jag ställer mig till det här? Julskinkan lär smaka precis likadant även efteråt, men visst känns det ganska abstrakt på något vis. Det ska jag definitivt inte sticka under stolen med.

I övrigt har det inte hänt någonting nytt sedan sist, bortsett att ytterligare en månad har förflutit. En månad närmare operation, således. Även om jag inte blivit lovad något specifikt datum, så sa SU ”cirka sex månader” vid mitt senaste besök. Detta innebär början av april, ungefär. Hur det blir med den saken vet ingen, i dagsläget, men jag är mentalt inställd på att operation sker däromkring i alla fall. Om cirka 3,5 månader, med andra ord. Märkligt nog känner jag ingen nervositet alls inför det här. Än, ska väl tilläggas. Men, tankarna har allt mer börjat kretsa kring detta, och har gett upphov till åtskilliga kontemplationssessioner här hemmavid. Jag har googlat runt en hel del, och stött på folk som fått hemskt bra resultat. Detta leder till att man får ganska höga förhoppningar – och just det där med förhoppningar har SU flera gånger påpekat att man ska vara försiktig med, för det finns inga som helst garantier som säger ”du kommer höra minst så här bra”, eller liknande. Men, det är ju förbaskat lätt för deras del att kläcka ur sig – det är ju inte de som ska bli opererade.

Givetvis har det hänt både en och sju gånger att jag tänkt i banor som ”milde tid, jag kommer kunna prata i telefon igen!”, och liknande. Men, så ”får” jag alltså inte tänka, enligt SU. Förbaskade glädjeförstörare. Jag kommer självklart bli varse om det inom en snar framtid, men det hindrar lik förbaskat inte att hjärnan ibland går fullständigt i spinn. Någon stoppknapp finns förstås inte heller, det enda som finns att göra är att låta den spinna färdigt.

Men, nu är det juletider, vilket för min del innebär en vecka ledigt, som kommer innebära umgänge med familj och nära vänner. Jag har starka misstankar om att en och annan bit julmat kommer slinka ner i magen. Frosseri är dekadens när den är som bäst. Med det här sagt, önskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år, och på återseende nästa år. 2017, året då ytterligare en cyborg ser dagens ljus. Eller, CIborg, ifall vi ska vara vitsiga. Upphovet till det uttrycket är dock inte mitt, så höj mig inte till skyarna som någon slags mästervitsare, tack!

Remissen till vaccination trillade in för ett par veckor sedan, och idag var det dags. Väntetiden på den lokala vårdcentralen var försumbar, och jag blev snart inkallad till distriktssköterskan. Remissen hade också innehållit nånting om kolla blodtrycket – eftersom det, tydligen, hade varit ganska högt när jag var på SU senast. Sagt och gjort; vi gick ut stenhårt, med att sköterskan bad mig knäppa upp skjortan. Det är trots allt fredag och allt… Blodtrycket var fortfarande lite högt, även om det inte var alarmerande på något sätt, men jag fick tacksamt nog inga förmaningar – då hade jag säkert lackat ur fullständigt, och besökt närmaste pizzeria i ren protest. Klockan åtta på morgonen.

Däremot fick jag, väldigt otippat, komplimang för min ”snygga skjorta”. Jag är fortfarande osäker på ifall hon sa det för att lugna ner mig, eller ifall hon faktiskt menade det. Stor sak i det, jag väntade på att bli stungen av en riktigt vass nål. Till slut visade hon sin utrustning. Som jag inte såg. Men, jag antar att det var en 2cm tjock nål som var fyra meter lång, allra minst. Eftersom jag är en stor och stark karlakarl fällde jag givetvis inte en enda tår. Det som inte dödar, det härdar, sägs det ju. Resultatet ses här nedan. Kommer troligen behöva sjukskriva mig ett par veckor framåt.

Det är i precis det här läget jag kan härma en pott-tränande småknodd, genom att säga ”fääää’di!”. I bemärkelsen att jag nu, bildligt talat, kan sätta mig ner och invänta kallelse till operation. Hela utredningen, som påbörjades i januari i år, är nu alltså klar, och det enda som återstår är just operationen. Just nu känns det faktiskt hemskt spännande, och jag ser fram emot det. När kallelsen väl dimper ner i brevlådan misstänker jag dock att känslorna, åtminstone i början, kommer vara precis tvärsemot vad jag påstår nu.

Idag är det en vecka sedan jag gjorde mitt sista besök på SU. Nu är det bara att sätta sig ner och räkna dagarna. Problemet, i det här fallet, är att jag inte vet hur många dagar det är till operation – jag vet bara att den kommer inträffa nästa år. The Judgment Day (som i och för sig inträffade den 29 augusti, 1997, enligt Sarah Connor). Eller The Reborn Day. Det beror helt och hållet på utfallet, men jag hoppas naturligtvis på det sistnämnda. Förstås. Men, ifall jag läste rätt mellan raderna – hur fasen kan man ’läsa mellan raderna’ när någon pratar? – så verkar det handla om cirka 6 månader. Cirka 180 dagar. Eller, cirka, 2⁵x3³x5 minuter. Ifall man vill konstra till det.

Idag är det också en vecka sedan jag out:ade mig för Den Stora Vida Massan, på Facebook. Jag velade en hel del ifall jag skulle komma ut med detta, eller om jag skulle köra på i gamla spår. Jag har inget bekräftelsebehov av något slag, men jag insåg dock senare att jag har heller ingen anledning att gå runt och smyga omkring med det här. Förmodligen kommer det underlätta för mig själv, efter operation, i och med att jag – förhoppningsvis – kommer slippa dra upp ”hela storyn” för varje person man stöter på framöver. Så, jag outade mig. Och fick en respons som jag nog inte hade förväntat mig något ens i närheten av. Rörande, och väldigt glädjande att folk faktiskt bryr sig. Tack vare detta fick jag också reda på att ett par kompisar jag inte träffat på hemskt länge – hej F och M! – hade närstående, som antingen redan fått CI, eller i likhet med mig är på väg att få. Det tycker jag faktiskt var riktigt häftigt!

Någon slags gemensam nämnare för de här två händelserna har fått mig att fundera (och googla!) mer kring CI den senaste veckan, än vad jag har gjort de senaste månaderna. Det intressanta i sammanhanget är att det konstant varit positiva tankar. Visst, jag inser att det är lätt att sitta här – flera månader i förväg – och känna sig modig. Jag kommer med hög sannolikhet både bete mig, och känna mig, helt annorlunda när det väl så blir dags. Men, just nu – sia om framtid känns bara fånigt, dessutom – känns det riktigt bra, och på något skruvat sätt (jag vet att jag kommer få äta upp det här) ser jag faktiskt fram emot operationen. Att transformeras från en vanlig människa, till tvättäkta Cyborg med ett Tactical Neural Implant. Undrar ifall man kommer kunna få in P3, Rai Uno och ESPN? Det kommer jag få reda på om cirka 7 månader.

Då var dagen äntligen(?) kommen. Dagen då jag skulle träffa min framtida helbrägdagörare i egen person. Spännande? Ja, en smula. Läskigt? Nej. Inte det minsta, faktiskt. Arena för dagens göromål var återigen SU. Antagligen kan jag skippa den informationen framöver, för det är SU som gäller ända fram till operation. Jag var, som vanligt, där i god tid och fick vänta en stund innan jag blev inkallad till kirurgen, RF. Som visade sig vara en sympatisk människa och inte helt i avsaknad av humor. Med på mötet var, återigen (se tidigare inlägget), en skrivtolk. Mötet var mestadels av informationskaraktär, men RF passade även på att kolla mitt blodtryck och lyssna på hjärta/lungor. Detta innebar att jag fick klä av mig på överkroppen. Stackars skrivtolk. Hon kommer antagligen drömma mardrömmar under lång tid framöver. Det beslutades också vilket öra som kommer opereras. Normalt brukar man operera örat som har sämst hörselkurva. I mitt fall är det lika illa på båda öron, så det slutade med att jag valde vänster. RF kommer också skicka remiss till min vårdcentral, eftersom jag behöver vaccineras mot rabies, malaria, japansk encefalit samt harpest. Eller om det var mot pneumokocker, jag hörde inte så noga. Jag passade också på att fråga om borrmaskinen. För säkerhets skull hade jag faktiskt lagt in en påminnelse i telefonen om detta. Stört? Förmodligen, men jag har nog inte påstått något annat heller egentligen. Av förklarliga skäl är den typen av borrmaskiner inget man råkar ha liggande på kontoret, men RF tyckte det var en riktigt kul fråga och letade vänligt nog upp en bild på datorn. Den påminner litegrann om en tandläkarborr, så nu vet jag det. Förfärligt nog glömde jag fråga vilket fabrikat det var på den, men gör nog inte så mycket – för jag kan nästan slå vad om pengar att RF ändå inte hade kunnat svara på den frågan. RF passade också på att ta upp det här med när det blir operation, men kunde inte lämna några exakta besked. Det är väldigt säkert att det inte blir före nyår i alla fall. Jag hade nog å andra sidan blivit chockad om så vore fallet, för det är jag inte mentalt inställd på. ”I vår” någon gång, vågade RF lova i alla fall.

Ungefär där någonstans var mötet slut, och det var dags för lunch, eftersom det klockan 13 var dags för ny batalj.

Den här gången hos hörselingenjören, som visade sig vara BJ, personen som testade min hörsel förra gången jag var på SU (se tidigare inlägg). Det här mötet handlade om lite mer praktiska saker; det började med att jag fick välja färg. SU ”lagerför” bara fem färger, så princessrosa (faktiskt!) fick jag inte välja. Förbaskat, jag som haft funderingar på att köra Hello Kitty-image framöver. Kromat fanns tyvärr inte ens som alternativ. Vilken skandal, jag sitter här och är nära att kontakta Aftonblaskan för att gråta ut en skvätt. Valbara färger var vit, silver, ljusbeige (tänk: ”hudfärgad”), ljusbrun, mörkbrun och svart. Om jag varit en Apple-snubbe hade jag antagligen valt vitt, men nu är jag inte det så jag körde på svart istället. Kommer matcha min skinnpaj och mina non-existenta läderbyxor riktigt bra! Resten av mötet var en kombination av förväntningar, försäkringsfrågor – processorn (prylen som sitter på utsidan) är inte billig – och annat matnyttigt. Vi kom också in på att jag har dammat av min gamla skivspelare, eftersom jag någonstans läst att det kan vara bra träning – efter operation – att lyssna på saker man hört som barn, och kommer ihåg hur det låter (eftersom jag som barn hade normal hörselkurva). Detta har lett till att jag senaste veckorna börjat dammsuga Tradera och butiker som kränger begagnade vinylskivor att samla på mig gamla skivor med både ”Smurfarna” och ”Misse&Moje”. Är jag en idiot? Ibland vet jag inte det själv, men kan om detta hjälpa mig att träna upp hörseln efter operationen (det här är något jag kommer skriva mer om framöver, var så säker!) så är jag inte den som är den. Om någon råkar sitta på ”Ville, Valle och Viktor”, ”Fablernas värld”, ”Drutten och Krokodilen” samt ”Trazan och Banarne”, på vinyl, i bra skick, kontakta gärna mig. BJ tyckte det här var riktigt roligt, men förstod helt och hållet min tankebana och trodde också att detta kunde vara bra träning. BJ frågade lite om hur det fungerar för min del på jobbet, hur jag ”handskas” med arbetskollegor och liknande. Jag svarade att det är som det är, och jag försöker konstant hitta bästa möjliga ”gyllene medelväg” för det hela. Ibland, ganska ofta, blir det lite knasigheter, men det brukar reda ut sig i slutändan ändå. Som det mesta annat. Vad jag kommer göra nu är helt enkelt att fortsätta leva som vanligt, och invänta kallelse till operation. Som alltså troligen dimper ner någon gång framåt april, 2017.

”Men, flera månader kvar till operation. Kommer du sluta blogga nu?”. Nej, det kommer jag inte göra. Jag har till och från fått frågor om lite saker och ting (se flertalet tidigare inlägg), som jag försökt reda ut så gott det går. Med andra ord, om någon undrar över någonting – tveka inte att kontakta mig!

Idag damp det in ännu en kallelse till SU, precis som utlovades i onsdags.

Jag trodde dock inte den skulle komma så pass snabbt, men det är bara att lyfta på hatten för effektiviteten. Den 5 oktober ska jag återigen inställa mig på SU, då jag först ska få träffa kirurgen, a.k.a. The Master of The Drilling Machine, och jag misstänker att vederbörande kommer gå igenom en hel massa saker. Hoppas jag får se borrmaskinen också, för den lär jag inte få se när jag ligger nerknarkad på slaktarb..förlåt, operationsbordet, en bit in på nästa år. Jag är hemskt nyfiken på vem som tillverkar dem. Bosch? DeWalt? HILTI? Jula? Jag kan knappt bärga mig!

Därefter är det inbokat ett möte med hörselingenjör. Vad det mötet kommer innehålla har jag i dagsläget inte en susning om, men jag skulle gissa att det kommer gås igenom vilka fabrikat som finns och liknande. Jag kanske får välja färg på processorn också. Vad ska jag välja, tycker ni? Själv har jag varit helt inställd på att försöka få den i kromat, bara för att det är rätt coolt. Kanske. Men, det slutar kanske med att jag fegar ur och väljer rosa med Hello Kitty-motiv. Vadå velig? Det här är ju jätteviktigt, begriper ni väl!

Nå, den 5 oktober lär jag bli varse om en hel del saker och ting, skulle jag tro. Tills dess får jag ge mig till tåls. Ni också.