Finns det ett band som heter. 242 är också antalet dagar jag varit inkopplad, och vad är väl då mer passande än att slänga igång låten W.Y.H.I.W.Y.G (what you hear is what you get) på Spotify? Konstig humor? Visst har jag det. Av en ren händelse är det också på dagen åtta månader sedan inkoppling. Åtta månader, det är verkligen helt galet vad tiden går!

Dagarna avlöser varandra i ett rasande tempo, jag själv flyter bara med strömmen och njuter av mitt nya hörande liv. Jag var i mina gamla hemtrakter för några veckor sedan och när vi satt ute och grillade på kvällen så hörde jag ett svagt brusande. Jag kände igen ljudet, men var ändå säker på att det måste vara något annat. För säkerhets skull frågade jag en i mitt sällskap vad det var för ljud, och mycket riktigt så hade jag gissat rätt från början – brusandet jag hörde var avlägsen trafik på en stor väg som ligger ungefär 1,5km från där vi satt. Anledningen att jag kände igen ljudet är för att jag minns det från när jag var en liten parvel och tältade hemma på föräldrarnas trädgård. Sent på kvällen – när allt var tyst och stilla – så kunde man just höra det där bruset. Det var inte långt till tårarna, kan jag erkänna, för jag hade inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle få uppleva det här igen, det är verkligen helt otroligt och jag blev på nytt helt förälskad i mitt implantat där inne i huvudet. Det är verkligen helt otroligt fantastiskt! Samma kväll toppades med att jag hörde duvor kuttra, för första gången på jag vet inte hur länge, men säkerligen över 30 år i alla fall. Sa jag att jag tycker det här verkligen är hur häftigt som helst?

Många har frågat hur det hela fungerar med musik. Rent generellt skulle jag vilja säga att det beror på en hel del faktorer, både kända och okända. Grovt förenklat kan man sammanfatta det hela med att musik jag lyssnat på som liten/ungdom oftast, men inte alltid, fungerar bättre. Depeche Mode från 80-talet, som exempel, låter i stort sett som jag minns det. Inte riktigt 100% ”naturligt”, men ganska nära. En del hårdrock från 80-talet fungerar, och en del låter inget vidare alls – nu pratar jag om hur det låter, inte ifall artisten är bra/dålig. Min teori från början var att hjärnan lyckas koda ihop det hela, eftersom mitt hörselminne kommer ihåg hur det låter. Men, jag har även hört ny (för mig) musik, som jag tycker låter riktigt bra. För att förtydliga så pratar jag fortfarande om hur det hela låter – ifall t.ex. ett piano låter exakt som jag minns att ett piano ska låta, och liknande. Jag har stött på en hel del musik som inte fungerar något vidare, efter en del snack med musikkunnigt folk så är teorin just nu att det kan bero på musikens dynamik. Som jag förstått det hela är ganska mycket av dagens musik både processad och komprimerad, allt för att få det att låta ”maffigt”. Detta kan man själv testa relativt enkelt genom att jämföra musik som spelas på någon av Sveriges Radios kanaler och sedan jämföra detta med någon av de kommersiella kanalerna. De sistnämnda låter maffigare, och vad de gjort är – enkelt förklarat – att dra upp alla reglagen till max. Jag är ännu inte säker på ifall det är dynamik/processat ljud som ställer till det för mitt CI, men spontant känns det som det är en både rimlig och trolig anledning. Jag kommer fortsätta luska i det här, eftersom jag tycker det är intressant.

Jag har vid ett par tillfällen deltagit i CI-träffar som SU anordnat, vilket jag tyckt varit väldigt givande. Vi har varit cirka fem personer vid varje träff, och alla är inkopplade relativt tätt inpå varann, vilket gör att vi haft ungefär lika lång tid på oss att träna/utveckla hörförmågan med implantaten. De flesta har kommit relativt långt i sin hörselträning, men det finns förstås individuella skillnader och jag tycker det är fascinerande hur mycket det faktiskt kan skilja. Och hur stor del ens personliga (hörsel)bakgrund spelar in i det hela. Utan att veta säkert skulle jag tro att de flesta av oss uppvisar någorlunda liknande mätresultat, men i det verkliga livet kan det ändå skönjas skillnader. Otroligt intressant, som sagt. Jag hoppas det blir fler tillfällen, för de här ”kafferepen” tycker jag ger väldigt mycket tillbaka; man får träffa personer som sitter i exakt samma sits som jag själv, och man kan få ta del av tips angående hur de tränar/tränat och så vidare.

Nog om kafferep, här sätter jag punkt, genom att dra igång W.Y.H.I.W.Y.G på stereon och njuta av livet – livet som Ciborg.