…dagar sedan är det jag besökte SU för sista gången. För den som inte orkar leka med siffror kan jag hjälpa till lite på traven och berätta att det är detsamma som på dagen fem månader sedan. För fem månader sedan sa de på SU ”cirka sex månaders väntetid [till operation]”. För fem månader sedan tänkte jag: ”Sex månader? Skojar du? Det är ju evigheters eoner tills dess! Solen hinner säkert slockna och Big Bang II inträffa innan det gått sex månader. Allra minst.”. Samtidigt tänkte jag att sex månader egentligen inte är så värst lång tid, på det stora hela. Ett halvår – det swishar förbi ganska fort – vilket det (snart) har gjort också, och nu är det (i teorin) en månad kvar till operation. Eller, transformering kanske är mer korrekt. Transformation från en vanlig dödlig människa, till en cyborg fylld till brädden (nåja…) med elektronik och allehanda rocket science-prylar.

På brevlådefronten intet nytt, dock. Ännu ingen kallelse, således. Som ingenjör har jag dock sedan länge lärt mig att teori och praktik inte alltid går hand i hand, och jag är således fullt medveten om att det antagligen ryms en hel del veckor i det där ”cirka” som SU kläckte ur sig. Men, det hindrar mig lik väl inte att jag närmar mig brevlådan smygandes, när jag kommer hem från jobbet. En indian, iförd de bästa mockasiner som finns att uppbringa, skulle definitivt inte kunnat smyga bättre. I vilket fall är det med skräckblandade känslor jag öppnar brevlådan – varför vet jag inte riktigt, men jag skulle tro att jag mentalt befinner mig i något slags tillstånd där jag ivrigt går och väntar på kallelsen, samtidigt som jag inte vill ha den. Har jag en skruv lös? Förmodligen, men det är hur som helst nästan exakt så jag tänker och känner för tillfället. ”När du minst anar det.”, är ju ett välkänt talesätt, och det kommer säkerligen hända mig också. Jag menar, jag har varje dag i närmare en månads tid börjat med brevlådesmygandet. Varenda dag har det saknats kallelser från SU, så när den väl ligger i brevlådan kommer jag säkerligen bli chockad och helt tagen på sängen. Trots att jag innerst inne vet om att den är på gång. Återigen, har jag en skruv lös? Förmodligen, men jag kan inte förklara det på bättre sätt.

Huruvida du förstår vad jag menar, eller inte, gör ingenting – för jag delar inte ut några diplom idag heller.