Idag är det en vecka sedan jag gjorde mitt sista besök på SU. Nu är det bara att sätta sig ner och räkna dagarna. Problemet, i det här fallet, är att jag inte vet hur många dagar det är till operation – jag vet bara att den kommer inträffa nästa år. The Judgment Day (som i och för sig inträffade den 29 augusti, 1997, enligt Sarah Connor). Eller The Reborn Day. Det beror helt och hållet på utfallet, men jag hoppas naturligtvis på det sistnämnda. Förstås. Men, ifall jag läste rätt mellan raderna – hur fasen kan man ’läsa mellan raderna’ när någon pratar? – så verkar det handla om cirka 6 månader. Cirka 180 dagar. Eller, cirka, 2⁵x3³x5 minuter. Ifall man vill konstra till det.

Idag är det också en vecka sedan jag out:ade mig för Den Stora Vida Massan, på Facebook. Jag velade en hel del ifall jag skulle komma ut med detta, eller om jag skulle köra på i gamla spår. Jag har inget bekräftelsebehov av något slag, men jag insåg dock senare att jag har heller ingen anledning att gå runt och smyga omkring med det här. Förmodligen kommer det underlätta för mig själv, efter operation, i och med att jag – förhoppningsvis – kommer slippa dra upp ”hela storyn” för varje person man stöter på framöver. Så, jag outade mig. Och fick en respons som jag nog inte hade förväntat mig något ens i närheten av. Rörande, och väldigt glädjande att folk faktiskt bryr sig. Tack vare detta fick jag också reda på att ett par kompisar jag inte träffat på hemskt länge – hej F och M! – hade närstående, som antingen redan fått CI, eller i likhet med mig är på väg att få. Det tycker jag faktiskt var riktigt häftigt!

Någon slags gemensam nämnare för de här två händelserna har fått mig att fundera (och googla!) mer kring CI den senaste veckan, än vad jag har gjort de senaste månaderna. Det intressanta i sammanhanget är att det konstant varit positiva tankar. Visst, jag inser att det är lätt att sitta här – flera månader i förväg – och känna sig modig. Jag kommer med hög sannolikhet både bete mig, och känna mig, helt annorlunda när det väl så blir dags. Men, just nu – sia om framtid känns bara fånigt, dessutom – känns det riktigt bra, och på något skruvat sätt (jag vet att jag kommer få äta upp det här) ser jag faktiskt fram emot operationen. Att transformeras från en vanlig människa, till tvättäkta Cyborg med ett Tactical Neural Implant. Undrar ifall man kommer kunna få in P3, Rai Uno och ESPN? Det kommer jag få reda på om cirka 7 månader.