Idag var det så dags att äntra Sahlgrenska för första gången – i varje fall utredningsmässigt. Normalt är jag ganska trög på morgnarna, men i morse vaknade jag långt före klockan, och kunde givetvis inte somna om igen. Lite enerverande, men inte så mycket att göra åt. Det första mötet, av tre, skulle gå av stapeln klockan 08:00, och tack vare mitt tidiga uppvaknande var jag där redan strax efter halv åtta. Vädret var helt strålande, så jag satte mig på en parkbänk, utomhus, och insöp lite härligt morgonljus innan jag beträdde drakgrottan.
Klockan 07:45 öppnades dörrarna och jag registrerade mig i receptionen. Jag blev omgående varse att jag blivit berättigad till ett frikort (p.g.a. högkostnadsskyddet), så nu får jag gratis sjukvård ett halvår framåt. Har redan nu långt gångna planer på att söka hjälp för allehanda åkommor, krämpor och exotiska sjukdomar framöver. Man måste ju passa på medan det är gratis, menar jag. Efter artighetsfraserna i receptionen var avklarade satte jag mig i väntrum D. Jo, det finns A-C också. Möjligen E-?, men jag hade ingen lust att utforska det där närmare i morse. Sjukhus överlag kan vara nog så läskiga som det är. Ganska prick klockan åtta dyker det upp en yngre man, som visar sig vara ”min” audionom för dagen, BJ. Förutom de sedvanliga ”pip i örat” och lyssna på ”gubbjäveln” (se tidigare inlägg), testades även lite andra varianter idag. Bland annat fick jag lyssna på tre-nummerkombinationer, som jag sedan skulle upprepa. Jag kunde alltså höra ”sex, nio, sjutton” och skulle därefter upprepa dessa. Detta var helt nytt för mig, men gick mycket bra. Jag gissar att det delvis beror på att numren var 1-17 – urvalet blir därmed känt, och ibland går det nästan lista ut vilket nummer som ropades upp. Jag fick också lyssna på ”pip med vibrato”, något jag heller aldrig gjort förut. Det går inte riktigt förklara det här, men tänk dig en bjällra, eller kanske till och med ett alarm i mobiltelefonen. Vissa ljud påminde litegrann om ringsignalen hos en gammaldags bordstelefon, fast inte fullt lika gällt ljud. Hur som helst, det tog närmare två timmar innan han var nöjd – normalt brukar det ta knappt en timme. Audiogrammet såg ungefär lika illa ut som senast, och jag fick också reda på att jag hade – i min värld, kom ihåg det, mina referensramar när det kommer till ljud är helt olika en normalhörande – riktigt bra taluppfattningsförmåga, hela 18% med båda hörhjälpmedel!
Efter den här manglingen hann jag ta en nypa frisk luft, innan det var dags för besök hos specialpedagogen ME. Med fanns också en skrivtolk – som alltså är en person som sitter och skriver ner allting som sägs i rummet, förutom det jag själv säger förstås. All text kommer upp på en datorskärm och man skulle nästan kunna likna det lite vid textremsorna på filmer. Jag har prövat detta en gång tidigare, och har ännu inte riktigt vant mig vid arrangemanget, så jag kläckte förstås ur mig ”vad sa du?” flertalet gånger – innan jag insåg att man faktiskt kan fuskläsa på bildskärmen. Mötet hos ME varade i cirka 1,5 timme och där avhandlades en hel del. Bland annat frågade ME hur min allmänna livssituation såg ut – med avseende på hörseln förstås – hur det går i arbetslivet, och liknande frågor. Mötet var givande, även om jag hade koll på delar av det hela tidigare. Däremot fick jag reda på att jag inom två veckor kommer få träffa kirurgen som ska utföra ingreppet – och därefter är det, i teorin maximalt 3 månader kvar till operation. Detta enligt vårdgarantin som finns i Västra Götalandsregionen (jag har ingen koll på hur lång tid det får gå i andra regioner, kanske är det 3 månader i hela Sverige?). ME berättade dock att de i dagsläget har mer att göra än vad de klarar av, och detta betyder i praktiken att de där ”max 3 månader” snarare handlar om ”cirka 6 månader”. Det var förstås lite jobbigt att höra, eftersom jag mentalt gått och ställt in mig på operation runt strax efter årsskiftet, men samtidigt är det ju bara att gilla läget – det här är ingenting jag kan påverka själv. Mötet avslutades med frågestund, som jag inte direkt hade några. Hittills har jag fått väldigt bra information om saker och ting, och eftersom jag är en vetgirig ingenjör har jag utfört eget forskningsarbete på google. Tips ifall du är känsligt lagd; bildgoogla inte ”cochlea implant surgery”. Jag själv har naturligtvis inte kunnat låta bli att göra den sökningen. Något jag så här i efterhand ångrar litegrann. Men bara lite.
Nu hade klockan passerat halv tolv, och jag fick lunchrast. Införskaffade mig en kvällstidning och letade upp en lämplig lunchrestaurang, där det blev en riktig långlunch – nästa möte var inte förrän klockan 13. Strax före utsatt tid anmälde jag mig, mest för säkerhets skull – ifall de glömt av mig, eller så – återigen i receptionen och fick bege mig till väntrum C. Undrar ifall det blir väntrum B nästa gång? Vansinnigt spännande. Antagligen kommer jag ha svårt att sova de kommande två veckorna. Strax efter klockan 13 dök öronläkare, RJ, upp och kallade in mig. Även på detta möte var skrivtolk med – samma som i förmiddags dessutom. Inför mötet hade jag fått en blankett med hälsodeklaration att fylla i – ifall jag har bilhartzia, ebola, denguefeber, kikhosta, skörbjugg och liknande åkommor. Samt även ifall jag är allergisk, använder läkemedel (regelbundet), och liknande frågor. Denna blankett betade vi av innan det var dags för resten. Som till stora delar visade sig påminna lite om mötet med ME på förmiddagen. Vad jag förstått av det hela, så har öronläkaren någon form av sista ordet när det gäller att godkänna patienter för CI-operation, eller inte. I mitt fall är dock inget snack, mina värden ligger långt under deras uppsatta gränsvärden. Men jag misstänker att läkaren ändå själv vill skaffa sig någon slags helhetsbild över det hela. Mötet handlade till stor del om hur hörseln har påverkat (och påverkar) mig i mitt privatliv, arbetsliv och vilka förväntningar jag har på operationen och liknande. Vi kom även in på problematiken med telefoni och RJ frågade vilka personer jag brukade ha telefonkontakt med. När jag berättade att jag mer eller mindre aldrig någonsin pratar i telefon överhuvudtaget, förutom med min ena förälder emellanåt – så såg RJ näst intill chockad ut. Det var antagligen här någonstans som det insågs att ”den här killens liv suger ganska ordentligt allt som oftast” – när det kommer till kommunikation. Jag hade inga direkta kommentarer till det här, eftersom det är runt 15 år sedan jag pratade i telefon med ”allt möjligt folk”. RJ förklarade också skillnaden mellan olika fabrikat av processorerna (delen som sitter på utsidan, och som liknar en hörapparat) och gick även igenom ”förväntad hörselkurva efter operation”, vilket öra jag (förmodligen) kommer operera och lite annat matnyttigt. Man opererar alltså endast ett öra; jag är inte helt säker på varför, men jag antar att ekonomi säkerligen är inblandat i ekvationen. De enda som får CI på båda öronen är barn som föds döva, eller kraftigt hörselskadade, samt – vad jag känner till – något/några enstaka specialfall. När jag frågade ifall CI:t gick att få i krom så fick jag omgående svaret ”ja, men då måste du först åka till Biltema och köpa sprayfärg”. Skönt att även läkare inte alltid är knastertorra. Efter mötet, som varade i ungefär en timme, kände jag mig fullständigt urlakad. Sitta i möten är någonting som kräver enorma mängder energi och efteråt känner jag mig ofta som en ballong man stuckit hål på.
Vad som händer nu är alltså att jag ska få träffa kirurgen om två, eller tre, veckor – och på något skruvat sätt ser jag faktiskt fram emot det. Trots att det är vederbörande som ska sätta en borrmaskin mot mitt skallben framöver.
Jag inser nu att den här texten blev en smula lång och det känns nästan lite genant att återigen inte kunna utdela några diplom. Men, så är det tyvärr. Till dig som läst ända hit – jag är imponerad att du orkade!